Stillheten

Vad har hänt sedan jag var här sist? Jo, träden som var helt omgivna av larver och fått sina löv uppätna i en slags silverfärgad död är gröna igen. Små, spruckna nätrester, en skrafferad effekt på stammarna, är allt som minner om det.

Mannen som var gammal redan när hans fru dog för över 20 år sedan är fortfarande vital och plockar röda vinbär. Jag plockar med mig tidningen och går längs grusvägen mot mina föräldrars hus.

Ängarna är fyllda av rundbalar. Det är som om någon hällt ut gigantiska sockerbitar (är det du, Gud?), eller kanske ofärdiga yatzy-tärningar. Undrar vad den semesterflyktade bonden gör om jag i natt målar prickar på hans balar?

Tittut, mellan syrener och små träd. En röd tillflyktsort med vita fönster (målning påbjuden i sommar).

Några knastrande steg till och jag är framme. Snart är det rabarberpaj med glass, samtidigt som ett rådjur vandrar omkring och äter det den gillar bäst i skogsbrynet.

Tre katter. En drar direkt. En ligger och sover på verandan och Sanna är precis som vanligt.

Jag är så långt man kan komma från en stressig karriär och jakten på allt. Det är stillhet. Det är fantastiskt.

Skrivarmiljö …

Då. Nu. Sen (tror jag).


Vad är motsatsen till jet lag?
Jag har varit på en plats där inget ständigt händer
Där finns ingen mening med tidsskillnad
Hur kommer man in i asfaltsrytmen sen?
Men, vi struntar i att filosofera
Och konstaterar helt enkelt att:
Jag älskar de där ängarna
Hade jag röntgenblick hade jag tittat ned mot ån
Där sitter nyfödda metarna Ludde och Mandy
De har redan hört farfars fiskeskrönor
Och grävt mask
Det är kväll och stillhet
Underhållningen i skogsbrynet är över
Räven värmde upp
Rådjuren stod för huvudnumret

Nu
Jag vet vem jag är
Jag är på hemmaplan
Går i sköna eccoskor
Till herrsalong
Lite mer norrut
På konkursgatan
Bara drop-in
Här kan ingen boka tid
Men de har alltid funnits

Sen
Grill i glada vänners lag
Sommarnatt
(För) lite sömn
Fria vikter
Fria ord
Mina ord
Mina sagor
Och romaner
Mitt raison d’être

Allra först
Var är grillen?
Den kitschiga
Och miljövänliga
Jaha, det blir upptäcktsfärd
Ospännande
Belöningen är rubrutin
Och Newcastle
I det gröna

Hållplats 26

Jag hoppas att serveringen är bättre än skyltarna:

C ffe Latte
hoklad
Färsk ressad juice

Lite längre bort säljer de kebab, falafel och pommes.

Jag sitter vid hållplats 26 i en stendöd bussterminal, precis på andra sidan gränsen. Utanför dörrarna härskar göteborgskan, här är det trollhättemål och boråsiska som gäller.

När bussen åker är jag den ende passageraren. Jag hoppas att chauffören inte är en f.d. långradarkille som bytte jobb för att träffa folk. Vi åker runt Nordstan på den fulaste sidan och skär igenom ett Göteborg som inte är vaket, inte ens Gothia Cup har sparkat igång. Två till hoppar på vid Korsvägen. Hurra. Det här började att kännas som Twilight Zone.

Längs motorvägen tävlar billboards om att ha den mest innehållslösa texten med ordet läget som viktigast ingrediens. Det blir oavgjort – 0-0.

Jag går av och förbi affären där jag blev kär när jag var 14 år. Vi gick i samma gymnasium ett tag, jag och hon. Som bortkommen parvel berättade jag aldrig, men jag hade hennes skåpsnummer – 907 – som kod på min portfölj. Både väskan och folks utseende var rätt anskrämliga idéer med 20 år på nacken, så jag tittar aldrig tillbaka. Nu var hon inte en av dem med typiskt 80-talsutseende, men ändå. Det där är en historia som hör lupindalensomrarna till.

Vägen till päronen. Sneda och vinda hus i rött, till vänster rostiga plåttak, till höger ett gult hus där inget händer, nedanför en damm där jag ser hägrar ibland och om jag vänder blicken uppåt en ås som jag trodde var ett berg .

Slit, slipning, skrapning. Vänta nu, brukar det inte vara andra ord på s som dominerar semestern – typ sol, sprit och sex? Nåväl, hallonen är mogna, ormvråken hälsar mig välkommen och det enda som stör stillheten är svalors luftkonster.

Det är rätt harmoniskt här.

Försmak och ledset pip

Jag tassar omkring på oslipade golv. Temuggen var enorm i min barndom, minns jag. När jag plockar fram den ur skåpet är den på sin höjd ordinär. Tystnad råder, endast jag och bakmaskinen är vakna.

Det är så med så mycket på landet – mindre än förr, eller sovande.

De stora fälten är bara plättar. De enorma skogarna är omringade gläntor. Inte ens vägen till brevlådan, som var en äventyrsled förr, är mycket mer än en sväng, några frusna vattenpölar och just inget annat.

Husen blir bara äldre här. Faluröda var ladugårdarna förr, faludöda är de idag. Trötthet kryper upp från fuktig mark och missfärgar dem. Smuts droppar ned från korrugerade tak och skymfar dem. De är ledsna fasader som knappt orkar viska om flydda somrar med hölass, hässjat hö, enorma blå traktorer (de var nog inte så stora, egentligen) och doften av nyslagna fält.

Då var bönderna starka och seniga, från ottan till skymningen jobbade de. Och alla träden gick till himlen. Nu är fälten vinterglåmiga och bönderna sover.

Bara vårt hus har förnyats. Bredband och plattskärm istället för bonader och flygfoton med fuskritade tegeltak. Jag trivs här, i vår enklav. Våra 2000 levande kvadrat av gräs, sly, mördarsniglar, uppblåsbara jättetomtar, familjära katter som visar tänderna och ett hus som snart fylls av det mesta. Jag väntar, kanske inte på Godot, men väl på tomten och en skara syskonbarn som kan kalla mig fula ord numera.

Några timmar tidigare. Jag vilar i gula rummet. SMS väcker mig. Jag läser och skickar varma ord till snälla, bruna och ledsna ögon någon annanstans. En flicka som förlorade sin stora, fina farbror idag. Det är orättvist. Hon borde få ha honom kvar. Hon förtjänar det och mycket mer.

Nu. Snabbvisit i verkligheten igen. En dags jobb, fläng, ärenden. Sen jul, jul, jul…

Och vem vet – kanske kommer Godot?