Etikett: mamma

Du fyller en månad i dag, älskade du

IMG_0193

En månad har du varit här, Svea.

Vi har så många ord att säga dig,
vi berättar dem inte här.

Du hör dem i våra andetag,
läser dem i våra blickar,
förstår dess rytm när vi lugnar dig,
njuter dess visshet när hungern stillas,
värms av dess kärlek i dina bad.

Du drömmer dess löften om natten,
skrattar när din växande värld
målas av vår lyckoförklaring,
vårt totala erkännande
av lyckan att få vara dina.

Du kvitterar vår längtan varje sekund,
skriver fortsättningen av sagan
med allt större leenden.

En månad har du varit här.

Vackraste, vackraste barn,
som vi älskar dig …

 

IMG_0432

Det är ju bara en telåda

Satie i högtalarna. Ute bråkar tydligen en storm benämnd Emil, fast det låter mer som om det är den sedvanligt inkontinenta Göteborgshimlen som är på dåligt humör.

Jag har sovit i ett par timmar. Vet inte om det är en förkylning som fnissande och beräknande väntat i ett hörn och nu klippt till mig en knölpåk, eller om det bara är lite ovant att jobba igen efter julledigheten och att kroppen därför är helseg.

På en bänk i mitt kök står en oansenlig låda.

Det är bara en liten låda, med några fack för helt anspråkslösa tepåsar, såna där påsar du köper för en billig peng i vilket snabbköp som helst. Inget särskilt alls.

Jag fick den av min mor en gång. Hon hade köpt den på en av sina utflykter. Det är inte alltid så lätt att förklara saker för henne, en stroke och afasin som bor kvar sätter käppar i berättelsehjulet ibland. Men, hjärtat är gott och varmt.

Lite som teet jag dricker om kvällarna. I mitt skåp finns gröna, röda, svarta och allsköns andra teer i lös form. Där finns det jag köpte för 200 kronor per hekto i Kina (lurad) och de doftar så gott, så gott.

När kroppen är seg. När kvällen och nästan-natten är obönhörlig. När jag är trött. Då rör jag aldrig dem. Då öppnar jag lådan, väljer en sort, låter den dra för kort tid och dricker sedan mitt te.

Och det blir inte bättre än så, hur skulle det kunna bli det?

Bästa mejlet jag fått

Jag skrev en gång ett långt inlägg om min mamma.

Jag tänkte på det förut och allt som hänt från det ögonblicket jag hörde att mamma fått stroke; ögonblicket som förändrade allt, men aldrig rubbade någonting – kärleken som är min familjs kitt.

Jag minns den vådliga färden till sjukhuset. Hur familjen strömmade till. Hur jag höll pappa sällskap när han rökte fulcigg utanför akuten. Den tysta hemfärden mitt i natten och dagen efter när jag halvt tårförblindad stirrade in i ett tomt fönsterglas och lyssnade på Eva Cassidy. Och besöken på Högbo och sorgen hos oss båda när jag åkte hem och mamma rullade in på avdelningen. Glädjen när mamma kom hem, märkt av sin stroke men fortfarande bäst i världen. Eller alla gånger hon frustrerat försökt berätta det hon vet att hon vill säga, men som inte kroppen släpper ut. Och alla gånger vi brutit upp den ilskan med taskiga skämt och ‘äh vi börjar om från början, va?’.

Sen minns jag allt som var innan den dagen då allt förändrades. Hur jag lärde henne att använda officepaketet på 90-talet när hon gick datorkurser. Bilskjuts till fotbollsträningar. Bilfärder till lanthandeln när jag var 14 år och dödskär i Tina med de vackra ögonen. Plötsligt inhopp i våra fotbollsmatcher. Eller hur hon trodde hon skulle på operan på sin 50-årsdag och istället möttes av 150 (?) gäster på ett hemligt kalas och hur hon hanterade det som en sann estradör.

Jag minns plötsligt allt som är mamma … och det ryms inte på internet, därtill är det samlade utrymmet på världens servrar allt för litet.

Hur som helst; igår fick jag det första mejlet från henne på jag vet inte hur länge …

Ibland behövs bara några rader från en mor med stroke för att rädda dagen …

På söndag blir hon 65. Hon är bäst.

 

Mamma

Än en gång har bloggvärldsbloggen frestat med ett häftigt ämne. Förra gången var det Gud, nu handlar det om något som är minst lika stort – mamma.

