Etikett: mellandagar

Julen och den goda fortsättningen

Nej, det var inte jag som gick sönder. Det var bara snön som brast under mina fötter. Jag sjönk nästan till knäna och varje steg var ett mödosamt äventyr rätt ut i ett vitt glada-miner-fält.

När ensamheten kallar, för det gör den ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag bara var, förblev och lyfte likt en varmluftsballong – fullständigt obändigt och underbart var mitt väsen där jag stod tyst och njöt.

Julafton var kall, men det var så varmt när jag andades ut. Och jag ville så ta med tilltron, nuet och den livliga friden jag kände där ända till en morgondag som inte blir som den där var. Mot en obekymrat blå himmel log jag och pulsade vidare ut i ett glittrande, böljande och oskuldsfullt landskap. En höst av upp, ned, varför inte och blandad kompott ersattes av en vykortsjul på en sekund.

När mörkret kommer på visit, för det gör det ibland, vill jag minnas den här stunden. Hur jag jagade julgran och sen släpade bytet till mina föräldrars hus. Hur jag gick längs oplogade vägar, tittade mot en sedan länge övervuxen, och nu även insnöad, lupindal utan att känna saknad för att jag kände tilltro inför framtiden. Jag var fastfrusen och befriad i ett vitt som inte kunde befläckas med något sot.

Juldagen var lika kall. Solen slösade energi, en stilla vind blåste ned snö från taket. Det var som om luften fylldes av miljontals små kristaller. Det var ett glimrande skådespel och jag var en del av det. Jag hade inga repliker, allt jag skulle göra var att häpna över skönheten.

När tristessen knackar på, för det gör den förr och senare, vill jag minnas den här stunden. Hur jag var i ett hus där vi var 27 som firade jul, skrattade, åt, sjöng, lekte i full hastighet – från 0,5 till 64. Där jag bläddrade i en bok med bilder på mormor som alltid skrattade, morfar som alltid rapade, farmor som gjorde världens bästa fläsk med löksås och farfar som jag aldrig såg. Hur jag inbäddad i min stora familjs värme slöt ögonen, somnade, drömde och vaknade i ett magiskt vinterland.

Det var en god jul. Idag råder mellandagslugnet innan känslostormen. Det är en bra dag. Allt annat än en mellandag, egentligen.

Rödingar och feminister förintade min frid

Mellandag och mellanlandning. Jag har samlat ihop julens lådor och förpackningar i syfte att slänga dem i rätt lådor på återvinningsplatsen (så att Renova sen kan samla in den och hälla allt i samma ugn).

Blockad står det på banderollen som två rufsiga och övervintrade r:are håller mellan sig. Stoppa apartheiden står det på flygbladet som en tjej i immiga och flaskbottnade John Lennon-glasögon delar ut. Solidaritet, spelar och sjunger en halv trio om där de står lutade mot behållaren för plast.

– Vad pågår, säger jag.

Gruppens ledare, en demokratisk förkämpe med fula tänder, FNL-knapp på jackan och tovigt skägg, harklar sig. ”Fan”, tänker jag, ”nu blir det brandtal”.

– Bakom oss pågår apartheid. Till vänster finns en behållare där endast färgat glas får slängas. Till höger ska allt ofärgat glas slängas. Mjukplast och hårdplast går visst ihop, men glas ska separeras från sina bröder och systrar. Vi protesterar mot detta och har försatt den här återvinningsstationen i blockad.

Jag stirrar klentroget på tre vilsna tjejer med rödvinsfläckiga tänder. De är fastkedjade vid glasbehållarna.

– Vi ger aldrig, aldrig ge vi upp, ylar de.

Jag skakar på huvudet och beger mig bort längs Gubberogatan för att hitta en ny station att leka miljöhjälte vid. Döm om min förvåning när aktionsgruppen springer förbi mig och stannar vid S:t Pauli kyrka. Där skriver de, med en maoistisk effektivitet, nya banderoller och vecklar upp dem.

De tre vise männen var kvinnor! Jäpp, där har ni det senaste budskapet. Via en portabel stencileringsmaskin sprutar det fram nya stenciler med texten: Skulle en man ge bort guld, rökelse och myrra? Nej, ty män äro onda.

Jag fånstirrar på de felklippta stollarna och kan knappt tro mina ögon. Ledaren för aktionsgruppen, som nu slängt sin FNL-knapp och stoltserar med en FI-dito, harklar sig.

– Vi anser att julevangeliet är ett uttryck för patriarkaliskt förtryck. Jesus må ha varit ett gossebarn, om det säger vi inget, men de vise männen var kvinnor. Vilka annars skulle ha rest genom öknen för att uppvakta ett barn? Det skulle aldrig män ha gjort. Män är svin.

Jag rycker på axlarna. Allt för däst av ett gäng dagars charkfylla för att dividera med ideologiska och idealistiska lallare.

– Ni kanske har rätt. Jag har alltid tyckt att kyrktornet här ser ut som en gigantisk fallos och att småtornen ser ut som, tja, kalla det kulpåsar om ni vill.

Kommunisterna/feministerna vänder sig om och stirrar häpet.

– Kamrater och systrar, säger ledaren. Det här kräver en ny protest. Vi måste måla mer banderoller.

– Öh, banderolltyget är slut, säger en blek man.

– Jag har ingen målarfärg kvar, säger en lika blek kvinna.

Ledaren för aktionsgruppen skakar på huvudet.

– Klassförrädare och borgarbrackor. Det är vad ni är.

Sen springer han gråtande iväg, tätt åtföljd av en grupp som lovar att vara mänskliga väghinder i Tingstadstunneln, att de ska kamikazespringa in i pälsbutiker och att om han slutar gråta ska de bjuda på en solidarisk fika och fundera över hur de i nästa vecka ska störta den västerländska ekonomin mer effektivt än giriga kapitalister lyckats med de senaste månaderna.

God fortsättning…