Naken i törnbuskarna (på väg från vänthallen)

För en sekund är han tillbaka, åtminstone tror jag det. Han som höll en hand över min mun i alla år och istället talade för mig; clownen, narren, den sorgsne poeten, älskaren, förloraren, den sarkastiske cynikern, den lille som förminskade världen istället för att äta sina grönsaker och växa sig stor och stark, han som stal mitt namn och min tid.

Han försöker måla den nattsvarta himlen ännu svartare. Han vill högtrycksblästra mörker så att alla stjärnor försvinner, vill gömma min väg så att jag kan famla vilse, famla vidare, famla inget vidare, famla – ramla – falla – aldrig landa, bara kraschlanda.

Jag fryser, fast jag bär min dyraste och vackraste pälsfasad. Sen är han borta. Hon viskar snälla ord från ett annat håll, den vackraste vännen jag någonsin sett. I natten är hon fyren utom skotthåll. Hans försök att mörklägga når inte henne, meningslöshetens artilleri kan inte spränga tonerna av ljus hon ritar. Han ger upp, hon förstår mig. Hon viskar från sin nyfunna lycka och känner min längtan.

Och, han är borta. Jag står där, förstår att det bara är jag och ingen annan som står här. Jag ber stjärnorna om ursäkt och tvättar bort svärtan från dem. Varje stjärna är en oljeskadad fågel och jag duschar alla ömt, varje punkt är en fjäder jag vårdar och gör flygklar.

Långsamt går jag framåt, inte mot fyren, utan mot en försiktigt klättrande gryning. Jag ökar tempot, jag springer, rusar och nattens tårar hänger inte med, de lämnar mig, hänger ett ögonblick i luften och faller döda till marken.

Jag rusar, min pälsfasad – så svart, så svart – krackelerar och bitar faller av längs vägen. De drunknar i natten jag lämnar. Jag fryser inte. Jag är naken, rusar rätt in i törnbuskarna och springer genom tydliga tillrättavisanden. Varje tagg är en påminnelse, en lagom tjatig coach som vet vad den talar om. Blodet som rinner längs huden är vackert rött, rödare än någonsin.

Jag, jag, jag … förstår jag inte? Sorg och tomhet är en urusel beskrivning av mitt nu. Här och nu är vänthallen. Det är där jag är, med min biljett i hand och blomman fäst vid kavajslaget; rosens rot fast förankrad i mitt hjärta så att den aldrig vissnar. Jag har sprungit på stickspår, jag har nått min själs trädgård, jag har vandrat så långt jag kan utan dig. Jag är så redo för nästa resa, vi-resan.

Ibland påminns jag om att andra rest före mig – det är uppdaterade relationer på Facebook, det är lyckliga ord och beskrivningar – och jag vill kalkera dem. Men, det vill jag egentligen inte, vad säger jag? Jag vill måla vår tavla fyrhändigt. Jag vill ha paletten som blandar vår längtan. Att låna eller likna andras färger, att måla av, att fylla i prickar och att följa linjer är det enkla. Jag vill ha vår duk vit. Jag vill måla oss där, i vår lupindal.

Stundom är vänthallen för liten för min längtan. Hjärtslagen förtjänar en större rymd, dess rytm mer frihet. Och otåligt sitter jag där då, misstar otåligheten och den lyckliga längtan för mörker, svärta, smärta och sorg.

Jag tittar i vänthallens spegel. Han vill synas där, vill att mitt telefonnummer ska stå skrivet med svart spritpenna bland allt annat klotter: ring Anjo (031-XXXXXX) om du vill knulla. Jag tittar i spegeln. Det är bara mina ögon jag ser, vackert bruna om än något trötta efter nattens hattrullande, och någon har tvättat bort klottret. Blott några få ord är skrivna på kaklet: Jag har inte berättat det bästa än … De orden blir ingången för mig och mitt nästa nu, de pryder min timeline på Facebook.

Han vill vara posören och efteraparen. Han finns i den spruckna spegeln på vänthallens andra toalett, den med sexklotter och inristade könsord från vilsna själar. De som berusade av drycken i fel vågskål väntat där, spytt och kanske försökt tillfredsställa sig själva trots att lusten är för liten, fyllan för kraftig och försöken för meningslösa. Han vill se mig där, vill att jag väljer det enkla. Du har kommit så långt, stanna här, välj en lagom utväg, var inte så satans speciell. Jag öppnar inte den dörren. Jag är otålig, jag är inte dum i huvudet.

