Etikett: längtan

En namnlös dröm

Det finns en namnlös dröm. Han är vacker, men så okänd. Och så utan namn. Vi älskar honom.

Till dig som kommer …

Det dröjer ännu ett tag, du. Lika bra det. Vi har lite svårt att bestämma namn. Din storasyster hette Svea redan tidigt. Du? Vi vet inte än. Men, det förändrar inget. Du är efterlängtad, älskad och vi har en fantastisk och storartad plan för dig. Förvisso kommer den att behöva justeras på grund av matande, sovande, sovbrist, vakna nätter, förkylningar och så vidare. Fast, den kommer inte att spricka. Du kommer att få det bästa. Det allra bästa. Av mamma. Av mig. Av Svea.

Hon är inte övertygad ännu, Svea, men jag tror att du kommer att få låna hennes babyleksaker. Och kanske till och med ta över hennes gamla spjälsäng. Hon ska få en ny, vilket borde underlätta transfern.

Vagnen. Där har vi ett problem. Svea gillar fortfarande den. Exakt hur hon ska fås att gilla ståbrädan lika mycket är ett oklart projekt om vi säger så. Senast i morse sa hon tydligt att du inte kommer att få låna vagnen alls. Däremot kan du få låna hennes duplo och kanske någon boll eller två (hon har bara 110 stycken, så det är en storstilad gest).

Hon vill inte heller byta sin bilbarnstol till en för större barn och låta dig sitta i hennes nuvarande.

Förhandlingarna, förberedelserna och förväntningarna pågår. Hon är två. Det är en bestämd ålder, lillebror.

Just det, lillebror. Hon är på det klara med att du är just lillebror. Och hon verkar nöjd med det.

Vi kommer att ge dig all tid vi har. Men, utan att Svea förlorar en sekund av vår uppmärksamhet. Hon får allt nu. Du får allt sen. Hon får allt sen. Strunta i det matematiska. Det går ihop. Det är ett löfte. Till dig. Men, också till henne. Hon får inte bli åsidosatt bara för att du kommer. Det är så lätt att många vill titta på dig, du är ju ny. Men, vi kommer att lyfta fram henne lika mycket som nu. Okej? Bra.

Några små sidospår. Sprutor gör inte ont, de gör gott. Gillar du inte barnmat kan du få wienerkorv och mozzarella varje dag, det fick Svea. Om du inte upptäcker YouTube alltför tidigt är det bra. Du håller på Blåvitt, IFK Göteborg, Änglarna precis som storasyster och pappa. Mamma är inte intresserad och håller således på Elfsborg.

Precis som Svea ska fortsätta växa som hon vill och bli så gränslöst stor som en flicka har rätten att bli. Precis så ska du få växa in i en värld där det är din person och ditt sätt, inte ditt kön, som skapar möjligheterna och vägarna. Vi kommer att hålla dig lika hårt som Svea, men låta er springa lika fritt. Universum är er lekplats, våra famnar är era hemmahamnar. Du får går dit du vill, men vi finns alltid här och där för dig. Världen är ibland en vansinnig plats. Men, det finns gräsmattor och soliga dagar. Vi finns med dig. Hjälper dig. Stöttar. Förmanar. Förklarar. Försöker att förstå det som du förmodligen ser klarare än vi vuxna. Hjälp oss. Stötta oss. Förmana oss. Förklara för oss. Kanon, tack för det.

Grabben, till sist.

Du har inget namn. Inte än. Men du kommer att få ett. Och all kärlek vi har. Vi ses i januari …

IMG_3284

Vet du var solen bor?

Vet du var solen bor?

Den bor i himmelen
i den grönskande dalen
där barndomens grusvägar
aldrig försvinner
inte ens vid horisonten.

Den bor i ett rött hus,
så rött som hjärtat kan vara,
dess frihetsvita knutar
målade av oskuldsfullhet
som inte någon gång flagnar.

Vattnet i brunnen
på husets lilla gård,
lika rent som våra tidiga år,
bär den oförstörda smaken
av total tro på vildhallon
och ärligt målad lycka.

