Etikett: lycka

Ja.

Det var hit jag alltid ville. Till oss.

Letandet, irrfärderna, alla försök att längta efter stjärnor som bara var ficklampor i natten.

Allt förde mig hit. Till oss.

Ja. Två bokstäver. Ett ord. Allt som behövs för framtiden.

Länge fanns en romantiserad bild av augusti i mitt liv, kanske var det den sorgsna poetens sökande efter att inte nå fram som målades i sensommarens skönhet. Nu ändrades allt, månaden som alltid varit mystiken och det där bortom ord blev tiden för vårt ja. Det slutgiltiga beskedet att från och med nu dör inte vår sommar mer.

Vi är samma som vi var 24 augusti, men 25 augusti förändrade allt. Timmarna med fotografen i Slottsskogen, världens vackraste barn, kyrkan, solosången vi beställde, limousinen till Masthuggskyrkan och utsikten över staden när vi delade bubblet, festen med de vackraste vännerna och familjen, hotellnatten på Pigalle.

Det var dit vi alltid ville. Det var det här vi alltid längtade. Det blev allt vi önskade. Det är vi nu, aldrig mera bara jag och du.

Ja.

blogg_wed

37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382

Du fyller en månad i dag, älskade du

IMG_0193

En månad har du varit här, Svea.

Vi har så många ord att säga dig,
vi berättar dem inte här.

Du hör dem i våra andetag,
läser dem i våra blickar,
förstår dess rytm när vi lugnar dig,
njuter dess visshet när hungern stillas,
värms av dess kärlek i dina bad.

Du drömmer dess löften om natten,
skrattar när din växande värld
målas av vår lyckoförklaring,
vårt totala erkännande
av lyckan att få vara dina.

Du kvitterar vår längtan varje sekund,
skriver fortsättningen av sagan
med allt större leenden.

En månad har du varit här.

Vackraste, vackraste barn,
som vi älskar dig …

 

IMG_0432

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.

Vemodet bor i väggarna där.

Jag vet inte hur många gånger jag målade över det, hur dåligt de glada färgerna alltid fäste, för att plötsligt bara falla ned och smulas sönder. Allt som behövdes var ett ord, ett samtal, ett sms eller bara tystnad på temat nej.

Jag önskade mig en rymdraket varje jul och 13 rätt varje lördag. Jag längtade efter en varaktig kyss eller åtminstone en påse pengar för att köpa en enkelbiljett till i morgon. Jag vände på varje kullersten för att hitta skattkartan och hoppades finna den magiska anden i alla flaskor som öppnades under festkvällar. Jag trampade samma cirkelstigar i jakt på nya missade mål. Jag satte ekorrhjul på min lådbil och kraschade rätt in i första bästa hinder. Jag somnade förälskad och vaknade ensam, oavsett om jag var själv eller ej.

Jag låtsades vara den lille pojken på ivriga ben, fast jag egentligen var den orakade och utmattade mannen. De grå stänken i skäggstubben, som skrikande varningssignaler: snart är jag för gammal, glädjefärgerna är de enda falska fasaderna som finns för mig. Och jag rakade bort skägget för att se det återvända varje trött, förlorad dag.

Jag var Jesus motsats, föddes varje fredag och korsfäste mig själv på söndagen; vinet blev till vatten och jag lärde andra gå så att jag kunde förbli förlamad. Ett tag lät jag filosofin knocka mig, andra år var jobb och plikt min drog. Jag bad en psykolog säga att jag var deprimerad så att jag kunde fly, han sa att ’det är livet’. Jag raderade, adderade, bråkade, dividerade, men bortom alla konstiga ekvationer och problem ville jag bara få till det här med världens enklaste matematik:1+1=2. Allt annat förstod och kunde jag ordna.

Vi kysstes första gången i januari. En vän hade placerat oss bredvid varandra på nyår, vi hade gått i Ängbergen, fikat länge och ätit middag i rätt ljus. Nu skulle vi gå på Jan Lööf-utställningen på Konstmuseet, istället kysstes vi i skenet av en röd Scandicskylt. Det var en gång var äntligen på väg mot sitt så levde de lyckliga i alla sina dagar … Sagan inleddes.

