Etikett: livet

Sagan om mannen som hade all tid

Det var en gång en man som hade all tid i världen. Han gjorde ingenting med den och sa jämt: ”Det kan jag göra senare, jag har all tid i världen, varför stressa?”

Han sköt upp idag till morgondagen och låtsades som om det regnade. Ja, det vill säga förutom när det regnade. Då brukade han slå fast: ”så fort regnet upphör, då ska jag minsann ta tag i saker och ting.”

Sen kom solen och då tyckte han att han kunde få njuta av solen ett tag innan han tog tag i alla måsten.

Högen av ogjorda saker, ouppfyllda drömmar, bortsorterade tankar och oförlöst längtan växte bakom honom. Solen lös på den och skapade skuggor. Det blev som ett solur av påminnelser, allt längre skuggor som skar in i hans låt-gå-värld. Allt han gjorde var att flytta sig till en ännu solig plats.

När natten kom konstaterade han att det var för sent att fixa det där idag, men att det kom en ny dag snart och att han skulle göra det då.

Om det inte regnade.

Men, det skulle bara försena saken till dess att solen lös nästa gång. Dessutom, vad var problemet egentligen? Han hade all tid i världen. Varför stressa?

I resten av världen hade folk inte tid, eftersom mannen hade all tid. Det fanns ingen tid att stressa, smida ränker, gå bakom ryggar med vassa ord och knivar, slå andra i förebyggande syfte eller att hämnas. Det fanns varken tid att förlora eller tid att ta igen.

Fast, det var verkligen inte rätt att säga att det rådde tidsbrist. Det var något okänt här.

Folk var naiva och enkla. De log mot soluppgångar. Åt när de var hungriga. Kände aldrig kvartalekonomins förlamande vansinneskrav att få mer än någon behövde – nu! De blev arga, ledsna, men hanterade det. De älskade, förlät och gick vidare längs en väg som ledde någonstans, färdades utan förväntad och optimerad restid.

De tog genvägar för att hjärtat ville gå på äventyr och längtade till den där lustiga skogsstigen, inte för att smita runt hörn och komma fram fortare. Folk latade sig ibland, vilade när kroppen ville, gillade verkligen att gilla läget.

Samtidigt var benen fulla av spring hos både barn och gamla. Utan tidens följeslagare – karriärskraven, förväntningarna, gör-det-gör-det-gör-det, fastslagna stadier i livet – förstod ingen varför det kittlande gräset eller den krasande snön under fötterna plötsligt skulle undvikas till förmån för asfalterade eller grusade smala vägar.

Det fanns inga deadlines, ingen stress, men heller inga förseningar eller uppskjutna saker. Allt hände i nuet.

Mannen med all tid i världen skakade på huvudet och förstod inte hur de kunde suboptimera så hiskeligt. Sedan vände han sig bort och funderade på om han borde tända ett bål av allt ogjort. Det var höst på gång och han hade inte hunnit köpa varma kläder än. Han skulle, men något kom emellan. Han kom inte ihåg vad, men det var säkert något viktigt. Kanske var det hans väntan på bättre tider – trots att han hade all tid, så väntade han på bättre. Och nog fanns det sådana? Nog kom flygande sparvar in i munnen på den som väntade tillräckligt länge?

I resten av världen tappade träden allt. Folk huttrade, men tog på sig värmande jackor som matchade värmen de utstrålade. De åt sig mätta, men tillsatte inget onödigt till måltiderna. Istället för att backa de tomma tallrikarna backade de upp de som kanske bodde i en skuggigare dal där grödorna var vekare.

Fortsatt var det så att alla älskade gungorna och om några var trötta och feta och andra undernärda, då blev leken inte av. Och blev det inget gungande var det ingen som trodde att kunde ta igen det på karusellerna – alla visste att om man åt för mycket då kräktes man där.

Det pallades äpplen och päron – de blandades med gott humör, för övrigt. Folk hjälpte varandra att klättra till de söta frukterna istället för att slå andra till marken och stapla deras kroppar på hög så att de kunde klättras på.

Sorgen och döden fanns här. Men, ingen tid. Så tiden kunde inte läka såren. Det fick folk göra själva genom att minnas, gråta, berätta, minnas och föra vidare det som var så att det fortsatte.