Låt mig berätta en historia. Det är en mörk höst, på mer än ett sätt. Jag har gått mer vilse än någonsin förr. Min mobil är avstängd, precis som jag är.

Det är kväll, jag slår på den, och meddelandena är intensiva. Mamma har fått en stroke. Jag och CL åker genom staden, hon skjutsar, jag berättar inte. Vi pratar om annat, jag håller masken. Sen, en vansinnesfärd till Sahlgrenska med brorsan. Vi tar kurvor på två hjul. Familjen strömmar till. En bokar flyg i Milano, en vänder nästan en buss i Småland. Slangar. Maskiner. Overklighet. Hopp. Ångest. Tårar. Varuautomatspromenader. Äckligt kaffe för att fördriva tiden.

Samma höst. Dagliga färder till Högsbo. Prat. Försök att kommunicera. Vi plåtar varandra och kämpar. Varje gång jag åker hem vill hjärtat ge upp och dra åt helvete när jag ser henne vinka sorgset.

Snart jul. Jag, en julaftonsfascist, har vaknat. De som är döda förstår inte sorgen över en mammas sjukdom och tycker att det kanske är hennes tur. De förstår inte hur jag gillar julen och undrar om jag inte vuxit ifrån den. Jag tittar, för första gången på länge, och ser deras otillräcklighet. Hon vet inte det, men min mammas sjukdom har fört mig hem igen. Just då är det världens klenaste tröst.

Jul. Den konstigaste, värsta och bästa. Vi bygger om ett hus. Säng på undervåningen. Mamma kommer hem. Tårar. Skratt. Julklappspapper. För mycket skinka och julmustkittlingar i näsan. Nästan som vanligt.

Nu. Flera år senare. Mamma ringer ibland. Det tar sin lilla tid, men jag har all tid i världen. Afasi är ett ord som är lätt att uttala, om man inte har det. Vi skrattar som fan åt feltolkningar, ibland är det frustrerande och hon suckar.

Inget blir som förr igen. Men hon är en jävel på boule. Hon simmar, åker på utflykter, promenerar och är full av liv.

Hon plockar ibland fram boken Kära Mamma som jag köpte. Bröstklump.

Stroke är jävla skit. Så många gånger har jag tänkt, om bara inte … Men, det är som det är. Det finns oerhört mycket sorg, tankar om hur orättvist det är att hon drabbades, ledsamhet och ilska i ena vågskålen. Ändå är det sorgsna en liten, liten fjäder, för i andra skålen ligger glädjen över att mamma finns kvar och den väger alltid tyngst.

Jag brukar säga att mamma aldrig blev sjuk. Det tråkiga är en fantasi. I verkligheten dansar hon med de andra älvorna i morgondimman strax bortom vårt fina, röda hus på landet.

Hon har fött åtta barn. Hon och pappa – låt oss inte glömma honom, han är värd några tecken (understatement of the year) har skapat en stor, vild och fantastisk familj.

Hon är helt enkelt bäst.

Yoda bringar glädjebud

Jag fick sms av M i veckan och råkar ha Yoda som levererar (fånigt, men jag är en Grup). Det var en bild på hennes son, nyfödd och självklart sötast i världen. Det är alla barn.

M och jag sågs aldrig särskilt ofta. Vi hade oftare e-posttrekanter med en annan jättebra M. Djupa diskussioner, galna diskussioner och allmänt pladder. Ibland fikade vi, ibland sprang vi på varandra, men livet för en åt olika väderstreck.

Vi sågs första gången på en fest och det var nära att M dog åt mitt skämt om Stenabåtar, någonstans i närheten av Trägår’n. Vi vandrade lite samma vägar ett tag och ingen har som hon spikat upp mig på en vägg och skällt som fan när jag varit dummast i världen. Hon förstod mig, men hon strök mig aldrig medhårs. Det är jag evigt tacksam för idag. Hon tillät mig aldrig att falla när jag ville kraschlanda 2003. Utan omsvep sa hon att jag var en jävla idiot. Jag tror aldrig att jag tackade henne ordentligt för det…

Vi skulle ses över 956 drinkar någon gång sa vi jämt, men nu lär det inte hända på några år… Det är mer än okej. Hon är en av de verkligt bra-bra människorna och hennes son har just begåvats med världens coolaste mamma. Sämre start kan man få i livet.

Here’s to you, M. Jag får dricka drinkarna själv ett tag – men, det blir ingen baksmälla på de här. Världsapromiss!!!