Jag har inte sovit en blund i natt. Det är inte på grund av stress, krämpor, funderingar eller något annat – orsaken var att det var så ljust i mitt sovrum. Jag skulle precis släcka lampan, strax efter elva, när en röst pep till: ”Släck mig inte, jag vill inte dö.”

Förbluffad tittade jag på min taklampa och släppte taget om ljusknappen på väggen. Glödlampan tackade mig och förklarade att den var mörkrädd, riktigt mörkrädd.

”Dessutom är jag rädd för att du byter ut mig om jag slocknar, kastar mig på tippen och ersätter mig med en lågenergilampa”, sa den, det sista uttalat med en ilska du inte trodde en E27:a var kapabel till.

”Du är skruvad”, sa jag. ”En dag kommer du dock att ha brunnit klart och då ersätts du.”

”Inte i natt”, sa lampan. ”Jag är inte så ung längre och ibland är det här med att tändas tufft, men ju svårare det blir, desto mer vill jag vara tänd och desto mer skräms jag av mörkret.”

En flera timmar lång filosofisk diskussion om ljus och mörker, yin och yang, fotogen och värmeljus (?), gott och ont och en hel del annat följde.

”Jag hatar lågenergilampor”, sa glödlampan när gryningen närmade sig. ”Varför vill människan ha dem, de tar ju längre tid på sig att kasta ljus över saker och ting.”

”Kanske är det bra om vi blir mer eftertänksamma och inte får allt serverat bums”, tyckte jag.

”Bah, vilket skitsnack. Och fula är de också. Det är min form som alltid har symboliserat den goda idén.”

”Bara i Kalle Anka och populärpress. Dessutom skulle jag vilja påstå att det är i sinnevärlden du är den symbolen, i idévärlden finns varken symboler eller svenska ståuppkomiker.”

”Vad har komiker med det här att göra”, sa lampan.

”Inget, jag bara gillar att raljera över dem ibland.”

Glödlampan flämtade till, det var som en lättare blinkning.

”Jag känner mig svagare, släck mig inte, Anjo. Jag är rädd att jag inte orkar tändas igen då. Och ändock vill jag ej dö än. Fortfarande har jag timmar att sprida ljus över dammråttor och skrynkliga kläder.”

”Du får väl förbli tänd då”, sa jag och satte mig på sängen. Efter att ha önskat lampan god natt började jag klä av mig.

”Hallå där”, sa lampan. ”Skyl dig, för sjutton.”

”Ska jag sova påklädd?”

Glödlampan sa att den inte var ämnad för någon form av rödljusdistrikt och naket. ”Jag är en god, kristen glödlampa.”

”Är du av typen låt barnen komma till mig?”

”Schartauan”, svarade lampan.

”Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, psaltaren 23:4”, sa jag, rusade fram till ljusknappen och släckte den lille fanatikern, trots ett utdraget neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej.

Jag kastade av mig kläderna, kröp ned under täcket och hade precis kommit till två i mitt fårräknande när klockan ringde.

Det var dags att gå upp. Svordomar följde och sen ställde jag mig upp i sängen, formade händerna som en megafon runt munnen, lutade mig mot glödlampan och skrek: ”LED”.