Inte heller lärde sig barn tids nog. Därför lyssnade de vuxna klart på barnens historier och berättade sen sina. Bäst av allt, att stanna upp, lyssna utan tanke på vad man skulle svara (vilket sabbar lyssnandet) och hjälpa de små att förstå – det tog verkligen ingen tid.

Inget var perfekt eller maximerat i världen. Allt var som det var och blev utifrån att det sunda förnuftet tycktes lifta med såväl nordan- som sunnanvindar.

Det var en rätt så härlig tid. Eller, det hade varit en rätt så härlig tid om folk hade haft tid. Nu hade de inte någon tid, eftersom en man som inte gjorde något med den hade roffat åt sig all tid.

Livet var helt enkelt. Och det förblev väldigt bra.

Var är ni, dagarna som aldrig fanns?

Jag fyller 15000 dagar i dag. Men, när jag försöker skriva en återblick går det inte.

Hej där, alla dagarna som aldrig var. Var är ni nu?

Jag minns inte er, ni regniga dagar som köpte mig till er clown. Jag kan inte minnas hur jag stod i vattenpölen med läckande skor. Höll jag slokande rosor som egentligen var spruckna ballonger i ett krampaktigt grepp? Satt det en sprutande blomma i kavajslaget – dess sprut, mitt enda sprut – var det så? Ett hån som egentligen gick inåt; kallt och ofiltrerat? Jag tycks ha förlagt bilden som togs när regnet hade sköljt bort mitt vitmålade ansikte och avslöjade ett lika vitt och likblekt ansikte under. Var det inte den bilden som fortfarande visade ett lika vitt yttre, även när minnesbilden hade gulnat? Jag vet inte. Jag minns inte. Och de där påklistrade skratten som blöttes upp och sköljdes ned i avloppet tillsammans med min leende mun – fanns de? Var det inte snarare så att ingen skrattade åt mig när jag föll? Att den historien bara är en skröna? Och den där filmen när jag stod ensam i manegen, omgiven av ingenting, samtidigt som cirkustältet brann någon annanstans? Varför minns jag den inte? Finns den ens?

Och jag minns inte de där nattsvarta dagarna när tusch var det enda beständiga i en blyertsvärld. Jag minns inte hur mina händer blev radergummin som suddade ut framtiden samtidigt som min skugga blev svart bläck och förevigade det förflutna med hjälp av en förgåspenna. Såren jag hade då? De stigmatiserande hålen i mina händer som jag fick när jag ville slita bort de sorgliga skrafferingarna, de som hade förstärkts med vassa streck – var är ärren efter dem? Var är det bläckfärgade blodet som rann i min svartvita värld? Raserades ändå inte allt när jag försökte måla lager efter lager med varm oljefärg som jag alltid trodde? Varför minns jag inte? Var är mörkret? Vem målade ett lyckligt lager som inte tycks torka så att jag kan skrapa bort det? All fingerfärg jag strök ut, under dagarna då jag ej fingerfärdig var, den täcker nu skisser jag ej minns. De där planerna som mina darrande fingrar ritade, och som blott var sorgsna, hopkrupna stilleben, känns mer hållbara än allt jag inte längre ser. När jag rullade mig i ångest och vältrade mig i blyerts till dess att allt blev en smutsig kroppsmålning – var det egentligen en kokong inför framtiden jag vävde? Varför minns jag inte mörkret från tiden när allt var grådaskigt, det fanns ju ingen sol som skymde? Eller?

Jag minns er inte, dagarna när jag åt sorgen efter ännu en förlorad biljett till lyckans land. Stunderna när tidtabellen i det nedlagda stationshuset var min enda glada lektyr. Och jag minns inte numret som stod klottrat på toaletten, det som gick till någon som ville ligga. Jag minns inte att jag ringde det och kom till min egen telefonsvarare. Jag kan inte se bilden framför mig, hur jag saltstod på perrongen. Det var bara jag och mitt tunga bagage där, säger någon som minns. De där väskorna som aldrig sett solen, men ändå bleknat. De där väskorna som aldrig hade varit någonstans, men nötts ned ändå. Jag minns inget av allt det här, mitt kreditkort köpte aldrig de där biljetterna. Och det köpte inte flaskan som tröstade mig när jag gav upp. Jag kan inte känna igen rösten som sa åt anden i flaskan att hellre ge mig tre klunkar än tre önskningar. Det kan inte vara min röst.