Där vilar tiden i en hammock
som inte gnisslar bortglömt,
utan sjunger med trasten.
Frågar du tiden vad den är,
svarar den med sommarens lugn:
”Nu är tiden innan vi förstod
bokstaven ärr i känsloalfabetet.”

Gryning och skymning
är bara utbytbara ridåer där,
regn och åska temporära
och lekfulla specialeffekter,
stjärnorna och natten endast
svalkande förfriskningar
mellan föreställningarna.
För där bor och lever solen
och den är alltid hemma
när du kommer på besök.

Den bjuder på jordgubbssaft
och rabarberpaj i bersån.
Sen en badmintonmatch
med tvättlinan som nät.
Vinden som svalkat dig,
så uttröttad och lugn nu,
låter den er skratta ostört
och söker vila i regnmolnen
som håller sig långt borta.
Det är bara du och solen,
det är som det ska förbli.

Det finns en början

Det finns en tystnad som inte är död,
den delar säng
med saknaden som inte skär,
ensamheten som aldrig stör
och en längtan som inte kan sova alls.

Det finns en björn som inte gått i ide,
den kikar mot mig
och bär med sig det brev
jag läst i hela mitt liv,
men öppnade för första gången i går.

Det finns ett blad som inte är oskrivet,
en monteringsanvisning
som visar de små stegen
och hur självklart enkelt
det är att bygga ett vi som befruktar jaget.

Morgondagens misslyckade flört

Det knackade på dörren nyss, som det så ofta gör i den här bloggen.

Morgondagen stod utanför, klädd i ett mode som ingen har sett än. ”Får jag komma in?”

”Jag kan inte släppa in dig”, svarade jag.

”Varför inte? Jag vill ge dig en fantastisk fortsättning.”

Jag kliade mig i huvudet. ”Alltså, jag är inte ensam. Jag har någon här.”

Morgondagen slängde lite lätt med huvudet och såg en smula besviken ut. ”Är det Idag som nynnar muntert i bakgrunden, det låter så?”

Jag nickade. ”Vi har just träffats, men det känns väldigt bra.”

I svalen satte sig morgondagen på trappavsatsen och funderade lite på saker och ting. Det kändes som om gråten var nära.

”Jag borde ha fattat det. Jag mötte Gårdagen förut. Den var förkrossad, sa att du gjort slut och vänt den ryggen.”

Jag satte mig på trappan, bredvid Morgondagen, lade armen om dess sorgset hängande axlar, och kramade försiktigt om den, som vore den ofödd och oförstörd.

”Riktigt så var det inte. Jag sa att jag ville gå vidare, inte trampa kvar i frusna traktorspår på sönderkörda vägar. Det finns en värme i mitt hjärta, en tro i min själ och en lust i min kropp som längtar efter något helt annat än Gårdagen. Den är vacker, jag ska bära dess löften och skratt vart jag än går, men det fungerade inte längre.”

”Jag kan ge dig något du aldrig har upplevt förut”, sa Morgondagen.

”Det tror jag säkert, men jag älskar Idag, så är det bara”, sa jag. ”Jag har rest så långt med Gårdagen, använt min enorma fantasi till att sy min egen person och min egen stil för att bli den perfekta passageraren. Nu har jag mött Idag och den vill bara ha mitt renaste jag. All min fantasi, alla mina steg i sagornas världar – äntligen får de vara som de vill och ämnade att vara. Jag är oerhört lycklig, Morgondagen. Idag är min livskamrat.”

Morgondagen nickade tyst, lösgjorde sig ur min kram och reste sig.

”Vi kanske ses någon gång, Anjo. Jag tror du och jag skulle bli fina ihop.”

”Det kanske vi skulle bli, men det är samtidigt en konturlös dröm. Jag vill ha spänningen och ovissheten jag får uppleva med Idag. Det finns ett lugn och ett vilt sökande om vartannat när vi möts. All min längtan tillhör Idag. Du måste söka någon som bara vill ha dig, och den personen hittar du inte här. Jag beklagar.”

