Stillheten

Vad har hänt sedan jag var här sist? Jo, träden som var helt omgivna av larver och fått sina löv uppätna i en slags silverfärgad död är gröna igen. Små, spruckna nätrester, en skrafferad effekt på stammarna, är allt som minner om det.

Mannen som var gammal redan när hans fru dog för över 20 år sedan är fortfarande vital och plockar röda vinbär. Jag plockar med mig tidningen och går längs grusvägen mot mina föräldrars hus.

Ängarna är fyllda av rundbalar. Det är som om någon hällt ut gigantiska sockerbitar (är det du, Gud?), eller kanske ofärdiga yatzy-tärningar. Undrar vad den semesterflyktade bonden gör om jag i natt målar prickar på hans balar?

Tittut, mellan syrener och små träd. En röd tillflyktsort med vita fönster (målning påbjuden i sommar).

Några knastrande steg till och jag är framme. Snart är det rabarberpaj med glass, samtidigt som ett rådjur vandrar omkring och äter det den gillar bäst i skogsbrynet.

Tre katter. En drar direkt. En ligger och sover på verandan och Sanna är precis som vanligt.

Jag är så långt man kan komma från en stressig karriär och jakten på allt. Det är stillhet. Det är fantastiskt.

Skrivarmiljö …

Försmak och ledset pip

Jag tassar omkring på oslipade golv. Temuggen var enorm i min barndom, minns jag. När jag plockar fram den ur skåpet är den på sin höjd ordinär. Tystnad råder, endast jag och bakmaskinen är vakna.

Det är så med så mycket på landet – mindre än förr, eller sovande.

De stora fälten är bara plättar. De enorma skogarna är omringade gläntor. Inte ens vägen till brevlådan, som var en äventyrsled förr, är mycket mer än en sväng, några frusna vattenpölar och just inget annat.

Husen blir bara äldre här. Faluröda var ladugårdarna förr, faludöda är de idag. Trötthet kryper upp från fuktig mark och missfärgar dem. Smuts droppar ned från korrugerade tak och skymfar dem. De är ledsna fasader som knappt orkar viska om flydda somrar med hölass, hässjat hö, enorma blå traktorer (de var nog inte så stora, egentligen) och doften av nyslagna fält.

Då var bönderna starka och seniga, från ottan till skymningen jobbade de. Och alla träden gick till himlen. Nu är fälten vinterglåmiga och bönderna sover.

Bara vårt hus har förnyats. Bredband och plattskärm istället för bonader och flygfoton med fuskritade tegeltak. Jag trivs här, i vår enklav. Våra 2000 levande kvadrat av gräs, sly, mördarsniglar, uppblåsbara jättetomtar, familjära katter som visar tänderna och ett hus som snart fylls av det mesta. Jag väntar, kanske inte på Godot, men väl på tomten och en skara syskonbarn som kan kalla mig fula ord numera.

Några timmar tidigare. Jag vilar i gula rummet. SMS väcker mig. Jag läser och skickar varma ord till snälla, bruna och ledsna ögon någon annanstans. En flicka som förlorade sin stora, fina farbror idag. Det är orättvist. Hon borde få ha honom kvar. Hon förtjänar det och mycket mer.

Nu. Snabbvisit i verkligheten igen. En dags jobb, fläng, ärenden. Sen jul, jul, jul…

Och vem vet – kanske kommer Godot?