Jag minns er inte. Jag minns ingen och inget av er.

Hon sover på mitt bröst, klockan är lika ung som hon. Sveas lilla hand är utspärrad för att täcka alla hörn av mitt hjärta. Hennes andetag är en luftbro som transporterar minnen till mig, bombarderar mig med dagar jag aldrig glömmer. Hon läser och löser morsekoden som är min puls. Hon sover. Jag sover för lite. Jag är trött. Men, jag minns. Jag tappar ingenting och behåller allting. Jag går inte i spår jag kanske bara hittade på, men ändå stannade kvar i.

Tiden är oväsentlig, den färgsprakande gryningen har spätts ut, formerar sig till en okänd och vacker dag. En dag som garanterat är och som jag aldrig glömmer.

 

Dags att hänga DJ:n

Allt börjar med en lätt drog – en hashtag. Sedan blir det värre. Du söker dagliga RT-fixar, tror att du tänt av, blivit ren, men så får du några mentions och allt börjar igen. Alex Schulman är inne på det i en föreställning, Göteborgs-Postens Mattias Balkander skrev en klok krönika i ärendet. Jag har raljerat kring det för många gånger.

… och trillat dit igen.

Jag har, gång på gång, fastnat i ett studsbollsbeteende där jag hoppar fram och tillbaka mellan det oväsentliga. Jag har läst tusentals kommentarer, tjuvtittat på debatter, förargat och förfasat mig, gått med i en ny Facebookgrupp, suckat över dess magsyra, gillat, kommenterat, accepterat vänförfrågningar, följt ännu fler, följt de som betyder något …

… men som inte säger något till mig om mitt liv!

Det är lite så. Jag återupptäcker varje dag det som betyder något och som jag saknade så länge. Och jag ser att twitter ofta är ett bländverk, upplever facebook som en stimmig krog, ser diashowen jag redan glömt på instagram och hur RSS-flödet är ett stökigt rum utan struktur.

Jag älskar Teresia. Jag älskar vår ofödda Svea. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Jag älskar IFK Göteborg. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mitt skrivande. Jag älskar min blogg. Jag älskar min bok. Jag älskar promenaderna med anteckningsblocket i näven. Jag älskar så mycket.

Det förra stycket är livet. Det jag inledde texten med är mina tidsfördriv, det flugpapper jag kamikazeflyger in i alldeles för ofta; spindelnätet som är så vackert när det plåtas i solljus, men som också är en kladdig och trasslig död.

Jag tänker inte stänga av. Det är patetiskt att lufta sådana tankar. Jag gillar mina tidsfördriv, men jag älskar inte dem, inte några av dem.

Däremot måste jag klippa ned det vildvuxna. Rensa bort allt och alla jag faktiskt inte vill eller orkar lyssna på. Sortera bort de som predikar en lögn jag inte tror på. Välja att inte nästla in mig i skeenden som inte är ämnade att beröra mig.

Det är dags att hänga DJ:n, den som inte säger något till mig om mitt liv.

Jag blir far snart. Att lägga min hand på min älskades mage och känna vår bebis sparka är fantastiskt. Jag älskar dem båda två, mina vackra tjejer.

På söndag börjar Allsvenskan. Det är en plågsam kärlek, men jag älskar IFK Göteborg intensivt. Att snöra på mig halsduken, dra efter andan och bara säga till spegeln: Kom igen gubba’, kom igen för fan! Jag älskar känslan och gemenskapen bland vännerna på läktarna.

Senare samma kväll träffar jag hela familjen och kusiner och kusinbarn och fastrar och farbroder och så vidare. Det är en ynnest att se de som kämpat och besegrat smärta; att träffa kusinen som fått en njure av sin syster så att alla ska kunna leva vidare. Mina syskon, mina föräldrar, alla är med. Jag älskar oss.

