Åh nej – det är Reklamare utan gränser!

Jag skänker en del pengar till välgörenhet, främst olika cancerfonder, men på sistone har jag övertygats om att även stötta en nybildad organisation – Reklamare utan gränser. De har krävt rätt rejäla summor utan att redovisa varför, så i dag bad jag om att få veta vad de gjorde med mina pengar. En överdrivet stor delegation ringde på dörren.

”Du måste tänka utanför boxen, välgörenhetstanken är så begränsad”, sa en av dem.

”Exakt, det handlar om att vara kreativ, att låta emotionen ta överhanden, inte stirra sig blind på det funktionella och rationella”, sa en annan.

”Jag fryser”, sa en tredje. ”Har du en svart polotröja att låna ut?”

Det hade varit för fånigt att ha en sådan, sa jag och förklarade sen att jag jobbade i branschen och sympatiserade med tankarna i grund, men att jag behövde veta att mina pengar gjorde nytta.

En av reklamarna gick till min kyl och plockade ut morgondagens lunchlåda. Han lade upp den på en tallrik. ”Låt mig praktiskt visa dig. Nu är vi utanför boxen, eller hur? Vad gör vi nu?”

”In i mikron med den”, sa jag.

De fnissade lite. ”Du måste tänka utanför the microwave box. Allt du bryr dig om är att ställa in den på rätt effekt och få precis vad du söker, men hur kreativt är det? Ett projektledarpåfund. Tänk om, det viktiga är idén. Vi ställer maten på bänken och låter solen värma den tills den är färdig. Det är kreativt, och precis så är vår välgörenhet – nyskapande.”

”Men, maten kommer att ruttna om den bara står framme.”

”Då är den en dålig idé”, sa en av dem och slängde maten i soporna.

Jag tittade på dem och skakade på huvudet. ”Ni har inte sålt in er så bra, jag får nog fundera på den här välgörenhetsgiven lite.”

”Okej, det där med mikrovågsliknelsen var en kass idé”, sa en av dem. ”Han som kom på den är dum i huvudet. Har du en lunchlåda till?” Jag nickade och så upprepades exakt samma procedur. När jag påpekade att det som nyss beskrivits som idioti nu hade presenterats som en briljant idé, ryckte idiotförklararen på axlarna. ”Fast, nu var det jag som sade det, då är det lysande och kreativt.”

Jag skakade på huvudet och min tvekan syntes i hela ansiktet. En av dem fattade galoppen och bestämde sig för att förklara det hela i klarspråk. ”Det pågår ett paradigmskifte i välgörenhetens paradigmskifte, allt är alltså som det alltid varit och det är vår uppgift att flytta gränserna på ett helt nytt sätt för att förnya det som är oföränderligt.

”Genom att inte använda pengarna till välgörenhet alls?”

”Nu är du tillbaka på effekt och sista raden i resultaträkningen. Tänk på den vackra idén, alla fagra löften och coola rubriker som vi kan formulera på välgörenhetstemat, men för att ha råd med det krävs en del administrativa omkostnader.”

”Typ 100 procent av det jag betalar?”

”Häng inte upp dig på siffror, du måste se till hela bilden, våga utmana dina egna begränsningar och lita till att budskapet når fram i önskad målgrupp även om mätningarna säger annorlunda, mätningar är satans påfund och presenteras alltid i powerpoint.”

När han sa powerpoint spottade alla i delegationen över bägge axlarna och nöp varandra i näsorna samtidigt som de mässade om att Steve Jobs skulle komma åter från himlen och förinta detta program en dag.

”Jag är mer mån om att mina pengar kommer de fattiga till godo.”

”Vi avsätter en del av våra pengar till originalare i branschen”, sa en av dem.

”Jag tänkte mer på fattiga och svältande barn.”

”Vi har en skiss på ett hjälpkit till dem, men har inte bestämt pms-färg på texten ännu.”

”Jag tror att barnen bryr sig mer om mjölkersättning än färg på lådan.”

”Men, herregud. Är du kommunist eller? Tänk utanför lådan. Tänk bort lådan. Lådan finns inte. Och utan pay-off är det bara en dryck. Vi vill ge dem en totalupplevelse. De ska inte bli mätta, de ska förstå värdet och lockas att köpa mer dryck, det förstår du väl?”

”Men, de har ju inga pengar, det är därför de behöver mat och så vidare.”

Gruppen tystnade.

”Ni har inte alls tänkt att skänka pengar och mat till dem, eller hur?

Huvudskakningar följdes av ett erkännande att de lagt alla pengar på att inreda sitt kontor.

”Är ni inte kloka? Folk dör och ni köper onödiga möbler för mina pengar.”

”Vet du hur många reklamare det krävs bara för att byta en glödlampa”, sa en av dem.

Nu var det min tur att skaka på huvudet.

”Nio. En strategisk projektledare för att besluta om det, en planner för att undersöka glödlampebranschen, en operativ projektledare för att välja inköpsställe, en produktionsledare för att köpa lampan, en copywriter för att skriva inköpslistan, en art director för att välja lampa, en ad-assistent för att se till så att sockeln är rätt,  en originalare för att skruva upp den och en creative director som står under lampan när den tänds så att det ser ut som om han fick idén.”

”Det var inte roligt”, sa jag.

”Det förklarar våra administrativa kostnader”, sa en av dem.