Mina väggar är inte desamma sen dess. Och nu är mitt hem inte mitt hem.

Jag hör inte hemma i Olskroken längre. Det som varit mitt skydd, men också mitt ok, är bara en lägenhet nu. Jag har varit förälskad här, sorgsen bortom tårar, full, bakfull, förväntansfull och uppgiven. Det har varit berg-och-dalbane-år med mängder av jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. Det är slut nu.

Så sent som förra lördagen var hela gänget på plats för bartömning. Det var den galnaste kvällen på många år, så skrattfylld och underbar.

Nu har jag flyttat till Lyckligheten där Teresia och jag bor. Jag har somnat för sista gången i mitt före detta hem, jag är en lycklig man mitt i vårt vi. Det finns en ödmjuk förväntan och tillit i våra röster och andetag. Lyckan vi ser rusa mot oss – den upplever vi där vemodet inte bor i väggarna.

När jag snart tvättar fönstren för sista gången i mitt gamla hem behöver jag inte krångla mig ut mellan fängelsegallren. Dammet som finns i hörnen är bara damm utan historia. När jag öppnar fönstret för att vädra ut det gamla, då förstörs inte den friska luften jag andas numera. Vemodet kanske bor i mina gamla väggar, men jag bor någon annanstans nu, och vemodet är inte en av de saker jag tog med mig.

I lådorna fanns det jag älskar djupt; mina böcker, bokhyllorna, kläderna, matbordet, presenten jag fick av en försvunnen vän och en massa annat.

När jag, efter en sista städning, inom kort släcker ljuset och vrider om nyckeln har jag sett en massa saker för sista gången. Jag bär med mig minnena, allt som är byggstenar i den jag är nu, den Andreas som tar Teresias hand och sträcker ut den andra handen mot vårt så efterlängtade barn.

Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken.

Vasagatan, tio år senare

Jag gick ned på den här gatan en gång, det var nära att jag aldrig stod upp igen. Längs samma knaggliga asfalt går jag i dag, drygt tio år senare.

Då gick jag till en buss där en flicka med Ballerinakex i sin påse väntade. Jag skulle bli förförd, låta mig bli nästan förstörd och vakna upp en gång för alla först om nio år från då.

Då gick jag med 30 års livslust nedtecknad på en massa tättskrivna ark som jag hade glömt kvar i jeansen när jag tvättade dem på för hög värme och omedvetet (?) krympte dem till en osynlig mans storlek.

Då var jag på väg bortom ord, beväpnad med tomma ord som vägde tyngre än allt, fast de inte betydde något alls.

Nu går jag till en kaffekopp och ett ödmjukt samtal med någon som kanske förlorar allt, men som har den glöd och den tro och den längtan jag aldrig hade då. Fast, jag var säker på att jag glödde, trodde och längtade så jävla mycket då.

Nu går jag med rak rygg, befriad från det sista tvivlet efter att ha mött en av vägarna till dem utan att måla en konsthall full av konspirationsdukar och utan att öppna en teater där vanföreställningarna går för oförlösta hus.

Nu vandrar jag med lätta steg och förklarar hur jag då kunde ta en sista klunk när jag var skitfull för att det var exakt 24 timmar till meditationen och att den drogen var starkare än glaset jag höll i min hand en festlig kväll – och hur den ondskan kan utlösas av något, men att såret fanns i mig, inte i det som jag gömde mig för.

Nu säger jag som det är, förstår utan att jamsa med. Jag knarkar inte bekräftelse, lika lite som min vän söker den. Hans resa är ny, så annorlunda från min, så ohyggligt välbekant. Men, den är ändå omgärdad av ett annat hopp – en vilja att söka hjälp från de som hjälper istället för att (som jag) sticka ut sina ögon och sen be de lika förblindade att beskriva hur vacker världen är när solen går upp.

