Jag bestämde mig i höstas. 2009 skulle bli ett bra år. En lågkonjunktur är ekonomisk, den devalverar aldrig min själ. Jag tror att det var Sarah Britz i GP som sa att hon skulle lyssna mer på fåglar än ekonomer i år. Ett bra råd.

2009 är aktionsåret. Jag har otroligt mycket att göra, men gör utan att tröttna. Orden flyter fram där de ska flyta fram och där de inte behövs, där härskar tystnaden. Jag har flow på cykeln i spinningsalen på Active, kan skänka en gnutta lindring till de som är ledsna och berättelserna i mina böcker blir fler – och jävligt mycket bättre än förr.

Jag tänkte på allt det här i fredags kväll, efter en väldigt bra dag. Mamma hade firats och pappas mat var god snarare än experimentell. Eldkvarn hade varit ringrostiga, men fantastiska när de sjöng om att man får ta det för vad det är.

Januariregnet, som föll utanför en nästan tom kines på min väg hem, gjorde inte ont. Gästerna hade åtminstone varandra att prata med, istället för att försöka förföra en Jack Vegas-automat. I Brunnsparken hade en stilig man, några och 70 år, gått av vagnen, tagit sin hustru under armen och promenerat som jag vill gå med en livskamrat när jag vuxit mig dubbelt så gammal i passet, men fortfarande är ett nyfiket barn. Fast, det händer ju inte förrän år 2045 eller något i den stilen.

Det var lätt att somna i fredags, lätt att vakna dagen efter och så känns det idag också. Mycket ska ändras, jag önskar jag kunde ändra snabbare ibland, men tack vare lite hjärnstorm har jag en rätt hyfsad sinneskarta.

Det är märkligt, det där. När man inte gör någonting, då blir man så mycket tröttare än när man ständigt har något för sig. 2009 är mitt år. H sa det i onsdags; att jag var annorlunda, såg rätt in i hennes ögon och kändes väldigt förändrad. Vi ses alldeles för sällan, men ett kvällsöppet Le Pain Francais i krokarna kan nog ändra på det.

Vi satt i djupa fåtöljer och pratade om förr, kom in på M och plötsligt var det dags att säga hej till en sedan länge försvunnen vän, insåg jag. Det innebar en bra sak till med 2009. Att skicka ett leende till en som jag bar när hon inte bar och vice versa. Vi var så nära varandra när det var som hemskast i världen. Hon förstod att min halvtomma lägenhet innebar ett heltomt hjärta när vi skruvade ihop nya möbler. Det var hennes sms som räddade mig när alla telefonsamtal kom från journalister som ville jaga citat och skandaler när Tony Deogan dog. Vi var en chipsfjäril och ett popcornbi som hade förlorat och ville vinna. Sen försvann vi åt varsitt håll, för det behövde vi. Jag hittade orden och hon fann kärleken. Hon är mamma nu, har två söta pojkar, och hon pluggar. Det värmer. Det är 2009-positivism.

Januariregnet gör verkligen inte ont i år, det kittlar mest och jag kan inte låta bli att undra vad som väntar i februarivinden och ännu längre bort.

Let’s have it… Dessutom lyser solen idag.