Språkhösten och befrielsen

Det är språkhöst i stan.

Högarna av tomma, vissna argument virvlar runt i hörnet av gatan, på väg in i en återvändsgränd utan byline. På något sätt försöker de ge sig själva liv en gång till. Vinden tar dem lite till, det låter som om kvällstidningspapper gnids mot skvallerpresspapper; för felaktigt vinklad trycksvärta möter uppblåst och substanslös trycksvärta i ett förödande, meningslöst möte.

Längre ned på gatan faller årets skörd av övermogna och konstlat inympade fikonspråk från träden för att ruttna på den bleknande mattan. Ljudet av de ofullständiga bisatsernas buzzwords när de sänker sig ned i stora svärmar över de förföriskt sockrade frukterna är öronbedövande. Glupskt tuggar insekterna i sig den tillsatsspäckade frukten, men inte ens tillsatser kan ge de ofullständiga bisatserna rätt näring och en efter en faller insekterna till marken.

Alltid lika starka i sin flykt svävar de rätta orden, de oöversatta och icke-anglifierade ursprungsorden, högt ovanför och ser hur buzzwordsinsekterna ber om lite mer cred. Hur de enkla lösningarnas mästare lönlöst sträcker sig mot ett redan förmultnat fikonspråk istället för att söka ett verkligt liv i de rätta orden. De som låter launcha, impacta, sustaina och så (inget) vidare skrumpnar ihop. De rätta orden lyfter mot himlen. Buzzwordsen tystnar, men snart väntar en ny kull som i detta nu svärmar på ännu ett ställe som ännu inte har sanerats.

Mitt på gatan står en man, så professionell att han kan stava ordet med två ff, å andra sidan är han också så noggrann att han kan spara in ett g i det ordet, så i slutändan jämnar det ut sig. Han försöker förtvivlat hålla ihop ett särskrivet CV som spretar åt alla håll och vars kritiska del vill låta vinden föra det lite vart som helst. Han har fickorna fulla med klyschor och floskler. Det tynger ned honom och han ser, utan att kunna ingripa, karriärs flyga åt ett håll samtidigt som möjligheter drar mot söder. Han sjunker ned på stresströskeln, så mycket mer sammansatt och stabil än det ord han tudelat tidigare. Hans särskrivna levnadsbeteckning flyger vasst vidare och sticker hål på alla bollarna han brukar hålla i luften. Han försöker samla ihop sig, men ger upp. Hur han än letar hittar han inte en enda vettig mening.

Vid gatans slut står en man. Han har just klistrat fast ordet Timothy’s på sitt butiksfönster. Den lilla bokstaven s gråter för att den känner sig utstött. Apostrofen förklarar att den längtar bortom ord och bönar om att hamna bortom rätt ord. Mannen som inte kan komma, men sätter punkt för alla diskussioner som ens rör vid ämnet, låtsas vara döv.

Jag tar av mig mina glasögon, putsar dem och tar på dem igen. Jag ser, i klartext, hur en lärare lastar för många regler på en liten flicka. Hon står med famnen full hela dagen och kvällen, oförmögen att befria pennan från skrinet där den ligger och jämrar sig. Först när natten kommer och fullmånen säger tittut efter att ha kikat fram bakom ett moln, släpper hon allt. Ordklasser, satsdelar, paragrafer och annat faller till marken med ett våldsamt brak. Flickan tittar på månen, skrattar, pekar mot den och säger: ”Bollmåne”.

Jag ler. Leken och friheten att göra vad hon ville överfaller mig. Jag ger mig utan strid och bakom mig bleknar allt oväsentligt som hör språkhösten bort. Jag tar flickan i handen och vi går ned längs en gång som både var och är …

 

N.B. Bollmåne myntades av grymma brorsdottern Amanda …

I mörkret är min penna glödande kol

Jag hittar inte bort, inte längre, inte ens kortare tid.

Så många nätter, när jag fortfarande somnar ensam, slås jag av det. Förr fanns ingen kudde mjuk nog att krama, utan att egentligen kännas som en stum mur, krönt av krossat glas som skrek: håll dig borta, håll inte mig.

Var glaset halvtomt eller halvfullt förr? Eller sönderslaget och varenda skärva intryckt i en sorglig slinga runt ett hjärta, av alla sår tömt och dränerat på färskt blod? All livskraft sörplad av en vampyr jag aldrig såg och som jag inte ens kände mig skändad av?

Herregud, dessa år när jag lät mig vara ett lamm, lät mig klippas och sen köpte offerkoftan, spunnen av min egen ull, till ockerpris. Varsågod, öka krediten – du kan ändå aldrig betala tillbaka, så låna lite till. Lägg skuldsedeln i våga-inte-skålen bredvid suckarna som travades som misslyckat brända gummidäck på en skrot av sämre sort.