I väskan ligger datorn, anteckningsboken, pennskrinet. I huvudet tränger berättelserna fram. Det kliar i fingrarna. Jag älskar lusten som ökar exponentiellt i mig igen. Det nya jobbet är en energikick, en härlig efterföljare till det gamla och älskade. Jag älskar skrivandet, både det som måste tidrapporteras och det som flödar när som helst.

Jag älskar så mycket, och jag vägrar låta sociala medier stoppa mig från att älska obegränsat. I takt med att livet taktat upp har betydelsen av att vara överallt minskat. En stor del av närvaron har irriterat, pacificerat och passiviserat mig. Twitter var en bra samtalsterapeut, nu är stället ofta en irländsk julafton. Mängden ränksmiderier på 140 tecken är makalös ibland, lättstöttheten frapperande. Facebook var en grym källa, nu är den mest en för bra dammsugare som tar åt sig för mycket av allt. Instagram var en schyst andningspaus, nu är den mest en överdos av allt och ingenting. Alla likes, tummar, mentions, RT:s, kommentarer var en salva när jag behövde stöttas, nu är de allt oftare ett klipulver.

Undantaget är kommentarerna som verkligen betyder något – de som skrivs från hjärtat, oavsett var och hur de skrivs. Men, när jag inte själv närvarar och är den jag är, hur ska jag då få folk att läsa, tycka och fundera kring det? Jag blir för ofta för ogenomtänkt, kommentarer för att markera min närvaro – fast, jag egentligen är bedövat frånvarande. Det blir bara ett tidsfördriv, meningslösheter staplade på varandra för att pinka ett revir jag lämnat för många kyssar och skratt sedan.

Det är dags att hänga DJ:n.

Och det är härmed gjort. Jag har gått löst på allt vad twitter, facebook, instagram och rss-flöden heter – tagit bort så oerhört många saker jag tittat på för ofta, utan att egentligen se något.

Resultatet? Istället för att klicka bort allt på grund av överbelastning kan jag ta in det jag verkligen vill hinna med, eftersom det är bra saker som sägs av kloka personer. Jag känner att jag i och med det slutar stjäla tid från det jag älskar, vilket är precis rätt.

Om du är en av dem som försvunnit det: ta det inte personligt. Jag har obegränsat med kärlek, men begränsat med tid. För att ta till en klyscha: det är inte du, det är jag.

Vem vet? Vi kanske syns där jag älskar och alltid är istället.

 

 

Ljuset

Ibland kommer det som en gammal klok farfar med utsträckt hand. Linjerna i dess skrovliga handflata är lika djupa som dess omsorg och min tillit till det. Och det håller mig tryggt vart vi än går.

Ibland är det ett ystert barn, så nyfiket och oförställt. Dess oskyldiga leende är lika stort som dess tydlighet när det, om än just fött, vägleder mig.

Ibland knackar det på, försiktigt, som en kutryggig dam. Dess bultande och vackra hjärta är noggrant dolt under en regngrå, vindpinad och maläten kappa.

Ibland väcker det mig, som vore det en lekfull valp. Det sliter av mig täcket, viftar på svansen och glansen och glittret i dess ögon lovar evig kärlek i utbyte mot bara en liten stunds lek, en liten pinne kastad bara några få gånger.

Ibland smyger det in, som en försiktigt vakande mor. Det sitter stilla precis där det inte syns och väntar troget på att jag ska komma det till mötes när jag är redo, vaken och har dansat färdigt med drömmarna.

Alltid finns det, strax under huden, mitt framför ögonen, i nästa andetag och i tanken jag nästan aldrig kunde tänka förr. Det stannar tiden, men får livet att rusa framåt.

Nattetid dröjer det sig kvar efter att solen gått ned och riktar stjärnorna mot mig. Det viskar att om det tog stjärnornas ljus miljontals år att nå mig, så var väl min väntan – knappt 40 år – ingenting. När orden tystnat lyser de upp allting runt mig. I sin blekaste form visar det upp min vackraste ljuskälla och skuggan av det lilla stearinljus som ännu väntar på att tändas, men ändå skiner underbart.

Jag ler, blundar, men ser inte mörkret.

Fasaden, insidan och livet

”Jag fryser”, sa fasaden. ”Kan vi inte byta plats?”

