Etikett: lördag

Jag skulle ju bara …

… prova en liten högtidsdräkt för herrar.

Fem och en halv timme senare har jag fått fantastisk middag, glass med hallon och chokladsås, utsökt vin och gottgott öl av David och Eva. Vi har pratat om allt ifrån vikten att våga sätta sig själv i första rummet till hur många gånger man sett Stjärnornas Krig. Harry, som tidigare har haft nästan 40 grader, blandar trötthet med dogfights och till sist har jag gått med på att föreläsa om reklam i november, förklarat vilka problem min bransch har, hur kass fotbollen är och känt en skräckblandad beundran inför Eva som trappar ned längden på sina träningspass inför Lidingöloppet – den här dagen hade hon bara sprungit 18 kilometer …

Jo, jag provade fracken för övrigt. Ingen katastrofprovning, även om vi var broderligt överens om att David är mindre än mig.

På vägen hem ringer jag stormtrupperna i Majorna. Ingen vill gå ut med en peppad Anjo. Så, jag sätter mig på en gnisslande spårvagn österut.

De går på vid Chapmans torg. En trio som har en tydlig anförare. Hon har för kort kjol och visar för mycket trosor för alla. Hon har för mycket attityd och för hes röst för att vara så ung. Hon är för liten när hon tyst säger till killen hon ringer att han är för snygg för henne. Sen lägger hon på och blir chefen igen. Hon kontrollerar läppstiftet mot vagnens ruta och försöker fixa det med hjälp av någon reflektion på iPhonens baksida.

Den tystaste i trion tittar ut i natten. Den tredje har en jättearg frisyr som är en verklig kontrast till hennes mjuka dalmål. De ramlar av vid Avenyn.

Då har redan ett ungdomsgäng kastat ett stort staket på vagnen och flytt in i Haga. Föraren stannar inte ens. De enda som bryr sig är det ordentliga gäng i min ålder som gått på. De har stått i kö för att stämpla sina kort och noga väntat på grönt ljus. Flickan i mitten är så blek och hennes hårfärg är totalt obestämbar.

En biljettkontroll och elva snubblande småkillar med smuggelöl senare går jag av. Jag ser hur det görs reklam för säsongens vaccin – preflucel – och en av de viktiga skälen att köpa det är det inte är någon adjuvans. Jag har ingen aning om vad det betyder, men undrar hur många pendlare/nattsuddare som: A: ser det, B: orkar bry sig, C: har skuggan av en chans att komma i håg det om de nu inte har Moleskine som mig.

I gatuköket, en sista och väldigt onödig anhalt, står en kvinna som tycks ha haft några tuffa år. Det märks i blicken och det noggranna utförandet av jobbet, tänker jag. Hon verkar så glad över att ha fått en god fortsättning. Hennes flit kompenserar för det onödiga kaloriintaget, intalar jag mig, och släntrar nöjt nedför backen – lätt vinmarinerad som den retsamma rösten i telefonen konstaterat.

Jag skulle ju bara prova en frack. Det blev en inspirerande kväll.

Scen ur: Tvättberget och jag

Akt 38, scen 11, i vilken vi ser ynglingen (nåja) Anjo tilltala följande tvättberg en regnig och grå lördagsmorgon strax innan september dör och ersätts av oktober.

Tvättberget (med en röst):
Ack, yngling. Kunde du då inte låta oss växa vidare. Vi har så länge önskat att förenas med din grannes raggsockar. Han bor endast två meter ovanför vår topp.

Anjo:
Sådana möjligheter finnes icke, ity att jag då skulle gå naken genom staden på grund av enbart smutsiga kläder i min ägo.

En liten prickig strumpa i tvättberget:
Jag vill inte dö.

Anjo:
Åh, se inte det här som slutet, se det som en passage till en bättre värld där ni alla rena och med en smekning hopvikta är.

Samma lilla prickiga strumpa:
Jag känner mig ensam. Och inte så lite rädd.

Anjo:
Ensam är du inte, älskade strumpa. Din tvilling finnes i detta berg och många strumpor i olika färger och längder därtill. Du är inte ensam.

