Jag var ute och satte upp lappar förut. De hade texten: Sökes – mina försvunna motionsvanor.

Sen gick jag hem och kunde inte se mig själv i spegeln, men hittade mitt dåliga samvete i tv-soffan. Mitt bättre jag spikade lister i köket och mitt inre doldes av min fasad som var en skugga av den jag vill vara, men eftersom solen inte sken just då försvann jag i de skuggorna.

Fast, sen räckte inte mina tillkortakommanden längre. Jag satte på fläkten och skingrade alla tvivel och måsten som den här världen sår och distribuerar.

När jag sen sopade upp alla motsägelsefulla dietråd, kontraproduktiva karriärssanningar (omgärdade av radioaktiva citationstecken), gör-så-här-kaosteorier, skramlande tomtunnor, falska profeter, gräsliga dokusåpor samt själstafsande småpåvar och tryckte ned dem i soppåsen bland överblivna ostbågar och valreklam från löss hände något.

Plötsligt fanns plats att istället trycka in allt som är jag i den här kroppen, varpå den nästan sprack av stolthet så att jag fick akupunktera självgodheten till en mer lagom, ouppblåst övertygelse om att jag är på god väg. Åtminstone när jag är mig själv.

Fast, det vore kul att inte vara själv och dela säng med någon annan än min längtan. Okej, den äter inte knäckebröd som smular och den snor inte täcket, men även om dess målinriktning gör den till den skarpaste kniven i lådan är den liksom ingen att ligga sked med.

Dags att borsta tänderna och titta mig i spegeln. Fast, jag kommer inte att titta tillbaka. Jag tittar bara framåt numera.