Jag sitter på bänken i vänthallen. Jag är inte naken, men jag är öppen.

Min otålighet är lite som ett papperssår slår det mig, som det svider och stökar – och det ligger precis vid toppen av fingret, den del som knackar in lyckliga ord på tangenter och som fattar pennan när jag vandrar i mitt Skatås.

Det är inte sorg jag känner, det är otålighet. Eller kanske är det bara förväntan och förhoppning som jag aldrig kunnat känna förut, för jag har aldrig varit här och nu i tid tidigare, alltid försenad eller förhindrad då – aldrig mera är jag det nu.

Jag tittar mig omkring i vänthallen, blicken fastnar på informationstavlan. Vårt tåg anländer om … vi kommer inte att missa det. Och vi har biljetter i första klass.

Julfrid (en återblick i stresstempo)

Försiktig uppladdning (julafton)

Jag går längs en alldeles för varm väg. Den gröna grässträngen i mitten för mig dit, dit där granarna bor. Gräset är förvirrat djupgrönt; snön har inte kommit och sagt att det är vinter, så gräset tror naivt att det är vår. Jag hämtar en gran, bär dess doft nära mig. Det är det enda som minner om jul runt mig.

Kvällen är lugn. Traditioner på väggar, i gran och från teven. Karl-Bertil säger det jag tror på, påvar och annat predikar annat jag tror på – kärleken – men deras retorik och deras maskeradkostymer kan inte dölja att på skalan god-dålig kan jag inte placera dem som tunga vikter på den goda sidan. Kärleksbudskapet hänger som en ihålig och sönderblåst fasadvepa över övergrepp på barn, demoniserande av homosexuella och en aidsfrämjande misstro mot kondomer. Det är vackert och kören sjunger strålande, men jag kan inte tro på dem. De känns som den där koppen glögg för mycket, för mycket sötma, för lite god smak.

Pang på (juldagen)

Jag griljerar skinkan. Mjölkfritt ströbröd? För A:s skull! Självklart. Kommer R och B? R är judinna och B muslim? Det är mycket gris, va! Aha, de har egen kalkon med sig. M är vegeterian, men äter väl fisk? Vet vi inte? Okej, messar brorsan. Hur veggo är M? Fett veggo! Okej, du är för gammal för att skriva så, men jag fattar. Tar ni med er specialkost till henne? Dags att steka. Har vi mjölkfritt margarin. Blanda inte nöt och fläsk nu, Anjo. Den stekspaden till nöt, den till fläsk. Skvätt inte stekfett på M:s vegetariska tallrik. Stoppa inte ned handen i A:s godispåse. Man får inte sno godis av barn och du har redan nallat mjölkchoklad – hon har ju allergi!!! Där kommer W. Ge farbror en kram! SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Har vi ingen snaps? Vi har snaps! Har vi inga snapsglas! Räcker maten? Herregud vad mat vi har igen. Oj, tog B den starka senapen och trodde det var sås? SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Barnklappar utdelas. Nej, vänta på din. Den är till någon annan. Barnklapparna slut. Vuxenlotteriet vidtar, tolv nummer. Fint, där fick jag nummer 12! Sällskapsspel. Nej, du får inte gå upp till övervåningen, W, trappan är farlig. SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Kaffe? Jag borde inte äta mer choklad, choklad- och havssaltsdoppade popcorn med mycket mera. Tack och hej alla. Jag går och lägger mig nu …

Eldkvarnsfärd (annandag jul)

Vi åker innan gryningen, jag och svågern. Jag tänker på Eldkvarn, det är en sådan färd. Pluras ord följer mig. Det är som om varje gatlykta föder fraser, strofer och rader som beskriver vad jag vill och vart jag önskar.

Det har varit en fin jul, men det är den sista som är så här. Jag har lappat och lagat ihop mig hela året. Nästa år vaknar jag bredvid någon jag älskar på julafton och får och ger en julklapp som varken är överraskande eller inslagen, men å andra sidan den enda vi verkligen önskar oss. Det blir en jul som låter så här.