Morgondagen svarade inte, och hur jag än tittade mig omkring kunde jag inte se den. Förbryllad gick jag in igen och tillbaka till sängen där Idag låg och väntade.

”Vem var det”, sa Idag.

”Morgondagen”, sa jag.

”Den finns inte”, sa Idag.

”Du har rätt”, sa jag och kröp in i Idag.

 

Isen smälter …

Jag går på isiga gator,
de smälter framför mig, viskar:
”Gå här, spring om du vill,
ingen halka finns för dig.”

Minitundran bildar
ett varmt hav.
För litet att drunkna i,
tillräckligt oändligt
för min barkbåtsarmada.
Den seglar ivrigt, i full fart,
på det nyupptäckta havet
vars smeksamma ström
för mig mot det naturliga.

Vinden slår ut med armarna,
dess bett gör mig inte ont.
Jag seglar oförtrutet,
mina visslingar
överröstar vinterns kuling
och vinden undrar så:
”Vet du vart du ska,
eller när du når fram?”

Jag skakar på huvudet och ler:
”Nej, men min längtan har ett namn.”

Just i detta ögonblick

Du säger ingenting,
jag förstår allting,
ingen behöver höra någonting

Du frågar inte,
jag ger dig svaren,
alla andra får stå för funderandet

Du tänker inte om,
jag struntar i nästan för bra,
de andra har monopol på det rationella

Jag har diskat undan disken,
flaskan är urdrucken;
spåren av igår
är tydligare än någonsin

Jag hör inte, men jag hör …

Jag hör inte dina lugna andetag. De som fyller hela världen när jag vaknar, vänder mig om, ser dina obeskrivliga drag och fylls av intensiv frid när jag nästan kan röra vid dina tankar, dessa frivilliga fångar i en vacker dröm om vackrare dagar. Den lätta rynkan som formas mellan dina ögon. Är det en cliffhanger i drömmen? Är det oro är du känner nu? Nej, där spricker de mjuka läpparna i ett skratt. En drömresa jag vill få berättad när du vaknar fortsätter.

Jag hör inte det nästan ohörbara ljudet av dina nakna fötter. De som får mig att glömma det jag gör för att längta till nästa sekund när två mjuka armar sluter sig kring mig bakifrån. Den första antydan av din doft, ett försiktigt god morgon, en kyss på halsen (där jag är som mest lättledd) och fortsättning följer bortom bloggraderna. Den fantastiska tyngden av din haka precis bakom mitt nyckelben och den lätta lutningen mot mig som gör att jag känner mig stöttad av världens starkaste kraft.

Jag hör inte den märkliga symfonin som är mina lekande barn. De som är lika rogivande och oroväckande när de är för tysta och för högljudda. Deras märkligt logiska ologiska kullerbyttor och kringelikrokturer som ändå är det mest raka och ärliga den här märkliga planeten rymmer. På samma gång knäckande för en författare, då de går bortom alla fantasins gränser, som inspiratörer till att berätta ännu en saga, då varje barn är en saga i varje steg, skratt, tanke, skrik, trotsighet, tandvickande och krypande-nära-dig-för-att-känna-sig-trygg.

Jag hör inte det jag inte har i dag.

Jag hör skrivarens lyckliga suckar när den skickar ut ännu en manussida.

Jag hör det välbekanta rasslet när jag tar arken ur dess utmatningsfack.

Jag hör tangenternas beröm – där blandade du oss på ett bra sätt, Anjo – när jag fortsätter skriva.

Jag hör det artiga sörplandet, nästan helt ljudlöst, när jag för kaffemuggen till munnen, tar en klunk och läser vidare i manuset.

Jag hör krasandet när jag biter i min knäckemacka.

Jag hör den tysta landningen när några smulor luftlandsätts på mitt ark och snabbt föses undan av en av mina händer till en uppsamlingsplats i min andra handflata för vidare transport till slasken.

Jag hör pennans raspande mot pappret när jag noterar en ny kulör som jag just kommit på.

Jag hör Ben Howard sjunga i bakgrunden.

Jag hör hur allt blir mer sant, både boken jag skriver och drömmen om de tre första styckena som inleder den här texten.