—

En stund av tystnad råder, då såväl Anjo som tvättberget vänder sig in i sig själva. Så återupptas dialogen.

—

Anjo:
Älskade smutstvätt, jag ska låta er färdas till andra sidan i mjukt vatten. Och jag ska låta er resa såsom era tvättlappar dikterar, så att ni icke krympa mer än vad som är försvarbart. De av er som så är skapta, ska dessutom få en tur i tumlaren. Det blir lite som att besöka ett tivoli.

En icke namngiven skjorta:
Får jag tumlas, det har då aldrig skett förut.

Anjo:
Min vän, du är icke tumlingsbar, men du ska få en egen galge och torka närmast den sjungande fläkten i torkrummet. Och till er alla säger jag. Frukten ej det som stundar. Tvättmedlet är hyfsat miljövänligt, sköljmedlet kommer att göra er gott och när jag nästa gång bär er är jag hel, ren och osvettig.

En annan icke namngiven skjorta:
Du får gärna svettas lite när du använder träningskläderna i baslägret och gärna använda dem oftare, då hade det ej stramat så när mina knappar knäpptes.

Ett par hittills tystlåtna byxor:
Jo, det hade varit skönt om man kunde få leva fritt utan rädsla att slitas sönder på ställen som man inte vill blotta.

Anjo:
Jag lovar, mina vänner.

—

Och där slutar dialogen, varpå Anjo lämnar scenen visslande, men med ett förmörkat inre. Dessa angrepp på hans rondör från kläder han burit utan knot, oavsett väder och modeväxlingar (vilket kanske minskat hans chanser på kärlekens teater),  förtär hans vackra hjärta. Med ett falskt leende smetat över en fasad som döljer ett rasande hämndbegärande inre hämtar han sålunda tvättmedlet, sorterar tvätten och ger sig ned i tvättstugan. Föga anar kläderna att det i tvättmedlet hava nedblandats klipulver och simkunnig klädmal …

—

Bygger

Jag bygger en byggnadsställning
Kring mitt stora hjärta
Fasaden är täckt med en fin duk
Där har jag målat själv
Hur fint hjärtat blir
När det är reparerat

Fast, samtidigt har ledsna hjärtat
En oerhört vacker färg
Den vackraste målaren
Skänkte hjärtat en kulör
Hon kallade den kärleksröd
Den flagnar aldrig bort

Jag önskar jag kunde bygga
En bro av ord och handling
Som förde henne hem
Gärna till mig
Men framförallt
Till en evig augusti

Hennes resa är ett frågetecken
Inga handmålade vykort kommer
Vi sa att vi måste göra så
Det är rätt och det är helt okej
När hon kommer fram
Skvallrar stjärnorna om det ändå

Ensam projektledare är jag
Ritningen är blyerts ännu
Men, jag log när jag gick förut
Solen smekte bort ensamheten
Där jag gick bland dansande löv
Knastertorra löv som firade hösten

Jag ska bygga mitt hjärta
Med hjälp av mina 29 vänner
Och kanske några siffror om det krävs
Byggnadsställningen klarar stormarna
Duken är egentligen onödig
Din färg kan inte regna bort eller blekas

Lördag i Olskroken

Hon är jättejättegammal och orkar inte höja huvudet så att hon ser att alla som ser henne tycker att hon varit vacker i minst åttio år. Två påsar och korta steg. Lördagens änkeshopping avklarad. Tänker hon på tonåren, strax innan efterkrigstiden tog vid?

Jag tittar in i ett torkrum. Tropik utanför, inuti tropik + kraftig mackapär. Att vika kalsonger är som att jobba på löpande bandet. Hur många kalsonger har jag förvandlat till byråanpassade fyrkanter? Fundera inte ens.

Golvfläkten är mitt altare. De flesta svenskar tillber grillguden. Jag knäböjer vid fläkten och tror (fåfängt) att svalkan ska vara för evigt. Svenska kyrkan, om ni vill att svensken ska bli religiös – säg att klotgrillen är Gud, att Jesus är en flintastek och att den helige Ande är det där foliepaket med lax och grönsaker som verkligen piffar till allt.

