Hissen till underjorden

Vi har fått ny hiss i huset. Den är för tre personer, men alla i svalen ville förstås åka med i premiärturen och det ville inte sig bättre än att hissens kablar gav vika och vi for nedåt med en jäkla fart.

Lyckligtvis vilar den här staden på lera, så vi dog inte utan kunde omtöcknade ta oss ut. Vi var i underjorden och där stod jätten Atlas och höll upp staden Göteborg på sina ytterst trötta axlar.

”Det är inte riktigt som att hålla upp himlen”, sa han och tittade på ett gäng monitorer som höll koll på staden.

På alltför många skärmar syntes nedskitade kommunala tjänstemän och chefer som, i väntan på att staden skulle bli bättre på att omvandla rötslam till energi, betedde sig som just värsta sortens rötslam och stal all vår positiva energi. Oavsett hur höga hus de förvaltade hände allt under bordet. På en annan skärm syntes förvaltningschefer och höga politiker leka tysta leken börjar nu. Samtidigt pimpade leverantörer byråkraternas privata hus och lät nedskurna förskolor och orenoverade stadsdelar få fakturan. Och nu hade politikerna övergått till den här leken.

På andra skärmar syntes de sorgsna blomsterkvastarna i Länsmansgården, en markör för det senaste utslaget av ondskans vansinne.

Och på andra ytterligare syntes oroliga och desperata vänner och bekanta till den försvunne Rasmus.

Atlas suckade. ”Ibland vill jag bara släppa taget och låta allt rasa ned i gyttjan.”

Jag nickade. ”Det finns ögonblick när jag förstår och delar den tanken, men så ser jag allt det där.”

Jag pekade på en monitor där en höggravid kvinna njöt av solen i Trädgårdsföreningen. På en annan väntade folk tålmodigt på att en permobil skulle köra ombord på en spårvagn vid Linnéplatsen. En patrull dagisbarn i gula västar gick sjungande längs gatorna i Kungsladugård. Den vindpinade kvinnan på Olskrokstorget log och försökte sälja några blommor till. Människor hastade hem till sina familjer i Hjällbo. Bara någon enstaka bil tutade, trots att en monitor visade på ett tragikomiskt trafikkaos vid Ullevi. I Stigbergsliden kokades det soppa till de nästan, men inte riktigt bortglömda. Över Göta Älvbron cyklade människor på väg mot värmen som också finns på det stigmatiserade Hisingen.

Atlas sträckte lite på sig, lätt återupplivad. Ovan jord föll ytterligare en pusselbit på plats i jakten på de mutade och skakade samtidigt om de som alltför länge trott att goa gubbar är ett bättre styrelseskick än demokrati och ärlighet. Och kanske tänkte en pojke en sekund extra och lät kniven ligga kvar hemma istället för att den skulle tas med och göra honom till en potentiell mördare.

Det var ingen total scenförändring, så skönt naiv är tyvärr inte världen, men lite mer öppnade ögon verkade finnas innanför Kålles gränser. Det här kastade inte bort mörkret som spritt sig på olika sätt på sistone, men än en gång knöt jag handen och visste: så länge det finns ett oskyldigt leende barn i ena vågskålen och all världens ondska i den andra – så länge finns det fortfarande hopp och möjligheter. Och så länge det finns hopp kan aldrig ondskan väga mer, oavsett hur vidrigt förtärande och tung den är.

Jag och mina grannar började vår mödosamma klättring mot en stad som ibland är så mörk, men som också är så mycket sol, så många vackra människor och så skönt kysst av havet.

Älskade, dumma, jävla, fula, fina, underbara, vidriga och vackra Göteborg.

Då och då

Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.

”Vart ska du resa”, frågar tullaren.

”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”

”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”

Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man  lämna det gamla bakom sig.”

”Även minnena?”

Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”

”Lycklig resa”, säger tullaren då.

”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.

Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:

Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me

Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.

Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.

För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.

En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:

I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later

Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.

Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.

Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.

Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.

Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.