”Jag vet inte”, sa insidan. ”Jag känner mig lite naken och sårbar.”

”Det är inte så farligt här, se bara till att stålsätta dig och bita ihop.”

De bytte plats.

”Det är så varmt här”, sa fasaden och sträckte ut sig i en av hjärtats kammare. ”Nästan lite väl hett. Jag behöver svalka mig lite.”

”Det är så mörkt här”, sa insidan och letade förgäves efter solen. Plötsligt kändes dess bomullshud som en dålig idé, särskilt som omgivningen var en enda stor taggtråd. ”Jag fryser, snälla fasaden – låt oss byta tillbaka.”

De bytte tillbaka.

Fasaden, i ilfart rest från det varma hjärtats rum, återtog sin plats i den kalla världen. Men, omställningen var inte vad den väntat sig. Den snabba nedkylningen av värmen fick den att spricka.

”Hjälp”, skrek fasaden.

”Jag kommer”, sa insidan. ”Lite härdad blev jag på utsidan, låt mig täcka dina skavanker.”

”Nej, rädda dig själv”, sa fasaden. ”Jag rämnar.”

Den föll i småbitar.

”Lämna mig inte”, sa insidan. ”Hur ska jag klara mig utan ditt skydd?”

Fasaden svarade inte. Den låg på marken, söndersmulad. Insidan tittade ut, blicken oskyddad.

Solen trängde fram, bärandes på en koffert. Ur den plockade himlakroppen fram en tunn klänning och gav till insidan. ”Varsågod, det här är livet. Bär det så är du inte naken.”

Insidan krängde på sig klänningen. ”Den är nog inte vattentät, jag vet inte om den skyddar mot hetta och kyla och den verkar lite genomskinlig ibland. Du har inget annat?”

Solen rotade i lådan och drog fram en liksäck. ”Döden?”

Insidan skakade på huvudet och speglade sig i framtiden. ”Jag väljer livet.”

Solen log, tog fram en sopskyffel, sopade upp fasaden och kastade ut den i rymden.

”När den faller genom atmosfären kommer folk att tro att det är stjärnor som faller och önska sig något. En ganska bra användning av förlegade fasader.”

Insidan svarade inte, kanske hörde den inte ens, för den såg just en stjärna falla.

”Önska dig något”, sa solen.

”Jag önskar att min nya, fina klänning aldrig krymper.”

Solen log och dröjde sig kvar ett oöverskådligt tag, trots att ett ankommande regntåg ilsket klappade på tillvaron och till slut förångades av den märkligt varma stunden.

 

… det har inte börjat regna än.

 

År två, dag ett

För ett år sedan, nyårsdagen 2012, hade jag avslutat festligheterna vid femsnåret, skickat en vänförfrågan på Facebook till den förtjusande Teresia som satt bredvid mig under middagen. Den 29 december kände jag de första sparkarna från vår ofödda dotter.

I dag är det 2013, och ett fantastiskt år har börjat. Det borde inte kunna toppa 2012, men det kommer att köra över det totalt.

Lika löftesrik som nyårsafton är varje år, lika tom är nyårsdagen alldeles för många år – och det hade varit lätt att sortera in 2013 där. Den romantiserade bilden av den här årstiden, där lyckliga människor går omkring på snötäckta och lagom kalla gator stämmer inte riktigt. Det enda vinterspåret Göteborg bjuder på är det grus som inte följde med smältvattnet och en och annan krympande snöhög som skottats undan i ett hörn dit inte ens plusgraderna ids gå.

Nyårsnattens flugor som surrade berusat ligger förpuppade än när jag går utmed Heden. Raketerna och nyårslöftena har tystnat, bara några pinnar här och där minner om hundarnas förtvivlade stund. En och annan tomflaska har placerats prydligt på trottoarerna, andra ligger krossade – febrigt urdruckna vid tolvslaget eller kanske bara förlista ungefär samtidigt. De som åkte för att fortsätta festen när vi åkte hem i natt har garanterat gått in i en vägg, om än förklädd till säng. I en port sitter en man med årets första burk blå i sina darrande händer. Är det ens en fortsättning han tänker, långt mindre en god? Butikernas jalusier vägrar vakna, Avenyn är lika lite paradgata som alltid, men för en gångs skull är gatan ursäktad. Det är grått, tyst och tomt, men jag är förbannat lycklig och älskar varje kryssande steg mellan nyårsnattens lämningar av alla de slag.

