Okej, jag är fascist!

Allt började väldigt oskyldigt. Bara en tanke. En lust att förändra något, förbättra en liten, liten detalj. Göra min värld till en lite bättre plats, bara lite bättre.

Det urartade. Jag tappade besinningen fullständigt.

Jag kände berusningen, den där äckligt odemokratiska lusten att skaffa mig total makt över saker och ting.

Jag blev nästan upphetsad över tanken att marschera nedför gatan, varje dag nästa vecka, och visa att här är jag och propagera att jag står för det enda rätta.

Jag blev besatt, fanatisk – och så otroligt målmedveten.

Nu, när pulsen lugnat sig och jag kan beskåda mitt verk, detta monument över min fanatism, kan jag också erkänna allt. Här och nu blottar jag min strupe inför er. Inga undanflykter från mig kommer ni att få höra, inga alls.

Jag är en fascist. En lunchlådefascist. Jag var en demokratisk uteätare, villig att ta in mångkultur i form av olika lunchhak. Jag är en lunchlådefascist och jag har skygglapparna på (eventuellt använder jag grytlapparna till det).

Voila, mitt monument.

Hell, Anjo!

Smärtsam glömska

När jag vaknade i morse värkte mitt finger. Jag hade knutit ett snöre runt det igår och nu började det att bli blått. Med ett skrik slet jag av mig snöret och hoppade ur sängen – och körde foten rätt ned i en råttfälla. PANG! Stortån antog en liknande färg som fingret och jag stapplade, svärande och skrikande, ut i badrummet. Vem fan lägger en råttfälla i mitt sovrum? (Ja, det är förstås jag, men varför?)

Jag fepplade med ljuset och när lågenergilampan behagade att lysa såg jag texten på spegeln. Med tandkräm hade jag skrivit Kom ihåg … och sen missade jag resten av texten eftersom jag fick en smärtattack och lade handen mitt i texten.

Efter en kvarts spolande med kallt vatten hade smärtan gått ned och jag hoppade ut i köket för att äta mat. På kylskåpet satt en röd rosett knuten runt handtaget. Jag plockade ur frukostammunitionen, åt, läste tidningen och avslutade sen morgonbestyren med tvagning, påklädning och så gav jag mig iväg. Det sista jag såg innan jag gick hemifrån var skylten OBS! Lunchlådan!!! på ytterdörren.

Jag öppnade dörren, gick ut, bröt en ljusstråle, vilket fick en högtalarröst att säga: Kom du ihåg lunchlådan? Jag kom på att jag hade glömt datorn, gick in igen, varpå högtalarrösten sa: Kom du ihåg lunchlådan? Efter att ha packat ned datorn, gick jag ut igen, bröt ånyo ljusstrålen, varpå högtalaren upprepade sitt mantra: Kom du ihåg lunchlådan?

Nedför trapporna rusade jag och mötte 6-7 grannar på väg upp igen. Alla svor över att de glömt lunchen i kylen. Sen gick jag ut i snövädret och promenerade till kontoret. När jag kom fram hällde jag upp en kopp kaffe, öppnade ryggsäcken och insåg att jag glömt min lunchlåda.

… igen.

Hur fan är det möjligt?