Sensommar och träd

Det doftar inte starkt av nyklippt gräs nu
Syrenens blad slokar efter sommar och vår
Söker stöd från äppleträdet med ett: ”Du!
Jag har gjort allt jag mäktar med detta år”

Äppleträdet viskar till sin vän: ”Slut dig
Spar alla krafter och låt min rodnad ta över
Augusti tillhör frukter fostrade av mig
Vakna då vintertrötta din doft behöver”

”När dina frukter faller lurar jag det kalla”
Ett lövträd bryter in, lovar en sagolik höst
Vankelmodiga träd ler nu tappert mot oss alla
De litar och känner denna färgrika tröst

I hans vida lövverk dröjer värmen kvar
Han kortar pausen till nästa ljusa besök
En envis bastion när luften blir kyligt klar
Som motar alla utom vinterns sista försök

Även då är han trädens stora, starka bror
En fågelskrämma som till kylan säger halt
Så att träden när solen godkänt att livet gror
Åter visar upp sina löv glatt och tusenfalt

Sensommaren kommer i för god tid
Lika hopplöst varm som underbar
Innan säsongen med sorgsna träd tar vid
De som uppgivet spretar mot en sol för rar

Fast kanske är det inte bara nakna gester
Har de ett teckenspråk vi inte förstår
Knotiga budskap om nästa sommars fester
Och alla fantastiska ögonblick som återstår

Om det vet jag inget nu när kvällen stundar
Sommaren är fortfarande här om än lite matt
Men jag tror att jag även idag om jag blundar
Hör en ljum vind bära trädens somriga skratt

Är vi som löv?

Om alla fina är som löv
på ett och samma träd
Kan någon ärligt säga då
att ett löv vackrare är
än ett annat?
Peka på ett enstaka löv,
och utan tvivel förklara
att utan det vore trädet finare
Vem skulle kunna göra det
när alla löv så fantastiska är?

Några tittar fram innan solen
skickat ut inbjudningskort
och försvinner innan de slår ut
De är saknade, älskade,
men hågkomster av vad vi haft
och får om några grader

Andra ger insekter liv,
för alltid dolda
bakom en spunnen gravsten
som glimmar i silver,
Aldrig kan den fördunkla
vår leende fantasi om
hur gröna de hade blivit

De flesta målar en vägg,
himlens komplementfärg,
och följer oss, stilla vajande,
varje varm sommardag
Säg mig,
hur kan ett löv vara finare
än något annat,
när alla är unika,
fast så otroligt lika

Hösten skiljer ut dem,
skänker dess egna kulörer
Men, säg mig,
finns det då något löv
som är vackrast?
Vilken färg är varmast?
Hur fattigt vore inte trädet
om det gömde de andra?

När löven faller blir några
lövhögar till barnens lek;
finns det ett bättre sätt att dö?
Andra ramas in som minnen ,
på väggar där de alltid strålar
Andra samlas ihop, förmultnar
och föder nästa sommars löv

Och hur jag än vrider
och vänder på det
Om vi är som löv;
hur kan vi säga
att ett löv är vackrare
än något annat?
Hur kan vi veta det
om vi inte sett alla löv
och dess skönhet?
Och, vore inte trädet
naket och sorgset
om inte vi alla fick
vår plats på dess grenar?