Jag gick här i januari i fjol, fundersam på hur jag skulle förklara för Teresia att jag var förälskad. Innanför konstmuseets väggar väntade en ivrig flicka, bad mig sätta mig ned och förekom mig: ”Jag är så kär i dig”. Jan Lööf-utställningen fick vänta, vi hånglade hela kvällen i skenet av ett rött neonljus istället.

Sedan dess har inget varit sig likt – kärleken tog över. Jag slutade direktsända mitt liv på twitter, och började ironiskt nog leva fullt ut istället. Jag fick sämre koll på vad folk gjorde på Facebook, vilket inte direkt störde mitt humör. Bloggandet och skrivandet försenades – men har återfått sin marschfart nu när vi är sambos och jag har bytt flackandet till en egen liten skrivarvrå.

Våren var magiskt lycklig – vi åt inte samma maträtt två gånger, upptäckte varandra, upptäckte Berlin (vit sparris) och när fyrtioårsdagen närmade sig var lyckan total.

Den stora festen blev just det. Drygt 50 vänner, syskon och en älskad dam gav mig allt jag någonsin hade drömt om. Solen vägrade gå hem, vännerna vägrade gå hem, vissa glömde sina skor och det var fantastiskt allting.

Kroatien var sommarens crescendo, nästan två veckor av lugn, otrolig mat (Monte i Rovinj är en makalös restaurang) och ett besök vid Plitvicesjöarna som var än mer hänförande vackra än vad turistbilderna hade lockat med.

Sommaren slutade med att jag fick se två streck på en sticka. Därefter var det tysta leken, som förstås avslöjades av allt och alla, innan vi i början av november vågade visa ultraljudsbilden. Kanske var det årets enda skärsår, mitt i den bubblande lyckan, att vissa inte kunde eller ville dela vår glädje och lät tystnaden tala. Det skapade ett tomrum, men varje gång Svea sedan dess sparkat till sin mamma har hon fyllt igen det med råge.

Strax innan jul fick vi höra hennes frenetiska hjärtslag, det var en oerhört fin julklapp och en ouvertyr till den där julen vi alltid längtat efter, Teresia och jag. Den när du kommer hem till din familj som en del av ett vi. Jag vet inte hur många gånger under de dagarna jag tittade på henne och föll pladask igen.

Den 29 december kände jag Sveas sparkar och när 2012 drog sin sista suck kysste jag Sveas mamma under takåsarna i Linnéstaden. Himlen exploderade i ljus och ljud, men det var inget mot det fyrverkeri som briserar, gång på gång, inom oss.

Där slutade vårt första år – nu börjar det andra. 3 maj tänker Svea gunga till vår värld, hennes vagn är beställd och vi är redo.

Nästa kapitel skrivs, både på skärmen och under varje sekund av det som är den bästa nyårsdagen jag upplevt.

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.

Vemodet bor i väggarna där.

Jag vet inte hur många gånger jag målade över det, hur dåligt de glada färgerna alltid fäste, för att plötsligt bara falla ned och smulas sönder. Allt som behövdes var ett ord, ett samtal, ett sms eller bara tystnad på temat nej.

Jag önskade mig en rymdraket varje jul och 13 rätt varje lördag. Jag längtade efter en varaktig kyss eller åtminstone en påse pengar för att köpa en enkelbiljett till i morgon. Jag vände på varje kullersten för att hitta skattkartan och hoppades finna den magiska anden i alla flaskor som öppnades under festkvällar. Jag trampade samma cirkelstigar i jakt på nya missade mål. Jag satte ekorrhjul på min lådbil och kraschade rätt in i första bästa hinder. Jag somnade förälskad och vaknade ensam, oavsett om jag var själv eller ej.

Jag låtsades vara den lille pojken på ivriga ben, fast jag egentligen var den orakade och utmattade mannen. De grå stänken i skäggstubben, som skrikande varningssignaler: snart är jag för gammal, glädjefärgerna är de enda falska fasaderna som finns för mig. Och jag rakade bort skägget för att se det återvända varje trött, förlorad dag.