”Jag vill att mina pengar används på rätt sätt”, sa jag och gick ut ur rummet för att strax efteråt komma tillbaka med en röd tråd i handen. ”Följ den här så hittar ni en påse pengar till, använd dem på optimalt sätt.”

De log charlatanskt mellan sig, tog tag i tråden och följde den tills de nådde Maslows behovstrappa där de som vanligt fick panikångest strax innan de nådde den verkligt kreativa nivån och stannade i ingenting.

Jag pustade ut, sen fyllde jag i en blankett och gick till närmaste brevlåda, postade ett brev och vände sen hem med ett leende. Jag hade just dubblat mitt stöd till Cancerfonden.

Välkommen till mitt liv

Jag visste inte om det var jantelagen, Karmas lag eller Murphys lag som fick mig att sätta upp en tvättid klockan 07.00 i morse. Det kan också ha varit ren och skär dumhet.

Tidiga morgonstunder har inte guld i mund. Det insåg jag när snoozandet somnat av. Däremot har de en tydlig eftersmak av gårdagens sega bismak. Jag gick upp, borstade tänderna och rakade bort  min tredagars med Ockhams rakblad (utan att fundera på hur tredagars kan ha grå strån när en 38-årig kalufs inte har det).

Jag tittade in i spegeln och såg ett Janusansikte vars Argusögon var glada, om än lite trötta.

Skulle jag kanske bara ta mig an den här dagen förutsättningslöst, tänkte jag. Nej, varför gå in i något som inte har förutsättningar. Jag bestämde mig för att ha en bra dag, även om det kändes amerikanskt ytligt att säga det.

Hur som helst piggnade jag så sakteliga till och promenerade genom Dantes inferno, dvs smutstvätten jag sorterat på golvet, innan jag kände doften av kaffe och verkligen vaknade till.

Jag funderade över varför surdegar och korvstoppning får folk att må bättre och kom på att det var dags att kolla just surdegen i kylen. Min sats såg okej ut, men Pythagoras sats var som gjord för perfekta trekantsbröd.

Det var några minuter kvar till tvätten, så jag passade på att rasta Pavlovs hundar och de gick som vanligt dit jag ville när jag ringde i klockan.

Tyvärr gick inte hissen ända upp så dags på morgonen och jag fick suckande ta mig uppför Maslows behovstrappa på väg hem från powerlesswalken. Jag stretchade på första våningen, gosade med hundarna på andra, fick en blöt labradorpuss på tredje, log när samma labrador viftade på svansen på fjärde och bestämde mig för att fortsätta skriva världens bästa bok på femte planet.

Väl tillbaka i lägenheten tittade jag till pudelns kärna som jag planterade i veckan. Jag funderade på att göra en pudel och plantera om den efter konstens alla regler, men visste inte hur man räknade ut det gyllene snittet i en rund kruka.

Jag kände mig för grön inom växtbehandling för att ha gröna fingrar, men fick plötsligt ett fantastiskt självförtroende. Helt självsvåldigt bestämde jag mig för att jag är klok som en pudel, varpå jag kastade ett pudelöga på krukan, vattnade lite till och insåg att jag får fason på pudelns kärna när tiden är inne.

På tal om inne, så var det dags att gå ut igen, fast bara ut i den varma svalen. Nedför trapporna igen, in i tvättstugan, ilastning, 60 grader, press play. Jag funderade på om det gick att spola tillbaka tvättmaskinen, men insåg att jag inte gillade modet förr, så jag lät saken bero.

Några tankar hade grott under tiden och slog nu ut i full blom. Min själ är lyckligtvis inte allergisk, så jag satte mig ned och bara njöt av våren som sprang fram inom mig.

Långt senare, när jag egentligen hade en dag fylld av raster, kände jag mig rastlös, vilket är en paradox, va?

Fast, samtidigt var det en känsla av déjà vu – eller möjligen var det så att jag plötsligt kände mitt raison d’être. Vad vet jag? Jag ber att få ursäkta min franska. Den är lite rostig. Eller så var känslan av att känna ett raison d’être helt enkelt en känsla av déjà vu, eftersom jag känt meningen med mitt liv förut.

Till skillnad från då tänker jag nu plocka upp den och behålla den. Därför valde jag bort att låsa in meningen med livet i Pandoras ask, eftersom den lådan bara ställer till problem. Jag har en tendens att tappa bort nyckeln och skulle jag säga Sesam öppna dig, i hopp om tur, kanske det skulle öppnas en dörr till det förflutna och det vore fullständigt meningslöst för mig som vill se framåt.

När jag tvättat min egen byk testade jag Arkimedes princip, fick inget riktigt flyt och sjönk snabbt. Plötsligt, oförklarligt och ledsamt nådde jag botten och satt där med min tvättade hals, men sen blev jag, lyckligtvis, torr bakom öronen.

Jag kunde utan tvivel resa mig och stod pall för att nå ända upp till taket, blev internationell och insåg att the sky is the limit, men vill inte låta mig begränsas av det. Sålunda siktade jag mot stjärnorna, blev ånyo Fågel Fenix, bytte Ikarosvingarna från restlagret mot riktiga fjädrar, som verkligen inte var lånta, och flög mot ???

Jag lever verkligen ett helt vanligt, inrutat liv – även om varje dag är ett vitt och totalt oskrivet blad.

God natt.