Maskros

Alla jag någonsin har älskat är maskrosor.
Gula, fina sol-look-a-likes som fyller ängarna där jag barfota springer fram.
Ramlar jag, landar jag i en famn av sol.
Är jag på det humöret gör jag vin av dem.
Dricker mig behagligt full.
Och skrattar mig till sömns med och av dem.

Alla jag någonsin har förlorat är grånade maskrosor.
Fluffiga dunbollar som viskar att nu är vår sommar slut.
Det finns en sorg i att lyfta och blåsa ut dem.
Det är som att släcka solen för alltid.
Men när de seglar bort med vinden.
Är det som om de tar tårarna med sig.

Kanske är det för att sorgen blir minnen i vinden.
Kanske är det för att allt det glada sjunger då.
Jag blåser bort sorgen.
Men det är minnen och skratt som vänder åter.
Ett soligt farväl av en färdigblommad maskros.
Kan det någonsin vara ett riktigt, riktigt farväl egentligen?

Är det inte så att fröna hittar nya ängar.
Där humlorna ger evigt liv i utbyte mot lite nektar.
Och låter som en glad sång när de flyger omkring.
Solen är nog alltid varm, men inte gassande där.
Ängarna har säkert den bästa lutningen för maximal prakt.
Och alla små maskrosor är vackrast där.

Jag vet inte …
Men hoppas.

I dag ska jag träffa mina bästa maskrosor.
Vackert så.