Jag var Jesus motsats, föddes varje fredag och korsfäste mig själv på söndagen; vinet blev till vatten och jag lärde andra gå så att jag kunde förbli förlamad. Ett tag lät jag filosofin knocka mig, andra år var jobb och plikt min drog. Jag bad en psykolog säga att jag var deprimerad så att jag kunde fly, han sa att ’det är livet’. Jag raderade, adderade, bråkade, dividerade, men bortom alla konstiga ekvationer och problem ville jag bara få till det här med världens enklaste matematik:1+1=2. Allt annat förstod och kunde jag ordna.

Vi kysstes första gången i januari. En vän hade placerat oss bredvid varandra på nyår, vi hade gått i Ängbergen, fikat länge och ätit middag i rätt ljus. Nu skulle vi gå på Jan Lööf-utställningen på Konstmuseet, istället kysstes vi i skenet av en röd Scandicskylt. Det var en gång var äntligen på väg mot sitt så levde de lyckliga i alla sina dagar … Sagan inleddes.

Mina väggar är inte desamma sen dess. Och nu är mitt hem inte mitt hem.

Jag hör inte hemma i Olskroken längre. Det som varit mitt skydd, men också mitt ok, är bara en lägenhet nu. Jag har varit förälskad här, sorgsen bortom tårar, full, bakfull, förväntansfull och uppgiven. Det har varit berg-och-dalbane-år med mängder av jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. Det är slut nu.

Så sent som förra lördagen var hela gänget på plats för bartömning. Det var den galnaste kvällen på många år, så skrattfylld och underbar.

Nu har jag flyttat till Lyckligheten där Teresia och jag bor. Jag har somnat för sista gången i mitt före detta hem, jag är en lycklig man mitt i vårt vi. Det finns en ödmjuk förväntan och tillit i våra röster och andetag. Lyckan vi ser rusa mot oss – den upplever vi där vemodet inte bor i väggarna.

När jag snart tvättar fönstren för sista gången i mitt gamla hem behöver jag inte krångla mig ut mellan fängelsegallren. Dammet som finns i hörnen är bara damm utan historia. När jag öppnar fönstret för att vädra ut det gamla, då förstörs inte den friska luften jag andas numera. Vemodet kanske bor i mina gamla väggar, men jag bor någon annanstans nu, och vemodet är inte en av de saker jag tog med mig.

I lådorna fanns det jag älskar djupt; mina böcker, bokhyllorna, kläderna, matbordet, presenten jag fick av en försvunnen vän och en massa annat.

När jag, efter en sista städning, inom kort släcker ljuset och vrider om nyckeln har jag sett en massa saker för sista gången. Jag bär med mig minnena, allt som är byggstenar i den jag är nu, den Andreas som tar Teresias hand och sträcker ut den andra handen mot vårt så efterlängtade barn.

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.

Det rinner av mig

Det rinner av mig. Det försvinner.

Allt det där som var så stort, så fantastiskt omvälvande och framgångstecknet. Det rinner av mig. Att leva som invånare i reklamvärlden blir allt tydligare en skuggtillvaro. Jag suddar bort ur mitt block, eliminerar från RSS-läsaren, avföljer på twitter, stänger av och känner inga frågetecken alls. Ingen saknad. Det är som att spotta ut placebo, det förändrar ingenting. Jag har aldrig varit en position, en profession – mer än någonsin förr är jag nu en person.

Jobbet är bara en del av livet, det är inte livet. Det har sin tid och jag tänker knyta upp näven, ta den ur fickan och fortsätta skriva ett fantastiskt jobb, hitta orden och skälen som kunderna söker. Men, det är bara ett jobb. Det har sin tid. Jag har min tid. Min tid är nu. Jobbets får bli måndag-fredag inom stipulerade timmar, så länge inte himlen rasar ned och det behövs en snärtig text för att staga upp världen. Och, jag tror att det är helt rätt att think inside the clock (ursäkta dragningen mot branschpladdret). Min insats är värd mycket, men den ska vara begränsad i tid, om än obegränsad under den tiden.