Nu kan jag tänka och dela med mig, med den nyföddas naiva självklarhet, den nyktres röst och den befriades tacksamhet:

”Det är en lång väg att gå.
Det är en öken.
Och hittas svalkande blad,
tro mig,
kanske är de bara törnetaggar.
Men bind dem runt pannan,
kanske svalkar de.
Tro bara inte att du är Jesus,
i så fall har solen
förvillat dig.
Och slicka inte dig i blodet
som rinner från dina sår,
endast en vampyr är du då.
Det är en lång väg att gå.
Det är en öken
och jag vet inte vad du hittar
bortom horisonten.
Men du hittar svaret
när sen är nu
och detta nu är då.”

Nu är jag lika lite en frälsare som då, men jag vet vart jag går och hur vilse man kan gå. Jag har inte min väns karta, jag har inte hans svar eller hans lösningar. Till skillnad från då så låtsas jag inte annorlunda, jag säger inget som jag inte vet. Men, jag förstår resan i sig och jag lyssnar.

Det gjorde jag aldrig då.

Jag är i nuet.

Och jag går Vasagatan fram – precis som jag inte gjorde för tio år sedan.

Inköpslistans skönhet

Förr ville jag spela en låt som aldrig lägereldar hört. En sång med melodi och text som ledde någonstans. Sen, när allt var sagt och du förälskad, då skulle jag klippa strängarna, gröpa ur gitarren, bryta av dess hals och sätta oss i dess kropp.

Vi skulle paddla dit vi ville, oavsett vad strömmen sa. Gitarrens hals skulle vara vår åra, vårt mål en refräng som aldrig blev för mycket.

Sången dog, innan den tonat ut. Jag liftade med de ofärdiga notraderna, animerade likt de dråpliga filmerna från en lyckligt ovetande tid, till en tecknad serie där varje äventyr blev ett lämpligt alibi.

Och jag försökte leva livet, i en strikt form, bortom musiken jag var tondöv inför. Jag längtade friheten i varje pompöst manus, men älskade egentligen de begränsande rutorna i en värld där ingen realism doppas i bläcket som ritar kartorna – och där tuschregnet är lika påhittat som solen ett leende skämt.

Historierna, legenderna, sagorna, tragedierna, komedierna, slapsticken och travestierna fick alla en plats i biblioteket. Alla påhittiga, alla påhittade. Ett nytt inlägg varje dag. En ny dröm varje natt. En ny drömlös dag varje dag. Lika dammiga nya som efter tusen och en nattsvärta var allt som hände, skrevs och lagrades i mitt veckade, vacklande valv.

Jag har stängt det rummet nu. Kanske är det för att jag aldrig vaknar i resterna av min förlorade dröm längre.

Det jag vill målas inte i bilder som är fyllda kakburkar på en hylla för långt bort för en liten pojkes händer. Min längtan är inte drakar som svävar utan att jag har snöret kvar att styra dem. Det jag säger och gör är inte långsökta synonymer till det självklara.

Min kärlekslängtan skrivs i enkla inköpslistor så att jag kan bjuda en löptränande prinsessa på en vardagsbit att äta en torsdag i juni.

Det är en säregen och magisk sång jag skriver varje dag. Jag missar inte en ton.

Den förlorade tidens uppgivenhet

Oansenlig sitter den, den förlorade tiden, på en busshållplats i väntan på bussen som förstås aldrig avgår. Dess en gång så bastanta och dominerande gestalt känns bortkommen, som om den vill krypa in i sig själv. Den längtar tillbaka till en tid den själv stal, låt vara i maskopi med en del av mig. Kanske ångrar den sig, kanske vill den återupprepa allt och ingenting.

”Farväl”, säger jag till hälsning.

”Don’t rub it in”, svarar den förlorade tiden.

En gång ett överhängande mörker, nu mer en flyende skugga är den. Den har ingen kraft i sitt mörker, grått och silver rinner fram i dess tidigare så svarta hår. Ögonen, förr svarta hål, är små och plirande fyrar. Det glimmar till ibland när ljuset når in i dess sorgsna djup och flämtar till, vårdkasar som vill släckas men brinner ändå. Munnen är ett sammanbitet faktum, ett sammandrag av dess förlorade maktstatus.