När tog det slut? Spelar det någon roll? Vem bytte tonart? Vem laddade ned ett wordfeud i min själ och gav mig maxpoäng för orden längtan och åtrå, men minuspoäng för uppgivenhet? Vem fick mig att förstå att lust är ett längre ord än förlust, om man bara ger sig hän?

Jag skriver och skriver, men inte som förr. Mitt typsnitt har fötter, jag är inte en formgivare, men jag kan följa mina texter, rad efter rad, stavelse efter stavelse. Mitt språk kan sin grammatik, men är en whatever-generation ibland, beundrare av Heidenstam, Tranströmer, Shakespeare, Boye och Patti Smith andra stunder. En gång var det mitt placebo, ett sockerpiller, en kick – nu är det ventilen som släpper ut lyckan och förvåningen gång på gång. Ostoppbart och utan korrekturbojor.

I det som var ett mörker, där är min penna glödande kol, en magisk trollstav.

Jag längtade bortom ord, det lät så poetiskt fint en gång innan tiden, men jag gör det inte längre. Orden tar inte slut, men de försöker inte locka dig med sig istället för mig. De skriver inte fällor över hål i mig, de fyller inte i något som inte finns. De springer ur porerna, ur huden, skickas från hjärtat med noggrannhet och vilda impulser om vartannat, kaos eller kaffe i rätt tid bara för att det är okej med båda två.

Jag förstår och föder mig i varje mening. Inte alltid kortfattat, ibland bara så att jag – och kanske en vän som jag äntligen kunde säga hej till, så försenat och så befriande – förstår vad jag menar och vill.

Jag skriver sagor och sanningar, vilka är vilka? Vad spelar det för roll? Jag har sagt det förr – är det säkert att vi lever i verkligheten? Tänk om drömvärlden är den sanna? Idévärlden står det i mitt riktiga pass, sinnevärlden är bara mitt nio-till-fem-jobb.

Jag skriver med blod, bläck, tårar, svett, saliv och kärlek. Det blir ibland lika märkligt som allt här ovanför, min disposition är konstant störd av vad som händer nästa sekund. Och, det är precis så som mitt icke-existerande manus vill ha det. Nästa rad är nästa andetag, hur kan den förutbestämmas? Den har aldrig fötts förrän ögon och hjärta sett något, känt något och agerat mer eller mindre.

Jag är lycklig, men så stannar euforin till och erkänner, fortfarande lyckligt, men nyktert: Lycka som min förtjänar dig, jag har något att ge som inte bara ska kläs i ord. Jag längtar inte bortom ord, men dit mina ord längtar.

Så, kom hit så snart du läser mig rätt.

Kom hit och ställ ditt vackra frågetecken framför mig. Jag ska följa dess smeksamma kurvor och sluta vid dess fina, fina punkt.

I mörkret är min penna glödande kol, en magisk trollstav, evigt brinnande. Men, släck ljuset, så lägger jag undan den och skriver, med dig, en erotisk saga som ingen penna någonsin fött utan att darra vackert.

Novemberlängtan vs. junilängtan

I. Junilängtan

Min junilängtan,
så ofta brådmogen,
som vore den fortfarande april,
ung och ovetande

Så ivrig att fånga lyckan,
att jaga fatt den vackraste fjärilen
med en ofärdig håv
vars hål är för stora och för många

Kanske ska jag skylla solen för allt,
den som aldrig ger sig av
och låter juni läsa skuggorna
av det den sett i förföriskt ljus.

Juni längtar augustis skönhet,
dess kvardröjande värme,
den självklara känslopalett
och blandning av ljus och mörker
som får himlen att brinna
och äppelträd att blomma

Kanske räds juni
oktobers uppgivna längtan,
när regn på besvikna trottoarer
är den perfekta vägen hem
till en kanna kaffe
som bränt för länge
intill en oanvänd kopp,
vid en halvt utnyttjad
dukning för två

II. Novemberlängtan

Min novemberlängtan,
så innesluten ibland,
gömd i en parkasvärld

Fast förankrad i händerna
som tyr sig till den varma muggen,
en trygg kaffe på själens balkong,
under stjärnorna, ovanför smärtan

Släpper jag kaffet,
och bara sträcker ut,
strömmar all önskan ut
och då är inte universums vägar
tillräckligt oändliga
för att rymma min längtan

Ej heller oändliga nog
för att min lust ska gå vilse
0ch sluta som en blek stjärna,
död sedan tio miljoner år,
när hon äntligen ser dess ljus

Novemberlängtan är de smälta spåren
av nattens frost på broarna,
den allt kortare dagens revolution
mot nattens dystra dominans

Och, den är trotsigheten
hos de sista löven på träden
som skälvande vägrar att lyda
höstvindens allt kyligare krav: ge er av!