… god fortsättning, jag behöver inleda en fantastisk början känner jag.

En annan tid, ett annat liv

Det finns nästan en slags sorg i att lättad, glad och munter gå. Förstå det rätt, det är fantastiskt. Varje steg är som att trampa ned på ett lagom kallt golv i det där särskilda huset som jag bygger någon dag. Huset ligger någonstans på en kust som förstår mig och jag går försiktigt, låter mina nakna fötter upptäcka nya golvplankor, vill inte väcka den jag älskar. Hon som sover sött i den varma sängen, ömt och oskyldigt invirad i lakan som fortfarande bär skrattrynkor efter nattens lek. Tyst gungar hon i drömmen, skrattar där hon svingar fram och åter under ett äppelträd på en plats där inga frukter är förbjudna. Jag ser henne, ler, vågar ta det nästa kalla steget och det nästa efter det.

Men, det finns ändå en separation i mitt nu. Att gå från att med ömmande rygg titta ned i marken på en tuggummikletig innerstadsgata, där kullerstenarna bara är romantiska i turistbyråns pamfletter, till att se uppåt och våga se himlen som den alltid har sett ut och velat visa sig för mig är fantastiskt. Och, det kräver att jag släpper så mycket. Jag kan skriva som aldrig förr, mina berättelser gör mig nästan matt av insikter, förståelse, tro och, då och då, funderingar på om jag är galen (på ett bra sätt).

Jag är tillbaka på det kalla stengolvet. Försiktigt har jag tassat åter till henne. Lyssnar på de försiktiga andetagen, pyttesmå skjutsar av varm luft – men tillräckligt för att fylla en enorm ballong och låta mig sväva högre än högt. Hennes ansikte är så nyförälskat, mitt ansikte är så förvånat, men ändå självklart övertygat om hennes sanna linjer. I hennes tårar finns inget förgiftat vatten, i leendet inga dolda tankar och svek, i kyssarna inget begär som är osäkert eller egoistiskt.

Jag står på kullerstensgatan igen. Det kunde vara Rosie Thomas som fyllde mig och det är det också, men som hon verkligen är. De första akustiska ackorden, den spröda rösten, de längtansfyllda pianoslingorna. Inte den ledsna rösten, utan den levande. Jag är draken, den som kan och måste lyfta mot skyn. Det är det som emellanåt ger mig ett stråk av sorg och rädsla för att nå för högt – fast blandat med så mycket färgglädje och reslust att det mörka bara är en nyans som kanske endast en kombination av konstkännare och psykolog skulle se, om ens denne.

I en annan tid, i ett annat liv hade jag valt den lätta vägen. Jag hade lyssnat på tystnaden från den som aldrig svarar eller stått på knä för den som vill se ned. Jag hade inte lyssnat på den mjuka rösten som vill liv och växa. Jag hade gått in i labyrinten, den mörka och oförklarliga labyrinten. Jag hade gått vilse och sen, som kulan i det där spelet från barndomen, ramlat ned i mörkret och börjat om från noll igen. Jag hade förstått att de tomma löftena var just det, men försökt att måla i gliporna med mina egna sagor och gjort dem till fåfänga drömmar – kanske hade jag trott dem vara en fågel fenix redo att lyfta skrikande och brinnande mot skyn, fast de egentligen bara var fågelskrämmor.

Det hade varit sorgligt på riktigt. Inte sorgligt som i det lilla vemod – eller är det växtvärk? – jag känner när jag tar nästa steg, nästa svåra och underbara steg. Mina fötter är inte på det kalla stengolv som jag bär min brud över en dag, utan på kullerstensgator som gör sitt bästa för att se kärleksfulla ut den här måndagen, trots att solen inte kysst dem än.

Jag vandrar muntert, ibland lite vingligt – jag har inte gått så länge, hav tålamod med mig.

När är den kust som förstår? Hur smakar hon som flyger med mig för evigt, hon som ler fuktigt het och vill somna varje kväll för att hon längtar till nästa morgon, men samtidigt vill vara vaken för att hon åtrår denna natt?

Jag har inga svar, men får dem i denna tid, i detta liv.