Jag hör mig själv säga: Det här är en bra dag.

 

Jag tappar, förstör och blir mitt ansikte

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, en liten pojke. Sjuttiotalet när jag leker med harven på de värmländska fälten. När jag springer, fylld av fantasier om hur bävrarna dammar upp skogstjärnen. Ibland grubblande på om räven ska nå soppåsen på spiken. Alltid fyraårslycklig när jag härmar kassaapparaten i den lilla butiken i Svanskog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, mina uppväxtår. När jag drömfyllt springer med reklam i svalarna i uppväxtens Björkekärr. Och smyger tyst i en port där den vackraste flickan bor, hon vars ilskna hund alltid blir förbannad när reklamen kommer.  Alla dessa småsvettiga påringningar på Stabbegatan 18 där min farmor bor, hon som rabblar sitt telefonnummer snabbast i världen på skånska och bjuder på saft varje tisdag.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, oskuldsfullt leende. Det jag bär när jag, berusat lycklig, springer på parkerade bilar sjungandes Rocky road to Dublin med bästa vännen. Det nyktra vägrandet att följa med Anna hem, för att hon är mer förälskad och förtjänar en bättre fyllning. En yrvaken sommargryning när jag väcks av en polis efter att ha somnat på en gräsmatta på väg från Halta Lottas krog.

Var är mitt ansikte?
Det ansikte som är jag, förälskad tjugo-någonting. Åren när jag blint hånglar på en refug i Gamlestan så att alla bilarna tutar av skratt. Den sorgfritt naiva sommaren då vi försöker på nytt på den kåtaste klippan Orust sett. Natten när jag målar giraffer till en söt skånska som inte kan älska men bjuder på vattenmeloner och en fantastisk stund ovanför Härlanda tjärn.

Jag tappar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en trettioåring som mister allt. Aprilskämtet när vi sitter på vårt golv och gemensamt bryter med vårt goda. Den hopplösa våren när jag söker mig till, tömmer tomheten i, håller om och somnar med en lika förvirrad skärva i tron att vi är stjärnor. Den förkrossade sensommaren när hon slutligen kan stå själv så att jag tvingas söka andras hjälp för att sparka ned mig själv.

Jag förstör mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en balsamerad idiots tysta skrik. Det tillhör hösten när jag vanvettigt dyker in i sekten utan kondom. Början på det dryga (på alla sätt) året när dess svärta blir korpen som pickar bort de vackra linjer mitt ansikte haft så att jag kan ruttna inifrån och ut obehindrat. Blindhetens tid när jag tror att jag har ett bultande hjärta, men är ett omålat demonstrationsplakat i en inställd frihetsmarsch.

Jag vägrar se mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en vilsegången pojke med skygglappar. Alla knutna nävars år, som slutar med utslagna händer och ett suckande: det är kört, jag lägger mig på lit de parade i ekorrhjulet. Alla pysselstunder när jag målar mitt lik i grälla färger och dränker det i snabbköpsparfym. Stunderna när all träning jag får är tårfyllda hopp på väskan med det sunkiga bagaget så att jag kan trycka i de malätna gycklarmaskerna – de som skrämmer kärleken, men framförallt skrämmer mig till tystnad.

Du snuddar vid mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, en i formalin förtvivlad och konserverad själ. Du rör det, du vars mjuka hud mina händer kupar sig runt i kinesiska gränder och vid Österlens rågfält. Du också, du och den fantastiska kärlek och mat som fyller mig en vacker tid. Du med, du som jag inte kan prata med under två år efter oss för att jag minns smaken av din nakna hud. Du inte minst, du som röker på balkongen och längtar till stjärnorna, men är lycklig när vi älskar oss ömma i din etta i Jönköping.

Jag finner mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som inte ska bo i skuggan. Det som släpper fram ett sjungande skratt som fåglarna avundas. Ett ansikte hos en man som vågar slita bort allt det fula för att visa det innersta istället för att ångra mig på det yttersta. Ett ansikte som ser skönhet och sagor i många band hos en glömd nallebjörn på en återvinningsstation.

