Tio år efter min död – ett lyckligt liv

Det är som om jag stoppar min penna i en vässare som inte förstår mig längre. Allt som kommer ut är en trubbigare spets.

Jag skriver som vanligt om mitt forna mörker, men bokstäverna blir klumpiga och svåra att ta till mig. Blyertslinjen är vek, spretig och svag. Viljelös? Ja, så är den.

Sorgen, botgöringen och allt annat i texten smetas ut när jag lägger min hand på den. Samtidigt som jag skriver vidare på samma rad som i alla år förintar jag det jag nyss berättade i samma takt. Närminnet är glömskt och det som ligger längre tillbaka är bara halvt utsuddade urgröpningar i arket.

Förvånat tittar jag på sidan av min hand, en grådaskig rand är allt som finns kvar av min inledning och mitt tidigare. Det som förr brännmärkte mitt hjärta är bara kludd.

Mörker blir grådask, så oväsentligt och diffust. Det är som ännu ett litet regn i Göteborg, inget att ens fundera över, det är bara att promenera vidare mot solen.

Alla förklaringar och ursäkter jag tidigare kunde läsa klart, utan glasögon, på tusen mils avstånd, nu är de bara fläckar bland andra fläckar. Det mesta går att gnugga bort med andra handen, en mekanisk katarsis utan andra bieffekter än små kluster av blyerts redo att viftas undan.

Jag sköljer av den resterande smutsen, det blir en tvåldöd i ljummet vatten för mitt förflutna.

En ren hand och mjuk hud är allt som finns kvar när jag smyger in i hennes välkomnande hand.

Jag följer linjerna i hennes handflata, slingrar mina fingrar kring hennes. Det behövs ingen spåkraft för att läsa vår framtid. Till och med en fullt seende människa hade kunnat tyda den osynliga blindskrift vi är.

Kvar, långt bakom oss, ligger en söndertuggad blyertspenna utan berättarkraft, utan bett, utan tryck … utan svärta!

Till dig, du som är alltid

Det finns ett stänk i din röst, en oroskulör. Jag vill fråga, men räds att svaret är den eviga frågan.

Vad är det som bor i dina ord, din frustration och ditt sökande? Hur kan jag hjälpa dig hem? Hur kan jag leda dig längs vägarna du visade mig innan jag förstod ett dugg?

Det finns en sorg i din sång, en antydan om flyttfågelns liv. Jag vill öppna din bur, men är så rädd att dina vingar önskar bort.

Vad är det som vaknar i efterdyningarna, morgonens stillhet och eftertänksamheten? Hur kan jag förklara det du bara vet? Hur kan jag låsa upp lyckans fina rum när nyckeln har frågetecknets form?

Det finns ett vemod i dina andetag, en sommar i förtvivlat grått. Jag vill skämta bort det här, men vet att ditt skratt flytt till älvorna.

Vad är det som flyter i din puls, strandhugger och dämmar upp? Hur kan jag lugna dig som är mitt allt? Hur kan jag lova att solen står i zenit när vi räknar nattens stjärnfall?

Det finns ett avslut i din fortsättning, ett växande à dieu. Jag vill stjäla timglasets sand, fast jag vet att den bara flyr ur mina fingrar.

Vad är det du berättar utan ord, försiktigt andas och vankelmodigt antyder? Hur kan jag byta tiden mot nutid? Hur kan jag få dig att inte gråta över din kölapp och förstå att du hinner slå mitt nummer länge än?