Det räcker för att sopa bort den lilla vinden som letade sig in i morse.

 

Självklart. Slut? Början?

Det finns ingen otålighet,
trots den brännande längtan.
Inga sår inifrån,
trots det okontrollerade bålet
där knutarna och det blyga
tävlar om att brinna snabbast.
Rädslan och uppgivenheten
är redan sotflagor,
utrakade,
bortburna
och slängda
på glömskans tipp.

Jag är självklar,
på alla sätt jag kan tolka det.
Jag är den jag är,
klar över mig själv.
Men också klar med
att vara själv.
2012 förtjänar inte mina steg,
det behöver våra första,
men inte sista.

Mina läppar är törstiga,
men bär inga sprickor,
ingen risk att de torkar ut.
De är fuktigt beredda
att nå dig
och återfuktas
gång på gång.

Mer och mer tyngd
i hjärtats lätta slag.
Och jag går utan att fylla
skorna med krossat glas.

Själen väger in,
en obesegrad champion
i tungviktsklassen.
Ändå, som fjärilen ser jag vägen.
Jag svävar i min trygghet
och bärs av en sunnanvind,
ett preludium till
dina snabba andetag
efter och precis innan.
Din försiktiga hand
på mitt bröst
när du sover,
den starkaste länk
jag vill smälta samman med.

Jag längtar ett slut, en början.
Självklart gör jag det.
Självklart för jag mig mot ett vi
där jag så självklart förblir.

Jag vaknar (och kan inte binda dig)

Jag vaknar mitt i natten, ensam i en stor säng i en ännu större stad.

Det är som om en klok människas ord, fastän bara skrivna i ett mejl nyligen, ekar i mitt huvud.

Min själ, mitt hjärta, min hjärna, min mage. Allt är en ekodal – eller så är allt ett flipperspel, och hennes kloka ord kulan som far fram och tillbaka; träffar rätt, får nya poäng, höga poäng, extraboll, bonus.

Det känns så givet att förstå det hon skriver, denna kloka och underbara människa.

Och jag delar så hennes lust och begär inför det mysterium vi både tänker mycket på. Hon inifrån ett förhållande, jag promenerandes självsam genom livet.

Och jag måste sammanfatta vad jag tänker i ett stycke, här och nu. Klockan är nästan 6am och jag ska packa väskan för färden hemåt Sverige.

Det blir ett långt och vimsigt stycke, men det är inte ens gryning här. Okej?

Jag längtar dit. Till ögonblicket när du som är DU finns i mitt liv och mina armar. Du som inte lämnar. Samtidigt, och det sagt med all den lust jag har och vill ge dig, skulle jag inte ens med den tunnaste sytråd binda fast din frihet. Jag önskar dig, din närhet, din framtid – att allt som är du blir en del av oss. Jag hade byggt en rymdraket och löst gåtan med att korsa universum snabbt om det hade behövts för att få dig glad, men aldrig hade jag bundit dig och din lust med ens den tunnaste sytråd. Jag skulle inte för en sekund acceptera att du svek mig och lurade mig, men aldrig binda dig för att hålla dig kvar i tron att det skulle stoppa något; jag vill ju att du stannar, längtar och begär mig för att ditt hjärta säger så. Jag hade aldrig kunna dela dig. Inte med någon, men inte heller dela dig för att behålla en del för mig själv. Men, efter att vi sagt allt som ska sägas, alla löften uttryckts i ord, ögon, andetag, kyssar, smek och orgasmer, då hade jag kunnat ännu mer för att mitt hjärta, min själ, min kropp och allt som är jag hade velat det. Det enda jag inte hade kunnat göra är att binda dig, kedja fast dig, äga dig; inte ens med den tunnaste sytråd. Och det är därför jag vet att du kommer – och att du vill stanna kvar, att du inte vill annat. Varför? För att du är fri att stanna, för att vi hör ihop – utan måsten – och för att vi inte kan annat.