Jag återskapar mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, det som är sant för att det levt lögnen. Ansiktet som skakar på sig, så att alla orätta händer, ivriga att stöpa mig i formen de vill ligga med, ej får fäste. Ett ansikte, vars öron hör alla förutom de som aldrig svarar. Ögon som ser sina egna bjälkar och ber mina händer ta bort andras flisor så att allt kan användas i en värmande eld när natten är elak.

Jag är mitt ansikte.
Det ansikte som är jag, född på nytt. Ibland löper fåror under ögonen som spår i en åker harvad för länge innan vårsådden – fast de är lika ofta skrattrynkor. Jag ser framtiden, jag minns alla år när jag fortfarande hade mitt ansikte kvar, det jag bär nu och för alltid – jag behöver glasögon för att förnimma mörkrets tid, men krossar dem hellre än ser detaljerna i det totalt svarta. Mina ögon är, förlåt klyschan, själens spegel och läpparna porten till kroppens längtande löfte. Leendet säger samma sak om och om igen utan att låta som en hackande vinylskiva: Jag har inte berättat det bästa än, jag har inte berättat det bästa än …

 

Ett års sista andetag

”Jag sökte en nallebjörn att krama, men allt jag fann var en kaktus.”

Mina ord sägs utan sorg, de är enkelt konstaterande. 2011 tittar på mig. Ett döende år, men fortfarande fullt av liv. Vi dricker kaffe och äter smörgåsar ihop. Jag ska på kalas med ett tjog glada människor. 2011 ska vira filten om sig, le en sista gång och dra sitt sista andetag med en väldig fyrverkerismäll.

”Vad förändrades egentligen. Vad fick dig att hitta nallebjörnen?”

Frågan ställer mig för ett kort ögonblick. Vad ska jag svara. Egentligen har det här året inte levt upp till målsättningarna. Boken är ännu inte klar, jag lever själv och har – mig veterligen – inte älskat henne än, hon som stillar mig när jag vill rusa och får mig att rusa från vardagens alldeles för stilla med en lätt beröring.

”Kärleken.”

Svaret är givet, trots funderingarna ovanför. Det finns så mycket mer kärlek i livet än den jag inte får ge mer till en kvinna mer än tidvis. Jag har sett den i det stolta, sorgsna Norge efter Utöya, hos alla i Nordafrika som krävde sin rätt, hos vänner som funnit sin livskamrat, hos människor och djur i mitt Olskroken, i statusar på Facebook och i tweets på Twitter, på läktarna när Blåvitt underpresterade, i skog och mark och i stort sett överallt jag ville – så fort jag vågade öppna ögonen. Jag utvecklar det hela och berättar för ett gammalt, fårat och av året märkt 2011, som sakta spricker upp i ett sista-dagen-leende.

”Ja, kärleken till mig själv. Jag började året vilsen som fan. Spegelbilden var vanföreställnigarna jag trodde på efter att ha fått höra skit om min vikt, mitt utseende. Jag ville passa in, anta en form som någon kunde älska. Jag visste att jag tänkte fel, men efter att ha tryckts ned i skor med krossade glas är du inte en lycklig sprattelgubbe, möjligen en lealös marionett eller en buktalardocka utan knä att sitta på. Sedan hände något.”

2011 lutar sig framåt. Det vet mycket väl vad som kommer nu, det har i allra högsta grad varit närvarande hela tiden. Jag slår ut med händerna, skrattar helt kort.

”Sektmöljet. Förstå den befrielsen som präglat mig sedan dess. Åtta månader senare är jag en ny – eller återfödd – människa. Alla de där åren när jag babblade om att bli en fågel Fenix eller vakna i Elysion. Först nu kan jag säga att jag är just den fågeln och promenerar i en värld fylld av vårvindar. Det är ingen knarktripp utan ände. Jag har blöta skor ibland, längtar ihjäl mig efter henne, orkar inte laga middag och väljer popcorn istället, svär över att allt på teve är skit och önskar så mycket mer än nuet ger, men vet du vad?”