Den är tyst och försiktig,
men ivrig som juni innerst inne,
när den fyller sitt pojkrum
med längtans affischer,
inser att väggarna aldrig räcker till,
och ger sig ut,
frusen, blek och fantastiskt stark

Skrivpausens avslut

Jag njuter av en releasefest på Röhsska i kväll.

Där är mängder av glada och sköna människor i vimlet, det är kramar, hej, fan vad länge sedan och skratt över några Peroni. Så många vänner, bekanta och obekanta att vimla runt med. Min gamle kollega och kamrat, Mattias har releasefest för sin bok Sälj det med ord. Det är över 300 personer som trängs på ett varmt, varmt, varmt museum.

Jag trivs. En gammal och en nuvarande kollega frågar när det är min tur att ge ut min bok, på vägen hem möter jag B i dörren. Vi har aldrig setts förut, hon vill bara säga att hon tycker att jag skriver bra. Det värmer oerhört när jag går ut i den mörka och lite råa kvällen. Det är så skönt att se folk förverkliga sin dröm. Det lockar och får fingrarna att klia.

Just nu är det allt de gör. Jag har en grymt tuff jobbperiod. Jag går hemifrån innan morgontidningen landat och kommer hem när nyheterna är allt än just det. Att ladda om, få fram klippet i orden gör sig bara inte de här veckorna. Jag orkar blogga, men det är för att inte bli tokig. För närvarande är det för många timmar av tänk utanför boxen och stoppa sedan ned allt i lådan och förslut den med en röd tråd och lite lagom mycket krusiduller. Skallen hänger inte med för att tangentvägen fortsätta en berättelse som ändå växer varje dag (och får sällskap av nya uppslag i både Moleskine och bakhuvud).

Det har irriterat mig ett tag, men i kväll fick jag lusten och tron åter. Jag vet att väckarklockan och jag är ärkefiender i halvannan vecka till, men pausen närmar sig ett avslut – tack, gode Gud.

I ett par veckor har hjärnan fyllts av post-it och små stycken krafsade på baksidan av tankebanor. Nu återvänder kraften att fortsätta på den redan inskrivna vägen.

Tack för i kväll, Mattias. Din tro inspirerar. Din lycka och stolthet lockar. Nästa gång är det min tur. Och tack B för att du skickade hem mig med ett leende på läpparna.

Word!

 

Det går bara inte att dö i Skatås

Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.

 

Min dag NU

I. Gryning

Jag som inte lever för att nå döden lämnar mitt ide och rör mig långsamt mot ett senare klockslag. Den mörkaste natten försöker fly till ett svart som inte finns längre och aldrig kommer tillbaka. Dess flykt framför mig, så fruktlös, och den smälter när solen stormar in i den. Jag värms långsamt av vetskapen som gryr och i ett slags race mot solen försöker värma min själ lika snabbt som solen försöker skänka mitt yttre ett motgift mot gåshuden som är ett kyligt minne av det som inte är mer.

II. Morgon

Hettan från kaffemuggen stillar min darrande hand där jag gråter dagg bara för att ängens blommor saknat min dagg för länge. Morgondimman är en näsduk som torkar överblivna tårar, fast egentligen tror jag att den lindar in dem och sparar den i ett hemligt rum till andra morgnar, andra ängar och andra stunder. Mina nakna ben kittlas av timotej som berättar att om jag vill ligga bredvid en vacker kvinna här någon natt så står de vakt och skyddar oss mot både regn och ulvar.

III. Förmiddag 

Jag sträcker på mig, trött och stel över att äntligen ha stått rakryggad efter att ha hukat för skuggor och ingenting i nio, långa, för långa och för många år. Min tro är en magisk spikmatta, den är en flygande spikmatta och tar mig förbi alla falska ankarpunkter som inte gjorde mig större då, utan bara drog ner mig i en bermudatriangel där alla felnavigerande insikter gick under och sjönk till en botten som jag inte ens kan försöka beskriva utan att känna smärtan skära i mig och fylla såren med salt från förr i tiden.

IV. Zenit

Solen står över mig, rakt över mig. Jag behöver inte hålla uppe den som Atlas höll upp himlavalven. Den är inte ett damoklessvärd redo att falla ned över mig, förinta mig. Den är där som en pendel som går från öster till väster varje dag. Jag har förnekat den, trots att den velat lysa över min väg, men den strålar lika intensivt nu. Den bär fortfarande strålar med mitt namn, en slags vänskapens Amor, och får mig att svettas ut det onda, sekunder kan äntligen rymma under igen i min värld. Det är high noon och jag är i en mer än okej corral.