 

Vildhimmel

Vildhimmel,
som jag älskar dig
när du sminkar lite
hur som helst
i gryningen
Purpur och rosa
möter tankfullt blått
och tunna, orange streck

Tanken på dig
är i morgons solstrålar
som värmer min säng
de där vilsna i dag
när solen ångrar sig
innan den ens gått upp
och trumpet gömmer sig
bakom närmaste moln

Vildhimmel,
som jag skrattar med dig
när du låter min drake
flyga helt fritt
och sväva mot din mitt
Skratt och tystnad
låter lika högt
och sjunger lyckan fram

Väntan på dig
är som att våga le
och trots allt hoppas
att glesbygdsbussen
som kör för sakta
mot den där horisonten
en dag sätter stopp
för raksträckor utan slut

Vildhimmel,
som jag vill kyssa dig
när du rödblossande
låter natten sluta in dig
i ett mörkt töcken
Blunda nu, somna
och vakna med ens
i min vackraste dröm

Längtan grät i min halvfulla säng

Klockan är knappt fyra natten till i går.

Strax innan längtan anländer är min säng halvtom, nu halvfull. Men, varför gråter längtan i min säng?

”När hon kommer, då glömmer du mig”, snyftar längtan och kurar som ett litet barn när det sett en för hemsk film

”Inte”, viskar jag. ”Du får alltid följa oss.”

”Du ska finnas där när vi rör varandra djupare än vad jag kan beskriva. Du är välkommen när vi steker pannkakor och strör mjöl över varandra. När vi vandrar i min lupindal och i min själs trädgård vill jag att du finns där. När hon tar mig till sina ängar och platserna hon älskar och formats på ska du se det vi ser. Varje sommarmorgon, oavsett om almanackan ljuger och säger att det är vinter, ska du vara med oss och känna doften av både kärlek och nybryggt kaffe. Jag vill att du vandrar hand i hand med oss över stränderna där tidvattnet inte kan klockan och aldrig stör en perfekt promenad. När vi dansar med molnen, balanserar på gärdsgårdar och tittar ut över allting, då ska du vara med oss. Naturligtvis ska du det.

Längtan nickar tyst, tårarna torkade och bortglömda.

Jag ler och smeker dess varma hjärta, försiktigt och ömt, samtidigt som jag fortsätter att övertyga.

”Framförallt vill jag att du finns där när vi bär tunga ica-kassar i november. Och när vi är för trötta för att njuta, trots att vi är fantastiska ihop. När det regnar snålt från en klarblå himmel vill jag att du fäller upp ditt paraply. Om de där dagarna kommer och hon och jag inte har några ord, lova då att du blir sufflören som hjälper oss och viskar: jag älskar dig, fina längtan min.

Längtan, nu med purpur i sin röst, kryper närmare. Sluter in mig i en förväntansfull och, typiskt nog, längtande värme. ”Vem är hon?”

”Jag vet inte”, säger jag och sluter ögonen, förs mot sömnen av min längtans lugna, samtidigt ivrigt sökande, puls. ”Snart vet jag och då får du busa hur mycket du vill”, hör jag mig själv sluddra och promenerar sen in i drömmarnas land, ett slags väntrum inför nästa dags verkliga steg mot att nå ända fram.

Min längtan gråter inte längre. Det är en vacker natt.

Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.

Gårdagen förblödde, i dag lever jag igen

Det gryr den här morgonen. Jag har medvetet struntat i att fälla ned rullgardinen. Över takåsarna ser jag en hastigt målad röd rand, blekt röd, men ändå röd. Det är soligt ute i dag.

Det är inte i går.

I går var värdelös på alla sätt och vis. Fast, egentligen började det redan i förrgår. Jag gick av vagnen när det var sent och insåg att p-automaten hade jobbat färdigt för kvällen, vinden som blåste längs min gata gjorde det för ingen publik och gatlyktorna stirrade dystert ned i marken, sorgsna över att ingen sökte deras ljus. Det var tomt på gatan. Ja, om man nu inte räknar med mig. Fast, just då var jag tom.

Ironiskt nog kom den känslan smygande bara några dagar efter att jag känt mig så klar, men jag visste så väl varför.

Efterdyningarna av att ta det där jobbiga, men nödvändiga, steget slog mig plötsligt betydligt hårdare än efterdyningar brukar göra. Och när det händer, då vill jag att allt ska hända, då är jag otåligheten själv som längtar vidare.

