Jag gjorde allt för att komma ihåg allt.

Dokumenterade vartenda steg på Facebook, checkade in överallt. En snitslad bana som beskrev mitt liv in i minsta detalj.

Jag twittrade om allt från världsomvälvande saker till icke-händelser under oväsentliga promenader.

Mitt instagramkonto flödade över av nedslag i min verklighet.

Bloggen skrev ut hela min existens för alla att se.

Det fanns inget i övrigt att önska.

Jag hade kartlagt, rapporterat och förevigat allt. Det fanns där, i molnet, på nätet, några klick bort var jag än var.

Där var allt i tryggt förvar: bilderna på allt som hänt, namnen på människorna jag mötte och händelserna jag annars skulle glömma bort.

Plötsligt stod jag där en dag, utan uppkoppling.

Och jag hade jag inga minnesbilder alls.