Jag försökte fly, fast ändå inte. Vad var det att fly ifrån, det som ingenting var och fyllde allt? Flydde jag verkligen från den luft jag blåste in i en ballong i tron att det var livet, när det faktiskt bara var luft; instängd och så småningom fantasiberövad luft som saknade chansen att få leka med annan luft. Och var det samtidigt samma luft som jag i hemlighet längtade efter när jag låg medvetslös och behövde första hjälpen?

Fort, han andas inte.
Fyll honom med blå dunster,
vanföreställningar och något
som tynger honom
så att han inte stiger mot himlen.
Det är vad han vill.

Luft kanske inte drömmer om luftslott, men den vill nog smekas av citronfjärilens vingberättelser trots allt. Kanske skrämdes den ett ögonblick när jag stack hål på ballongen, men å andra sidan – den var och är fri.

Och jag då? Vart tog jag vägen, jag som förr satt vid blad fyllda av smärtans svärta i suggestiva meningar, en blyertsvärld som var så svår att sudda bort. Visst, det fanns skönhet i uttryck som skrafferad sorg, men varje blad jag skrev var ett papperssår. Fint, men djupare än jag kunde räkna ut.

Plötsligt stod jag i en vit värld. Bara ordet suggestiv fanns kvar, skapat av modellera, format av förtvivlade händer. Jag rev bort det mesta, knådade och formade om till expressiv. Sedan lät jag det bli min utgångspunkt och skrek, skrev och sjöng om det vita.

Applåder
Da capo
Puls
Fatigue … 

Så sjönk jag ihop igen. Lycklig, men trött. Ordlös i mitt leende. Uppstannande? Nej, men något var annorlunda igen. Jag tittade på ordet och rev bort det mesta igen, formade om det, sparade en massa till andra berättelser och tittade på det ord som nu var ensamt i min vita värld – liv.

Det är perfekt, det är med den utgångspunkten i ryggen jag tar nästa steg. Det är 2 december 2011. Jag bor i en stad där vinden och regnet är de bästa privatdeckarna – var du än gömmer dig hittar de dig. Lika bra att gå ut och låta den delen av livet klippa till mig också. Det är också en form av sång, en melodi som vill något, som längtar efter något.

Jag brukar säga att jag är, för varje morgon som väcker mig med kaffe på sängen (i idévärlden, men det är den som räknas), inser jag mer och mer att jag förblir.

Det finns ingen slentrian i det. Bara liv.