När modemet bråkade i min hjärna

Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.

… och smärtan i huvudet tilltog.

Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.

Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.

Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.

Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?

Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.

”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”

Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.

”Ta bort modemet”, sa jag.

Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.

Jag har aldrig mått bättre.

Scener ur ett sociala medier-äktenskap

T: Har du morgontidningen? Jag vill läsa sporten.

P: Senare. Jag håller på med kulturen nu.

T: Fan, vi måste skaffa en iPad till och ett extra abonnemang, det här går inte. På papperstiden kunde man fan få läsa avisen utan tvillingabonnemang.

P: Ta en kopp chai latte, en skiva surdegsbröd med korv – egenstoppad förstås – och slappna av. Jag mätte din vilopuls med min nya app i natt och den ser inte bra ut.

T: Du gjorde vad, sa du? Kollar du mig under natten?

Här nickar P till svar.

P: Jag kollade ditt kolesterol också. En väldigt bra app för det.

T: Vad fan. Har jag inget privatliv längre? När gick du med i Gestapo?

PLING! Ett ljud hörs och T sträcker sig mot sin telefon och läser. T ser allt argare ut.

T: Nämen, oj. Skrev du just att du äter frulle med ’en idiot och en något smartare marmeladmacka’ på twitter med hashtaggen #marriagesucks?

P: Du facerapade mig när jag duschade igår. Statusen – om det låter som om jag onanerar när jag sjunger i duschen, så är det en bra gissning – den gick hem på kontoret må jag säga. Kul när VD undrade vad fan jag pysslar med. Och att du tryckte gilla på statusen, vad fan var det?

PLING! P sträcker sig mot sin telefon och ser ilsken ut.

P: Vad fan? Avföljde, blockade och rapporterade du precis mig för spam till twitter.com?

PLING! T sträcker sig mot sin telefon och skrattar till, men det är ett ilsket skratt.

T: Lade du just ut en bild på mitt kön på instagram med bildtexten Bermudas triangel?

PLING! P suckar efter att ha läst den senaste uppdateringen på sin telefon.

P: Så, du har ändrat din relationsstatus till It’s complicated. Två kan spela det spelet.

PLING! T ser förbannad ut efter att ha gluttat på skärmen. Samtidigt ringer T:s telefon. Med en bekymrad min svarar T.

T: Ja, hallå, pappa. Nej, jag har inte skiljt mig. Det är P som fått ADHD. Vissa är för tjockskalliga för att släppas i närheten av trådlösa bredband. Va? Har P bloggat om livet som singel och hur det ska raggas vilt? Och söker P både nya karriärmöjligheter och en dejt på Linkedin? Jag ringer tillbaka.

T lägger på och stirrar på P.

T: Nu ska vi ha ett samtal AFK, IRL, analogt som bara fan.

P: Tut-tut-tut-tut … oj, det är visst upptaget. Skicka ett mejl, va?

T skriver för glatta livet och lägger sedan ifrån sig telefonen.

T: Läs nu, för fan.

P: Jag har aktiverat spamfiltret.

P suckar, reser sig och lämnar bordet. T tar snabbt över iPaden och bläddrar ivrigt.

T: Sporten, sporten, sporten, segern är min … vad nu?

P kommer tillbaka till rummet och sträcker ut ett långfinger.

P: Det har hänt en olycka. Tyvärr har vårt bredbandsmodem dött.

T stirrar på P.

T: Jag hatar dig.

P: Jag hatar dig också.

T: Men, surdegsbrödet är gott. Var hittade du receptet?

P: I en bok.

T: E-bok?

P: En tryckt bok.

T: Du är så härligt gammaldags.

P: Vill du också ligga.nu?

T: OMG. Snacka om trådlöst.

P: Inga ordvitsar. Då blir det inget.

T: Bredbandsfart eller modemligg?

P: Tja, jag har inget för mig i dag, så gärna modem, det är lite mer tao.

T: 28.8?

P: Wow! Orkar du, så gärna för mig …