Lite död, mycket liv

Det regnar för mycket igen. Jag och bäste A går på Nordenskiöldsgatan. Vi hittar en iPhone, leker deckare, återbördar den så småningom och får till och med hittelön av en tacksam man. Vi bjuder C på middag; chevrétoast med håning på, lammstek provencale med potatis- och blomkålspuré plus ostar (okej, lite rödvin, öl, madeira och fernet också). Det är en bra eftermiddag. Vi är behagligt berusade när taxin tar oss till Majornas hetaste adress. Glöggen tänds på, skratt, baconlindade dadlar, öl, tävlingar, segrar, samtal, möten.

Kvällen är strålande även om jag och D pratar om för många som dött. Den senaste en kille jag alltid såg på gymmet förr. Två i cancer, tre av andra anledningar, alla unga, för unga. Och det slår mig, efter att vi insett det värdelösa i det, hur lycklig jag är som har kvar alla runt mig.

Döden försvinner med duggregnet när jag väntar på taxin hem. En av oss har visst två vänsterdojor på sig (får jag veta i dag), men ett hjärta av guld. Det är bara liv i sinnet när jag åker hem, somnar och sover av mig ett markant rus.

Jag dricker morgonkaffe och äter en macka med K. Vi är på fiket där jag suttit med den kvinna jag längtade djupast och varmast och där jag ofta suttit med den vackraste vän en människa (och hund för den delen) kan ha. K förstår mina ord, hon frågar, hon gillar, vi skrattar som en fin söndag förtjänar.

Vi pratar om allt som hänt sedan jag släppte sektbomben och jag gläds åt omdömet, betyget och tilltron hon ser både framför sig och i mina ord. Förr fanns självförtroendet och kärleken till mig själv bara på papperet och även då ofta klädd i sorgens dräkt. Jag var poeten som ville räddas, blev till den som räddade sig själv och vågar nu se det jag alltid velat se – en förbaskat vacker människa. Inte bättre än någon annan, inte förmer, aldrig utan ödmjukhet, aldrig en jämförelse för att lyfta mig gentemot andra, alltid med en önskan att bli så bra jag kan bli. Samtidigt nöjd över att jag är så vacker som jag faktiskt är och så älskad av mig själv som jag faktiskt förtjänar.

Lille Wille skrattar som bara 1,5-åringar kan där han sitter på min arm. Hans lycka är en grillad korv på ett avslappnat kalas. Min lycka sitter i ett överfullt rum. Guddotterns presentpapper är en världskarta med en massa kärleks- och omtankeskontinenter utspridda i ett stort hav där leksaksöar poppar upp lite här och där. Syskon, syskonbarn, respektive, föräldrar, farföräldrar, morföräldrar pratar eller bara är. Så mycket liv och så många jag älskar inom räckhåll. Wille garvar mot sin farbror. Jag räcker ut tungan. Han skrattar högt. Det är en så förbaskat bra avslutning på en väldigt bra helg.

 

I mörkret är min penna glödande kol

Jag hittar inte bort, inte längre, inte ens kortare tid.

Så många nätter, när jag fortfarande somnar ensam, slås jag av det. Förr fanns ingen kudde mjuk nog att krama, utan att egentligen kännas som en stum mur, krönt av krossat glas som skrek: håll dig borta, håll inte mig.

Var glaset halvtomt eller halvfullt förr? Eller sönderslaget och varenda skärva intryckt i en sorglig slinga runt ett hjärta, av alla sår tömt och dränerat på färskt blod? All livskraft sörplad av en vampyr jag aldrig såg och som jag inte ens kände mig skändad av?

Herregud, dessa år när jag lät mig vara ett lamm, lät mig klippas och sen köpte offerkoftan, spunnen av min egen ull, till ockerpris. Varsågod, öka krediten – du kan ändå aldrig betala tillbaka, så låna lite till. Lägg skuldsedeln i våga-inte-skålen bredvid suckarna som travades som misslyckat brända gummidäck på en skrot av sämre sort.

När tog det slut? Spelar det någon roll? Vem bytte tonart? Vem laddade ned ett wordfeud i min själ och gav mig maxpoäng för orden längtan och åtrå, men minuspoäng för uppgivenhet? Vem fick mig att förstå att lust är ett längre ord än förlust, om man bara ger sig hän?

Jag skriver och skriver, men inte som förr. Mitt typsnitt har fötter, jag är inte en formgivare, men jag kan följa mina texter, rad efter rad, stavelse efter stavelse. Mitt språk kan sin grammatik, men är en whatever-generation ibland, beundrare av Heidenstam, Tranströmer, Shakespeare, Boye och Patti Smith andra stunder. En gång var det mitt placebo, ett sockerpiller, en kick – nu är det ventilen som släpper ut lyckan och förvåningen gång på gång. Ostoppbart och utan korrekturbojor.

I det som var ett mörker, där är min penna glödande kol, en magisk trollstav.

Jag längtade bortom ord, det lät så poetiskt fint en gång innan tiden, men jag gör det inte längre. Orden tar inte slut, men de försöker inte locka dig med sig istället för mig. De skriver inte fällor över hål i mig, de fyller inte i något som inte finns. De springer ur porerna, ur huden, skickas från hjärtat med noggrannhet och vilda impulser om vartannat, kaos eller kaffe i rätt tid bara för att det är okej med båda två.

