Det var en gång en man som hade all tid i världen. Han gjorde ingenting med den och sa jämt: ”Det kan jag göra senare, jag har all tid i världen, varför stressa?”
Han sköt upp idag till morgondagen och låtsades som om det regnade. Ja, det vill säga förutom när det regnade. Då brukade han slå fast: ”så fort regnet upphör, då ska jag minsann ta tag i saker och ting.”
Sen kom solen och då tyckte han att han kunde få njuta av solen ett tag innan han tog tag i alla måsten.
Högen av ogjorda saker, ouppfyllda drömmar, bortsorterade tankar och oförlöst längtan växte bakom honom. Solen lös på den och skapade skuggor. Det blev som ett solur av påminnelser, allt längre skuggor som skar in i hans låt-gå-värld. Allt han gjorde var att flytta sig till en ännu solig plats.
När natten kom konstaterade han att det var för sent att fixa det där idag, men att det kom en ny dag snart och att han skulle göra det då.
Om det inte regnade.
Men, det skulle bara försena saken till dess att solen lös nästa gång. Dessutom, vad var problemet egentligen? Han hade all tid i världen. Varför stressa?
I resten av världen hade folk inte tid, eftersom mannen hade all tid. Det fanns ingen tid att stressa, smida ränker, gå bakom ryggar med vassa ord och knivar, slå andra i förebyggande syfte eller att hämnas. Det fanns varken tid att förlora eller tid att ta igen.
Fast, det var verkligen inte rätt att säga att det rådde tidsbrist. Det var något okänt här.
Folk var naiva och enkla. De log mot soluppgångar. Åt när de var hungriga. Kände aldrig kvartalekonomins förlamande vansinneskrav att få mer än någon behövde – nu! De blev arga, ledsna, men hanterade det. De älskade, förlät och gick vidare längs en väg som ledde någonstans, färdades utan förväntad och optimerad restid.
De tog genvägar för att hjärtat ville gå på äventyr och längtade till den där lustiga skogsstigen, inte för att smita runt hörn och komma fram fortare. Folk latade sig ibland, vilade när kroppen ville, gillade verkligen att gilla läget.
Samtidigt var benen fulla av spring hos både barn och gamla. Utan tidens följeslagare – karriärskraven, förväntningarna, gör-det-gör-det-gör-det, fastslagna stadier i livet – förstod ingen varför det kittlande gräset eller den krasande snön under fötterna plötsligt skulle undvikas till förmån för asfalterade eller grusade smala vägar.
Det fanns inga deadlines, ingen stress, men heller inga förseningar eller uppskjutna saker. Allt hände i nuet.
Mannen med all tid i världen skakade på huvudet och förstod inte hur de kunde suboptimera så hiskeligt. Sedan vände han sig bort och funderade på om han borde tända ett bål av allt ogjort. Det var höst på gång och han hade inte hunnit köpa varma kläder än. Han skulle, men något kom emellan. Han kom inte ihåg vad, men det var säkert något viktigt. Kanske var det hans väntan på bättre tider – trots att han hade all tid, så väntade han på bättre. Och nog fanns det sådana? Nog kom flygande sparvar in i munnen på den som väntade tillräckligt länge?
I resten av världen tappade träden allt. Folk huttrade, men tog på sig värmande jackor som matchade värmen de utstrålade. De åt sig mätta, men tillsatte inget onödigt till måltiderna. Istället för att backa de tomma tallrikarna backade de upp de som kanske bodde i en skuggigare dal där grödorna var vekare.
Fortsatt var det så att alla älskade gungorna och om några var trötta och feta och andra undernärda, då blev leken inte av. Och blev det inget gungande var det ingen som trodde att kunde ta igen det på karusellerna – alla visste att om man åt för mycket då kräktes man där.
Det pallades äpplen och päron – de blandades med gott humör, för övrigt. Folk hjälpte varandra att klättra till de söta frukterna istället för att slå andra till marken och stapla deras kroppar på hög så att de kunde klättras på.
Sorgen och döden fanns här. Men, ingen tid. Så tiden kunde inte läka såren. Det fick folk göra själva genom att minnas, gråta, berätta, minnas och föra vidare det som var så att det fortsatte.
Inte heller lärde sig barn tids nog. Därför lyssnade de vuxna klart på barnens historier och berättade sen sina. Bäst av allt, att stanna upp, lyssna utan tanke på vad man skulle svara (vilket sabbar lyssnandet) och hjälpa de små att förstå – det tog verkligen ingen tid.
Inget var perfekt eller maximerat i världen. Allt var som det var och blev utifrån att det sunda förnuftet tycktes lifta med såväl nordan- som sunnanvindar.
Det var en rätt så härlig tid. Eller, det hade varit en rätt så härlig tid om folk hade haft tid. Nu hade de inte någon tid, eftersom en man som inte gjorde något med den hade roffat åt sig all tid.
Livet var helt enkelt. Och det förblev väldigt bra.