Jag hade suttit med varmt huvud på restaurangen, känt en annalkande feber, och flytt fältet alldeles för tidigt egentligen. När jag så gick där, på min egen lyckliga gata, var det som om saltstoder från förlorade år stod utplacerade för att få mig att vackla.

Det gjorde jag inte.

Däremot vaknade jag i min halvfulla dubbelsäng i går och behövde den närhet som inte finns, som aldrig en självsam lycka kan skapa på egen hand. Oavsett hur många leenden jag ler, hur många lyckliga sekunder det går på en minut – den närheten skapas inte av det. Den kan bara hon skapa, hon vars konturer inte smeker mina lakan och låter dem formas efter henne, hon som jag aldrig kysst eller tagit i hand vetandes att det här är och förblir.

Jag hade behövt henne för att veta att det jag lämnat, det jag klippt av och det jag försakat inte skulle kunna locka tillbaka mig i brist på annat. Jag behövde någon att fira min lycka med. Inte som ett substitut, hon skulle aldrig vara annat än allt. Men, hon skulle kunna få mig att stilla hjärtat, samtidigt som hon skulle få mig att explodera våldsamt så ofta kroppen tillät. Hon är den enda kanal min lycka inte fått rinna in i och den enda kanal jag verkligen längtar. Allt annat är fantastiskt.

Jag behövde hennes mjuka famn att viska glädjen och tron till, så att mina ord kunde drunkna och stanna där. Istället hade jag bara min lyckliga, men just bara min, ekodal där ordet lycklig ekade, ekade och ekade (avtagande). Jag kan upprepa det, och gör det, men hennes hjärta hade låtit mig viska det och sen spara rösten till andra ord, våra ord.

Gårdagen förblödde, kan man säga. Jag hade behövt berätta för henne, hon som alltid är, om det jag gjort – känt hennes sunnanvind viska bort det vemod som kommer, även när jag dödar saker som är döda sedan länge. Det var bara jag och det var en dag när min lycka blev min egen huvudvärk. Jag föll, landade i en mjuk visshet att det var ett fall uppåt, men hade så behövt röra vid henne istället.

I dag är en soligare dag. Sommaren gör sig enligt väderfolket redo för en sista suck, bokmässan var fylld av skönhet och lycka i varje monter, jag vandrade längs en av mina bästa vägar hem och otåligheten försvann.

Längtan är inte mindre, men mer balanserad igen. Det är en bättre dag och i morgon blir ännu bättre. Det ser jag till. Jag och bara jag.

Jag har dock gärna fel om den sista delen av detta inlägg om vi flyttar fram det i tiden aldrig så få dagar.

40 rader om mitt hjärta

Det varma hjärtat säger nej ibland
för att det både vågar och kan
Det vägrar då ett förtvivlat land
där all dess framtid förr försvann
Istället står det nu i lycklig brand
varje slag är fraser i en saga sann
Förr dess puls ofta nådde min hand
och blev stigmata hos försenad man
Droppande ekon vid tomhetens rand
tystade först då själen äntligen spann

Det sömnlösa hjärtat mitt i natten
sorgen i bröstet på väg att ebba ut
Andetagen som ber om lite vatten
förebådar ett liv som ej tar slut
Jag vill med en famn dela skatten
viska: varsågod, älska och njut
Hjärtat vill till de stora skratten
så livets jägare: ladda mig och skjut
In i en dröm, för jag vill ta fatt en
fyll mig så med ert bästa krut

Det nyfödda hjärtat går ej tillbaka
vänder sig inte nostalgiskt om
För upptaget av att livet smaka
och förföriskt till själen viska kom
Darrande det lämnar utan att skaka
fri från sorg; ja, snarare tvärtom
För det kan visst utan rädsla försaka
driften att dö för andra när som
Mitt vilda hjärta kan till sist bejaka
den eld som förr brann bortom

Det livliga hjärtat vandrar i sin takt
avväpnar min stress som vill bli kär
Låter mig vila i sin naturliga prakt
där en varm svalka lugnar mitt begär
I mitt nu finns ingen ensam jakt,
varför fly när hjärtat sjunger här
Med varje slag signeras en pakt
där mitt hjärta heligt lovar och svär
Att göra allt som står i dess makt
för att hon ska se hur vacker jag är