Livets stora fråga?

På väg till jobbet i morse höll jag på att snubbla över sex filosofer som satt mellan de båda körfälten där Stampgatan möter Polhemsplatsen ungefär.

”Vi söker svaret på livets stora mysterium”, svarade en av dem innan jag hann ställa frågan. Sådant händer alltid i mina bloggberättelser för att öka tempot i historien, by the way.

”Var ligger paradiset”, sa en annan och slog ut med armarna i en storslagen gest. ”Jag tror banne mig att det är här.”

Lindrigt övertygad tittade jag mig omkring. Vi stod på en rätt liten asfaltsplätt mellan två hårt trafikerade vägsträckor.

”Tänk så här”, sa en av filosoferna. ”När du kommer från Centralen och går mot Stampen är det automatiskt grön gubbe vid första vägkorsningen, men för att lämna den här platsen måste du trycka fram en grön gubbe. Någon vill att vi stannar här, det här måste vara paradiset.”

”Jag har svårt att se Trafikkontoret som Gud”, sa jag. ”Dessutom är det samma sak vid korsningen mot Folkungagatan längre ned på gatan.”

Filosoferna lade pannorna i djupa veck. En av dem tog till och med på sig en fuskpanna han köpt på Buttericks outlet i Delphi.

”Kan det finnas två himlar?”

”Är det här bara en chimär?”

”Var det vi trodde ett paradis bara en meningslös avsats i morgontrafikens gudlösa lunk?”

De började skaka i sina grundvalar. Alla utom en. Han stod bergfast kvar och pekade på en liten kines som inte hade köpt Volvo.

”Vår feng shui-mästare kände närheten av livets kärna här.”

Kinesen nickade. ”Den här platsen är mitt i drakens livmoder. Mycket chi.”

Ett gatubrunnslock flög av och en man i vegamössa tittade upp: ”Snarare tji, skulle jag säga. Här finns inget gott. Det är så tråkigt att man vill kinesa. Tack för kaffet å vetelängden.”

Sen försvann han med ett råflabb och drog igen locket efter sig. Kvar dröjde sig en lukt av Commerce utan filter.

Jag väckte filosoferna med luktsalt och förklarade att det fanns en stam militanta ordvitsare som bodde i Göteborgs kloaker, men att de var ofarliga om man inte lyssnade för länge på dem.

”Det här är inte himlen”, sa den siste ståndaktige filosofen. ”Vad står näst på listan, Ametistopoplars?”

”Azorerna”, svarade kollegan och så gav de sig av.

”Har du livets badboll med dig”, sa en.

”Jäpp, har du den kosmiskt rätta zinkpastan?”

Jag gick över gatan åt ett annat håll, tittade på den gröna gubben och lämnade kanske himlen …