Alla dessa oköpta kvällstidningar

Plötsligt. I ett ögonblick av vem-är-jag, vad-gör-jag, herregud-vad-händer-med-mig och så vidare drabbades jag av panik. Jag befann mig på en öde ö av harmoni, stillhet, lugn och ro; jag hade inte ens med mig tre saker som kunde ta mig därifrån och tillbaka till ingenting alls.

Jag måste bli en i massan, tanken virvlade genom mitt huvud. Jag tittade mig omkring. Och där låg de. Alla dessa oköpta kvällstidningar. Slaggprodukterna jag aldrig lyft från tidningarnas hyllor. I nästa ögonblick bestämde jag mig; varför inte bygga en pontonbro till fastlandet?

Jag lade ut tidningar på vattnet, de flöt. Jag tog ett steg ut på den första, lade ut flera. Jag trampade på tidningar om så ska du gå ner i vikt, så får du muskler, så lever kändisar, så dog den kändisen. Jag tog steg efter steg på bildextran om kungligheters vänner, bildchocker på sportstjärnors fruars kusiner, bildspecialer om folk jag inte ens visste namnet på, mer bantningstips, chockkupper utan innehåll, raseriattacker som knappt verkade vara ilskna ens.

När jag befann mig mitt ute på det öppna havet insåg jag att tidningarna tog in vatten och luckrades upp. För varje steg jag tog sjönk jag djupare ned i en slags trycksvärtedy av c-kändisar, inkomstlistor över min stad, vilka damer som var över 35 år och singlar i Västsverige, fiktiva väderprognoser, stensäkra tips om hur man skulle vinna på aktier och så vidare.

Jag vände om för att ta mig tillbaka till min ö, men de tidningarna jag lagt ut först var än värre däran. Hur jag än gick på dem höll jag på att drunkna i en kladdig sörja av sensationer, överdrifter, lögner, halvsanningar, påhitt, opportunism, onyanserat babbel och för stora ord om för små saker.

Ön var utom räckhåll. Min bro var min undergång. Det fanns bara en lösning. Jag kastade mig i vattnet, lät det blå omsluta mig. Kylan ville dra ned mig, solen ovanför ytan höll mig uppe. Jag simmade, så mycket jag kunde, och sköljdes utmattad upp på land.

Trycksvärtan dröjde sig kvar längs mina vader och jag såg ut som en oljeskadad fågel där jag låg och kippade efter andan. Jag var törstig, och förbrukade nästan min sista saliv på att viska att fel låt nog vann. Jag slöt ögonen, redo att ge upp, redo att erkänna att det trycksvarta mörkret hade fått även mig, trots mitt sturska och halsstarriga förnekande av min dödlighet.

Då flöt en flaskpost i land, det var en juiceflaska från Brämhult. Jag lirkade upp den, vecklade ut brevet och såg ett brev från en flicka. Hon skrev att hon en dag ville bli lycklig. Det fanns ingen sensationslystnad i orden, ingen dold agenda, bara sanna ord. Jag log och kände hur hjärtat återfick tron och rytmen. Jag var tillbaka på den öde ön. Det var bara ett simtag till Elysion om jag valde rätta hållet istället för att bygga pontonbroar av kvällstidningar. Att följa den bron var som att gå mot en horisont, som egentligen var en deadline, lika skarp som ett rakblad, och som fanns i den enda riktning där Jorden inte är rund utan faktiskt platt och utrustad med ett totalt stup utan djup.

Jag tog juiceflaskan i min hand. Efter texten sista förbrukningsdatum stod det: fyll i önskat datum. Jag hade ingen penna och tänkte inte hitta någon heller. Tidningarna sjönk bakom mig, de sjönk djupare och djupare för varje gång jag blickade mot dem. Samtidigt blev mina steg lättare och lättare när jag gick genom sanden och närmade mig vattnet som skulle föra mig vidare …

Är det skillnad på pensionärer och dagstidningar?

Det var lite katastrof i Göteborg idag…

En man från IL Returpapper hällde av en hel last pensionärer på återvinningscentralen. Samtidigt släppte Västtrafiks Trygga Rundan av fyra buntar med dagstidningar utanför Redbergsgårdens bingo.

Jag var inte förvånad. Jag har gång på gång påtalat det sjuka i att sopbilar och bussar har samma blå färg. Jag har ständigt mötts av tystnad, ingen har lyssnat.

Nu hände det. Folk tog fel. I detta nu håller vi på och återvinner en busslast pensionerade och fascistiska matematiklärare, vilket framtida generationer kommer att få sota för exponentiellt. Samtidigt försöker en gammal Aftonbladet sig på en chockkupp på bingon, men motarbetas av gårdagens Expressen som attackrasar mot allt…

Om ändå folk lyssnade på mig. Bara en enda gång.

Mångfaldslördag

Det är skönt med mångfald, sakers olikheter och att folk är individer. Det berikar så. Precis som det gjorde under dagens promenad för att köpa frühstück.

Det är skönt att inte alla alkisar som häckar på torget är likadana. Omväxling förnöjer. Det är så otroligt underbart att en del av dem är långa, en del korta, en del män, en del kvinnor, en del rödbrusiga, en del tystlåtna, en del försynta, en del pigga på att urinera i busskuren. Tänk vad skönt att det finns så många och så annorlunda alkisar. De är sådana härliga karaktärer och ett så välkommet utslaget inslag i min del av stan.

Och det är skönt med mångfald och en fri press. Härligt med valfrihet. Ska jag köpa GT som lockar med stjärnkockarnas bästa grillrecept? Eller ska jag nypa åt mig en Expressen som lockar med superkockarnas bästa grillrecept? Aj, dessa beslut. Dessa enormt svåra val. Tänk om vi bara hade en kvällstidning. Vad fattigt det varit då!

Och det är underbart att en del på ICA luktar gammal svett medan en del luktar överparfymering. Det är skönt att vissa skiter i att äpplen ramlar ur fruktdisken och ned på golvet. Det är kul att vissa kör kundvagnar som om det inte finns någon morgondag. Det är mysigt att en del smyger bland hyllorna som om det var porr och inte krossade tomater de skulle köpa. Det är härligt med suckarna i kön som är nästan två kunder lång.

Mångfald – gotta love it.