2011 skakar på huvudet, men ler stort. Det är en lögn i den huvudskakningen, men den är acceptabel. Jag ler tillbaka.

”Jag backar inte. Jag ger inte vika för mitt förflutna. Jag tillåter inte mig själv att reduceras till en nickedocka. Om någon vill forma mig kanske jag ler, men hennes ord filtreras bort i mitt reningsverk. Om någon vill älska mig mest, men först om jag är mindre det och mer något annat det – då är det inte mig hon älskar. Då vill hon skulptera en staty, ge den begränsat liv och ligga med en installation tills hon tröttnar på den och söker ett annat objekt till sin utställning. Jag är ointresserad. Mitt värde är skyhögt högre. Herregud, jag kan forma ord och skriva vad jag vill – hur kan någon tro att jag inte ska höra ekot när ord är tomma?”

2011 applåderar och skrattar högt. Dess händer skrynkliga och rätt omfattande för en spåtant att läsa, ansiktet fyllt av både skrattrynkor och spåren av bekymmer. Tonårsfinnar blandas med ålderdomens vårtor. Inget kan tvättas eller opereras bort – och det är precis så det ska vara. Det är sanningen om 2011 som syns och den är vacker så.

”Boken då?”

”Böckerna.”

Mitt snabba svar är reflexmässigt. Jag har, sedan sekterkännandet, äntligen kunnat skriva min stora bok. Den som gång på gång kasserats när jag nått det kapitel jag först nu förstått handlar om mig själv på alla sätt och vis. Sagan om den vuxne mannen och pojken som tillsammans reser och möter varandras världar formas. Samtidigt föds nya historier hela tiden. Jag skriver dem och har till och med börjat bildsätta en del så smått med instagram.

”Jag har inga nyårslöften, men jag kommer att skriva klart flera böcker under 2012. Det finns inget alternativ där. Jag kan försena, förvilla, slentriansurfa och zappa på teven, men till slut öppnar jag Scrivener och fortsätter. Jag är en författare, en berättare, det är lika naturligt som pulsen från mitt vilda hjärta.”

Det nästan gångna året ler än mer.

”Jag hade verkligen velat läsa de böckerna.”

”Du finns i dem”, svarar jag. ”Du har givit mig så mycket. Jag har lärt mig att stå igen, jag kan gå när jag vill, men vill också stanna kvar när och där det är rätt. Äntligen kan jag kanalisera mitt jag. Äntligen är det hjärtat, hjärnan, själen och magen som tillsammans röstar fram vad jag gör, istället för en, på tveksamma grunder, anställd narr. Du har hjälpt mig att riva min fasad. Nu kan jag bygga vidare och nå ända fram.”

”Du gjorde det själv, Anjo.”

Jag kramar 2011. Det finns ett vemod där, bara en gnutta. Vi ska strax skiljas. Det bästa året hittills.

”Jag vet, men du fanns där och visade mig detaljerna. Du lät solen skina och du gjorde det vassa regnet mjukare. Du är fantastisk.”

2011 tittar på mig, en tår i ögonvrån. Jag torkar bort den. Så försiktigt, så ömt, så tacksamt gör jag det.

”Jag glömmer dig inte, 2011.”

”Kommer du att älska 2012?”

”Det är jag övertygad om.”

Jag gör mig redo för att gå. Den sista koppen kaffe är urdrucken. Med ett leende hjälper jag 2011 till fåtöljen. Den vill sitta vid sitt fönster mot världen och se hur alla lovar att bli ännu bättre, smalare, vackrare, rökfriare, nyktrare och så vidare.

”Alla kommer inte hålla sina löften, men det skiter jag i. Det får 2012 hantera.”

”Är det något du vill att jag ska hälsa?”

2011 skrattar till. ”2012 är ett skottår. Säg till det att göra det bästa av den dagen och alla andra dagar också.”

Jag går. Det finns farväl som inte är av ondo. Det är sådana man yttrar när man nått destinationen för en vacker resa. 2011 har varit en sådan resa.

2012 börjar i morgon – då blir det åka av (och okej, det är väl ett löfte då).