Lyftkranars lek

När jag gick till jobbet i morse passerade jag hotellbygget vid Drottningtorget och fick se rätt ystra lyftkranar.

”Dessa betongblock ska vandra, från den ena till den andra”, sjöng de och svingade just betongblock mellan sig. De kastade och fångade med lika stor skicklighet.

”Vi vill vara med”, hördes så från Nordstan (som av någon outgrundlig anledning byggs ut just nu). Det var två lyftkranar där som snart var inbegripna i ett kastande och sjungande utan dess like.

Snart fick de syn på en ensam lyftkran vid Lilla Bommen, och eftersom lyftkranar till naturen är godhjärtade så bjöd de in även denna. Små, och eventuellt mutade, förmän sprang omkring och skrek åt kranarna att sluta; tidsplaner och kostnadsestimat gick åt helvete, för fan.

Till slut tröttnade kranarna på att slänga betongblock (vem gör inte det?) och kom på att de skulle leka kurragömma. Det var däremot en rätt misslyckad lek eftersom alla var högre än alla husen i Göteborg. Det var bara en av dem, som var smart nog att ställa sig på andra sidan Otterhällan, som inte upptäcktes bums.

Deras leklust var hur som haver fin att skåda och bredvid mig stod en gaffeltruck med sin son och suckade.

”När jag blir stor ska jag bli en lyftkran, pappa”, sa den lille gaffeltrucken.

”Det är bra med ambitioner”, sa pappan.

Jag log, gav dem en rundsmörjning och fortsatte mot mitt jobb. Det var en vacker morgon, endast störd av några förmäns gråt och klagan.

 

Lombenskåne

I kväll reser jag till min barndom.

När jag var liten hade jag en ytterst verklig fantasivärld som hette Lombenskåne. Huvudstaden hette Västra Björkstad och där bodde mitt alter ego – Erik Bostedt.

Mycket i mitt liv kretsade kring sport på den tiden, jag fick alltid stanna upp senare än jag borde bara för att titta på Sportnytt på tv. Jag satt och drack te, med mycket mjölk och fyra sockerbitar (vilket i dag känns groteskt) och tittade på sportnytt med Janne Lorentzon (förmodligen).

Men, åter till Lombenskåne. Sport var det, och musik. Jag gick alltid och funderade på ett rockband med Erik Bostedt (förstås) på sång.

Erik Bostedt var en fullständigt briljant rackare. Han var stjärna i innebandylaget. Jag brukade bygga mål av fåtöljer och lakan hemma. Han var poängkung i basketlaget. Självklart var det han som satte de flesta långskotten. Basketkorgen? En sedermera ganska förstörd gardinstång i mitt sovrum.

Framförallt var han dock målskytt i fotbollen. Jag spelade mycket i hallen på vintrarna och i trädgården på landet på somrarna. Matcherna började med att jag visslade så att det lät som en domarpipa (det kan jag än). Varje gång det blev mål imiterade jag publikljud och kramade om mig själv. Jag minns hur min storebror upptäckte det en gång. Han påminner mig gärna om det än i dag, över 30 år senare.

Västra Björkstad mötte ett gäng återkommande fiender i alla sporter. Erik Bostedt var uppbackad av den stabile Göran Karlsson när man mötte Hallby, Reymersholm och CK (Centrala klubben).

Och Västra Björkstad vann. För jag fuskade. Jag spelade själv och jag fuskade. Råkade de andra göra mål kunde det mystiskt dömas bort, eller så spelade jag till Västra Björkstad vann. CK var för övrigt sämst.

En sak lärde jag mig av den tiden. Jag hade redan då en skön fantasi – men sedan dess har jag styrt upp det som var den svaga länken. Jag menar, här hittar jag på en fantasivärld, ritar kartor, bygger i princip upp ett statsskick och sen döper jag invånarna till Erik Bostedt och Göran Karlsson … Spännande.

När jag inte befann mig i Lombenskåne var jag ibland med familjen i Värmland. Där brukade jag stå (det här är 1975) och rycka i en harv och säga danga-danga eller så imiterade jag ljudet från den (då) hypermoderna kassaapparaten som lät dulle-eh-eh. Imitation var en liten specialitet och när jag åkte till morfar och mormor i Johanneberg låg jag ofta med huvudet vänt bakåt i bilen och skrek dioli-dioli när vi passerade cyklar – för så lät det när följebilarna körde omkring i Giro d’Italia.

Vad mer? Jo, jag byggde rätt mycket robotar när jag var 4-5 år. Och längst upp på den numera rivna skorstenen i Robertshöjd var jag helt bergis på att Göran Höghosta bodde.

Sån var jag som liten. Lyckligtvis har jag inte förändrats ett dugg.