Paddingtons uteservering är ett växthus. Här växer inga genier. En socialarbetare som pratar bibliotekariestockholmska förklarar att vårt lands stora utmaning inte är de gamla och övergivna – de klarar vi. Nej, kruxet är att det sociala inte kan hjälpa de i medelåldern som vill vara kreativa. Han säger det flera gånger – tack, för det lät så jävla dumt första gången. Tjejen på barstolen bredvid är inte i läget: gud, han tänker jag lägra i natt.

För ovanlighetens skull är de stökiga engelska tjejer. Oinks måste tydligen inte vara korthåriga och sjunga Rule Britannia med högerhanden i olämplig vinkel.

Jag går hem. En picknick pågår på kyrkbacken. Några fester når ut på kurviga Gubberogatan.

Lördagen dör.  Den var rätt fin.

Vänta nu, vad gör Grissom i min lya?

Torsdag var en bra dag. Inte ens lunchen blev det pannkaka av. Jo, efter tusen års väntan blev det faktiskt pannkaka, men never mind. Jag låter inte en kass lunch på Gamle Port förstöra humöret. Det som följde därefter, sedvanlig hopp och lek och sista natten med gänget, var rätt …eh, intressant. Men, sekretessbelagt till 2040.

Hur som helst, igår hämnades världen genom en förkylning. Den kom springande vid sexsnåret och invaderade näsa och öron. Kul att vakna mitt i natten och undra över varför man hör havet brusa, utan snäcka mot örat… Jag hörde något annat också – amerikanska röster. Jag tog på mig min bullshitskyddsväst och rusade ut från sovrummet.

Jaha, där går  CSI Grissom runt i mitt vardagsrum, mitt kliniskt ostädade vardagsrum, och samlar bevis. Han har CSI Sidle, som tydligen återvänt, med sig och hon sprutar med den där vätskan som avslöjar skräpmatsrester.

– Got some cheez doodles residue here, Grissom.

Jag suckar från hörnet där jag står. Grissom tittar upp, nickar och pekar mot soffbordet.

– Do you notice a very small change in the colour on this table? I guess a pizza box stood here yesterday. Judging by the size of the change and the tiny impression into the wood, I would say that it was a Husets special with garlic sauce. Check the fridge.

Sidle lommar iväg och kollar i kylen.

– This doesn’t add up. It’s packed with veggies, low fat milk and orange juice. What kind of a weirdo lives here? He must be a split personality kind of guy.

Grissom ringer plötsligt till CSI Nick. Han skulle visst få nöjet att gräva igenom hela områdets återvinning och sen kolla fingeravtryck på alla återvunna pizzakartonger. Lyckligtvis slänger jag alltid såna saker i andra stadsdelar för att dölja bevisen.

Men det känns som en pyrrhusseger, när jag nu sitter och suckar samtidigt som Las Vegas finest yr runt. Det sista du vill ha i din lya när du är förkyld, ska tvätta, och dessutom bjuda två stollar på tidig middag, är CSI.

Fast, Sara Sidle är förstås väldigt söt.

Varför finns det ingen snoozeknapp på regn?

Tidigt, tidigt. Regnigt, regnigt. Regnet slår mot rutan. Slår mot min sömn.

Det är lika orättvist som trist att vakna alldeles för tidigt när man bespetsat sig på att sova länge.

Idag har regnet bestämt att det ska slå mot min ruta i morsekod. Jag dechiffrerar och blir blek när jag förstår vad dropparna säger…

God morgon, Anjo. Idag tänker vi hela dagen regna över dig och para oss med vinden så att det blir omöjligt att gå ut – och dessutom tänker vi dansa på din ruta så att det låter som en Tomas Ledin-låt. Hela dagen. Ha-ha-ha.

Jag vänder mig om, flyr in bland kuddar, filtar och lakan. Då börjar det mot rutan, en ösregnscover av Sensuella Isabella.

Eli, Eli, lema sabachtani?