Jag sa en gång att jag hellre skulle vinna ett Augustpris än ett Guldägg. Trams tyckte en del. Det är sant, sa jag. Det är sant. Nu mer än någonsin. På min kyl/frys har det alltid funnits fler lappar om litteratur- och poesitävlingar än pizzamenyer. Jag har alltid skrivit noveller hellre än tittat på Mad Men. Så är det nu också. Mer än någonsin. Jag vill, ska och måste avsluta mitt första manus. Det finns så många oskrivna uppföljare som trycker på i hjärna och hjärta. Jag vinner gärna ett Guldägg, men jag brinner av tanken att vinna en liten poesitävling i Wales. Jag får hellre en kommentar i min blogg än blir ett namn i en ryggdunkarvärld där du aldrig vet om dunkaren använder handflatan eller hugger dig med en impotent penna doppad i förlamande gift.

Min vardag är min RSS nu, dessutom. Den fylls på, läses och älskas varje dag. Min skrivarlust kompletteras – okej, den försenas rätt rejält för stunden – av doften. Doften av vår, men framförallt av dig. Jag ser närheten och längtar till den. Klockan betyder något, det gör den alltid när du har all tid i världen. Nu viskar 17.17 om att världens vackraste väntar vid Kopparmärra 17.20 och 17.21 slår mig i bakhuvudet om den får syn på mig på kontoret, eftersom den vet att jag ska vara någon annanstans just nu.

En kyss, bara en kyss, och det är adjö för i afton med allt det som har sin stipulerade tid. Det rinner av mig. Du brinner i mig. Jag tar din hand. Du håller min. Du ympar in lust. Lust till dig. Lust till skrivandet. Lust till nästa steg.

Den rinner av mig. Obalansen. Den som höll mig uppe när livet var en spya på bakfyllan. När bara jobbet var bra, när maten smakade illa, när jag rörde mig minimalt, när jag alltid tittade bakåt in i mörkret och när längtan var synonymt med uppgivenhet, sorg och förlamning. Tack för den här övertiden, jobbet. Du gjorde det bra, men inte längre än överenskommet från och med nu.

Jag älskar mitt jobb, men det får bara sin tid från och med måndag.

Och, det är för att jag älskar mitt liv mer.

Jag älskar att gå på konserter (Tomas Andersson Wij i torsdags och Jayhawks i går).

Jag älskar att gå på fotboll (snart träningsmatch och fyra veckor till en katastroftripp till Södertälje).

Jag älskar mitt skrivande (min hjärna är som ett universum fyllt av hjärnstormingsresultat, anteckningslappar, idéer och så vidare).

Jag älskar vännerna, årstiden, fritiden, helgerna, lusten och längtan jag aldrig haft så stark inom mig och så tydligt visat på utsidan.

Jag älskar dig.

 

Asocial? Social!

Jag missade din födelsedag. Och din. Hängde inte med i snacket om det där programmet. Eller den där föreläsningen. Jag såg aldrig de där partybilderna, gav inga tummar upp eller roliga kommentarer till dem. Din status? Dina funderingar kring det knappt missade tåget? Jag missade allt. Länkarna, bilderna, skämten, låttipsen, det senaste, det mesta, allt faktiskt – jag bommade hela helgen och allt som 1200 twittrade och 400 facebookade under densamma.

Livet är strålande bra ändå.

Jag skrattade med grabbarna på nya hotellet istället. Vi gick på vernissage, talade om livets väsentligheter och sen kramade vi Uppsalas snällaste buse på en pub. Jag lagade canneloni med god hjälp och mycket gorgonzola, drack en flaska vin och funderade på stjärnor och självklarheter. Jag tittade i ett fotoalbum vars bilder och berättelser är en del av en saga jag bara måste fortsätta läsa, kapitel efter kapitel. Jag pratade, lyssnade, förstod och växte gång på gång. Jag tittade en katt i ögonen, funderade på om den ville bita mig och blev räddad av en superhjältinna. Ett billarm (?) väckte mig tre gånger i natt, jag somnade lyckligt och varmt – och ville verkligen inte twittra eller facebooka om det.

Livet är strålande bra just därför.