V. Eftermiddag

Jag vilar i skuggan och låter den vara naturens egen AC ett tag. Trädet jag vilar mot är kanske ett äppelträd, eller ett körsbärsträd, eller kanske ett plommonträd. Vad vet jag? Jag högg ner kunskapens träd förr, gjorde mos av dess frukt och byggde min egen kista av dess stam, men kistan blev förargligt nog en barkbåt som förde mig ut på mörka och jävliga vatten för att sen skölja upp mig på en strand där det aldrig är ebb eller flod, bara sommartidvatten – det minns jag nu den här eftermiddagen när jag ser hur trädet skakar sina blommor över mig i ett rosavitt regn.

VI. Skymning

De värsta problemen är myggorna, men lite klåda kanske öppnar de sista små cellerna där mörkret ligger i bakhåll och kidnappar mina endorfiner, stjäl deras lust och slösar den i en meningslös onani, samtidigt som min glädje blir skavande grus i skrymslen dit jag inte vågar gå, inte än. Sakta sjunker solen, den överger mig inte, den lovar att lysa i morgon och jag räds inte molnen som ser hotfullt mörka ut mot den nästan mörka himlen. Kanske är det ett vilt väder, eller bara en ny ton . Och skulle blixten slå ned nu hade det fanimej varit på tiden – och skulle jag sen höra åskan hade jag vetat att jag blivit överkörd av en förförisk och längtansfull kvinna.

VII. Kväll

Nästan svart. Jag sitter vid en lampa som varje kväll flämtat och nästan slocknat, uppgiven inför en natt den inte kan motstå. I mitt fönster ser jag dess sken och mitt ansikte. Den lyser bättre nu, med en tonårsivrig låga och jag är äntligen upplyst. I fönstret ser jag inga oroliga drag, bara en lugn form. Mitt porträtt tecknas innanför en oskuldsfullt vit fönsterram. Bakgrunden är allt mörkare och snart omöjlig att utskilja, men det får mig bara att bli större, varmare och tydligare.

VIII. Natt

Stjärnorna tar över och jag låter lampan vila. Under stjärnhimlen står jag och väntar på dig. Kom hit och titta på stjärnorna, bad jag dig nyss, jag lovar att de inte slocknar i natt. Jag väntar på att ljudet av dina nakna fötter mot det försiktiga gruset ska närma sig, likt en stilla smekning som växer i kraft, ett lågintensivt parningsläte på väg till stunden när vi möts och kanske kan få även garvade stjärnor som sett allt i miljontals år att rodna en liten stund.

IX. Gryning (igen)

Den kommer alltid, nästa gryning. Efter natten när mörkret bara är en statist och ljuset finns i mig och i dig – och i varandra när vi är ett. Kanske är lakanen skrynkliga av lust, kanske somnade vi i en soffa som verkligen inte var byggd för det här, kanske är det bara en stilla morgon när du sover mot mitt bröst och ditt huvuds tyngd får vågskålen att tippa över och hälla ut allt gott innehåll över mig för evigt.

X. Fortsättning

Jag har mött mig. Nu vill jag kyssa dig. När står du på min tröskel? Det är min dag NU. Dela den med mig, jag lovar att den räcker tills kalendern uppgivet suckar och säger att: den här dagen är visst evig.

Jag har inte fått nåt på ett tag

Fan, vad jag saknar dig.
Våra vansinniga och lustfyllda lördagkvällar.
När jag begärde dig, krävde dig och fick dig.
Snabbt, hetsigt, kladdigt och så jävla förlösande varje gång.

Förspel?
Knappast, jag bara slet av dig dressen.
Slukade dig utan pardon.
Slickade i mig allt som var du.

Efteråt?
Det gick alltför snabbt och sen var du borta.
Jag var tillfredsställd.
Och nästan äcklad över den blinda hetsen.

Jag ville lämna dig.
Men, lusten kom tilbaka.
Begäret, det där jävla måste ha dig.
NU!!!!

I soffan.
På köksbordet.
I sängen.
I bilen.
Var som helst.
När som helst.
Begäret.
Och så kom du.
RITSCH!
Inget i vägen.
Pang på.

Jag sa nej till dig för två månader sen.
Vände dig ryggen.
Vi var bara lust, inte kärlek.
Jag förtjänar bättre.
Herregud, jag betalade för att få dig.
Och, det gjorde mig inte vacker.

Fast, när du försvann ville jag ropa:
VI SKITER I DET HÄR
och
KOM TILLBAKA, JAG MÅSTE HA DIG!!!
Jag höll tyst.
Jag håller tyst.
Trots att jag inte har fått nåt på hela året.

Jag saknar dig, men vi ses inte mer … såvida jag inte blir 80.

Hoppas du har det bra, älskade lilla ostbåge.