Jag förstår och föder mig i varje mening. Inte alltid kortfattat, ibland bara så att jag – och kanske en vän som jag äntligen kunde säga hej till, så försenat och så befriande – förstår vad jag menar och vill.

Jag skriver sagor och sanningar, vilka är vilka? Vad spelar det för roll? Jag har sagt det förr – är det säkert att vi lever i verkligheten? Tänk om drömvärlden är den sanna? Idévärlden står det i mitt riktiga pass, sinnevärlden är bara mitt nio-till-fem-jobb.

Jag skriver med blod, bläck, tårar, svett, saliv och kärlek. Det blir ibland lika märkligt som allt här ovanför, min disposition är konstant störd av vad som händer nästa sekund. Och, det är precis så som mitt icke-existerande manus vill ha det. Nästa rad är nästa andetag, hur kan den förutbestämmas? Den har aldrig fötts förrän ögon och hjärta sett något, känt något och agerat mer eller mindre.

Jag är lycklig, men så stannar euforin till och erkänner, fortfarande lyckligt, men nyktert: Lycka som min förtjänar dig, jag har något att ge som inte bara ska kläs i ord. Jag längtar inte bortom ord, men dit mina ord längtar.

Så, kom hit så snart du läser mig rätt.

Kom hit och ställ ditt vackra frågetecken framför mig. Jag ska följa dess smeksamma kurvor och sluta vid dess fina, fina punkt.

I mörkret är min penna glödande kol, en magisk trollstav, evigt brinnande. Men, släck ljuset, så lägger jag undan den och skriver, med dig, en erotisk saga som ingen penna någonsin fött utan att darra vackert.

I barnens himmel

I barnens himmel finns bara änglar
Där är ingen Gud eller så är alla Gud
Sånt spelar ingen roll i barnens himmel

I barnens himmel finns inga vuxna
Inga gör-det-där stoppar små fötters lust
Det är alltid lekstund i barnens himmel

I barnens himmel skrattar de som aldrig log
De lyssnar och ser på de som knappt fick gå
Tillsammans cyklar de i barnens himmel

I barnens himmel är filosoferna naiva
De pratar klurigt med oskolat språk
Oslipade gnistrar de i barnens himmel

I barnens himmel är skolorna tomma
Ingen behöver plugga när alla är bäst i klassen
Det är alltid sommarlov i barnens himmel

I barnens himmel är pussarna blyga
Där ler allihop och sitter i samma ring
Det finns inga utstötta i barnens himmel

I barnens himmel får alla ben springa fritt
Inga diagnoser kan hindra en enda lek där
Det är fritt från logik i barnens himmel

I barnens himmel har alla en storebror
Det finns alltid starka som bär de minsta
Alla är bästa barnvakten i barnens himmel

I barnens himmel delar man läsken lika
Där gör sockret gott och tänder får aldrig hål
Det behövs inga fluortanter i barnens himmel

I barnens himmel är alla bedårande minnen
Varje fräknigt ansikte är ett magiskt stjärnvalv
Det bor bara skönhet i barnens himmel

I barnens himmel finns bara änglar
Ibland är de förstås pirater eller dansanta älvor
Ingen kan begränsas i barnens himmel

I barnens himmel är skrattet fågelsången
Där finns mysterier och plats för äventyr
Upptäcktsfärderna är eviga i barnens himmel

I barnens himmel gråter inga ensamma barn
Där finns alltid en axel och en trygg hand
Mardrömmar är bannlysta i barnens himmel

I barnens himmel ryms ej sorg och saknad
Dess vänliga sol strålar av vår kärleksenergi
Våra tårar är varma badsjöar i barnens himmel

I barnens himmel finns tusentals lekplatser
Där finns varken svält, hunger eller otrygghet
Inget barn borde någonsin bo i barnens himmel

 

 

Det går bara inte att dö i Skatås

Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.

 

Raison d’être

Jag tror ibland
Att om du tar människors tomhet
Och slänger den i ett hål
Då har de inget kvar

Jag är inte som dem
Orkar inte längre med bottenlösa brunnar
Och ett mörker
Som blir till svart guld i förstörda öden

Jag kan inte förhöra i morgon
Om regnen som föll i fjol
För även om nu är kortare än i går
Varar det för evigt

Visst, jag minns
De dystra årens mörker
Jag minns cykelturer
Åt helt fel håll
Men spelar inte upp tragedin
I en evigt patetisk teater

Jag ägde tomheten
Men begravde den
Och märkte inte ut platsen med ett X

Mina tårar grät jag
Då månen gick i moln en natt
När solen steg dagen efter
Torkades mina kinder

Augusti 2009 är sommar och sol
Det är som i en bok jag läste en gång
Jag är pojken som går där regnet inte är

Jag har sett det vackraste
Klätt det fantastiska med vardagsord
Förstått att det mest storslagna
Gömmer sig i snart stekta pannkakor

Och på mornarna följer jag vattnet
Till ett hav av fina människor
Varje kväll somnar jag med ett leende

Det är en magisk augusti
Jag är lycklig
Allt som jag är och upplever
Är mitt raison d’être