Den förlorade tiden tittar förstrött på tidtabellen. Den tycks obekväm över min hastigt avtagande närvaro. Sätt dig ner eller dra åt, vill den säga. Istället studerar den busstiderna.

Tidtabellen är gulnad, busstiderna lika påhittade som bortblekta. Busshållplatsen ligger på en gata som är skyltad som återvändsgränd från bägge håll. Till slut, när dess darrande fingrar lekt färdigt mot plasten, förgäves sökt frälsning i inristade budskap om ring den och den om du vill ha det och det, vänder sig den förlorade tiden mot mig.

”Vad är klockan”, frågar den.

”Den är min tid”, svarar jag.

”Jag har ingenstans att ta vägen.”

”Du kan inte följa med mig”, säger jag.

Den förlorade tiden pekar på min tandemcykel. ”Där finns plats för två.”

Jag ler. ”Ja, men biljetten har lösts av en annan, en som likt mig har all tid, men ingen tid att förlora. Vi är på väg någonstans.”

”Kan jag inte få åka med en stund, tills hon kommer.”

”Hon är redan här.”

”Jag ser henne inte”, säger den förlorade tiden.

”Det är därför du är förlorad tid och jag en lycklig man”, säger jag och trampar iväg. ”Hon trampar med mig, även om hon just i detta nu är på en annan plats.”

”Jag förstår inte”, ropar den förlorade tiden efter mig.

”Det kommer du att göra”, säger jag. ”Om du bara ger dig tid att förstå.”

”Men, jag har inte tid, jag har förlorat den.”

Jag bromsar in, vänder mig om och där finns ingenting att se. Den förlorade tiden är som uppslukad av det förgångna. Fanns den ens? Eller misstog jag den långa väntan för den förlorade tiden? Förlåt mig i så fall, den långa väntan.

Leende vänder jag mig om igen och cyklar rätt in i ett okänt universum där inga stjärnor någonsin faller och där varje planet är ett skratt.

Morgondagens misslyckade flört

Det knackade på dörren nyss, som det så ofta gör i den här bloggen.

Morgondagen stod utanför, klädd i ett mode som ingen har sett än. ”Får jag komma in?”

”Jag kan inte släppa in dig”, svarade jag.

”Varför inte? Jag vill ge dig en fantastisk fortsättning.”

Jag kliade mig i huvudet. ”Alltså, jag är inte ensam. Jag har någon här.”

Morgondagen slängde lite lätt med huvudet och såg en smula besviken ut. ”Är det Idag som nynnar muntert i bakgrunden, det låter så?”

Jag nickade. ”Vi har just träffats, men det känns väldigt bra.”

I svalen satte sig morgondagen på trappavsatsen och funderade lite på saker och ting. Det kändes som om gråten var nära.

”Jag borde ha fattat det. Jag mötte Gårdagen förut. Den var förkrossad, sa att du gjort slut och vänt den ryggen.”

Jag satte mig på trappan, bredvid Morgondagen, lade armen om dess sorgset hängande axlar, och kramade försiktigt om den, som vore den ofödd och oförstörd.

”Riktigt så var det inte. Jag sa att jag ville gå vidare, inte trampa kvar i frusna traktorspår på sönderkörda vägar. Det finns en värme i mitt hjärta, en tro i min själ och en lust i min kropp som längtar efter något helt annat än Gårdagen. Den är vacker, jag ska bära dess löften och skratt vart jag än går, men det fungerade inte längre.”

”Jag kan ge dig något du aldrig har upplevt förut”, sa Morgondagen.

”Det tror jag säkert, men jag älskar Idag, så är det bara”, sa jag. ”Jag har rest så långt med Gårdagen, använt min enorma fantasi till att sy min egen person och min egen stil för att bli den perfekta passageraren. Nu har jag mött Idag och den vill bara ha mitt renaste jag. All min fantasi, alla mina steg i sagornas världar – äntligen får de vara som de vill och ämnade att vara. Jag är oerhört lycklig, Morgondagen. Idag är min livskamrat.”

Morgondagen nickade tyst, lösgjorde sig ur min kram och reste sig.

”Vi kanske ses någon gång, Anjo. Jag tror du och jag skulle bli fina ihop.”

”Det kanske vi skulle bli, men det är samtidigt en konturlös dröm. Jag vill ha spänningen och ovissheten jag får uppleva med Idag. Det finns ett lugn och ett vilt sökande om vartannat när vi möts. All min längtan tillhör Idag. Du måste söka någon som bara vill ha dig, och den personen hittar du inte här. Jag beklagar.”

Morgondagen svarade inte, och hur jag än tittade mig omkring kunde jag inte se den. Förbryllad gick jag in igen och tillbaka till sängen där Idag låg och väntade.

”Vem var det”, sa Idag.

”Morgondagen”, sa jag.

”Den finns inte”, sa Idag.

”Du har rätt”, sa jag och kröp in i Idag.

 

Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.

Fin fast fundersam fredag

Dag ett på Way out West hade allt som behövdes; sol, jävligt bra musik och massor av sköna människor som passerade revy kortare och längre stunder.

Edward Sharpe and the magnetic zeros inledde på bästa sätt. En explosion i musikglädje, härliga låtar, utflippad sångare, grymma musiker och en så vacker kvinna på dragspel, Nora, att jag nästan svimmade. Näst på tur var den häftiga Jenny Wilson och uppbackad av sitt band och gospelkör fixade hon en timme som lätt kvalar in i klassen – übervackert. Jag såg ett par minuter av The Hives, vilket alltid räcker om man säger så, och blev lätt besviken på favoriterna i Fleet Foxes. Om de var fantastiska och sprudlande sist kändes de mest pliktskyldiga nu. Istället vände jag blickar och öron mot Santigold – ett bra val. Frenesi, coola dansare och ett grymt tryck. Jag ska villigt erkänna att Robyn mest var ett bakgrundsljud i öronen när jag försökte hitta vänner – hon ger mig inget extra live – och sen frälstes jag av magikern, mästaren, legenden. Prince? Nej, Thåström förstås. Hans avslutning med Die Mauer ensam på gitarr är ren gåshud. Prince till slut, en magisk spelning, men jag avvek tidigt (efter ett par väldigt bra låtar, det ska slås fast direkt). Trött, sliten och fundersam.

Funderingarna, ja. Det blir allt tydligare att jag tappar bort igår och såväl mörker som tillflyktsorter. Igår vällde de bevisen tidvis över mig. Både när jag pratade med vänner om andra saker än det vi hörde och när jag hörde magiska toner som lockar mer än något jag tidigare levt. Jag hade stunder när jag tappade bort alla polare – det blir lätt så på festivaler – och fick exakt noll hjälp av ett trilskande mobilnät att hitta dem, och då regnade det känslointryck över mig. Jag hade behövt en dunge ett tag, en korkek att vila under, få några minuter som kunde stilla hjärtat och själen ett tag.

Lyckliga funderingar, önskande tankar, hoppfulla trummanden med händer och troende ryckningar i ben och höfter byggde ett enormt skepp som drev rätt in i gårdagens klippor när kvällen föll och det inte fanns några stjärnor att navigera efter på himlen, bara fullt av mänskliga stjärnor på och framför scenerna i Slottsskogen. Men den här gången var det inte båten som blev drivved när jag inte kunde styra den i känslostormen. Istället grusades hopplösheten och de mörka skuggorna i en våldsam krasch.

… och jag kunde segla vidare, men lite andfådd efter ännu en fin resa mot bättre.

Idag är det lördag. Vädret är på min sida och jag ska äntligen lyckas träffa alla jag missade igår. Dessutom spelar Jayhawks, Noah and the Whale, Säkert, Ariel Pink’s Haunted Graffiti och en hel hög till. Det blir en lycklig lördag.