Ibland trampar man lite försiktigt, inte buddhistmunksförsiktigt, men artigt försiktigt. Det finns dagar då skogens stillhet är så skön, men skör, att jag bara vill tassa försiktigt. Inte störa, inte märkas, bara vara.

Popcornbiet, en gammal vän som försvann när en av oss hittade en skattkarta till drömmarnas land, brukade leta sig tillbaka till sin barndoms skogar. Jag hittade till min förflutna skog i morse, en chipsfjäril på små och tysta ben var jag när jag gick bland lövskogar, änghagar och längs en å som stilla flöt fram (förutom vid den rasande forsen).

Där gick jag försiktigt, nästan vördnadsfullt. Där finns så mycket som inte får (för)störas: lupindalar bortom björkportar och liljekonvaljer som står som liljekonvaljer i backen under trädet där kattugglan bor och tittar ut när man knackar på stammen.

I morse, i min favoritglänta, satt en liten pojke och täljde tålmodigt.

– Vad jobbar du på, sa jag.

– En kärleksbåt, sa han. Den ska bli precis tillräckligt stor för mig och henne. Ja, har hon hund eller något kan den ju få följa med. Däremot får hon lämna sminkkofferten hemma. Jag vill att det ska vara hon och jag, au naturelle, liksom.

– Coolt, sa jag. Du verkar målmedveten.

– Jag har misslyckats förr, men nu jävlar. Första kärleksbåten var en barkbåt, men den sjönk när hon skrek på kaptenen och sen hoppade till en annan båt så fort jag tittade bort. Sen byggde jag en jättefin båt, men till slut insåg vi att det var en sån där trampebåt där man sitter bredvid varandra och just inte gör mer. Och, jag byggde en gång en båt som kunde åka ända till Kina utan problem. Sen gick den på grund på väg till Kalmar. Ja, jag har fan byggt en hel armada båtar som varit direkt sjöodugliga. Jag byggde en kanot som skulle gå i skytteltrafik till Stockholm, men den var dåligt isolerad. Och jag skulle täta den med bugg, men de smakade så gott att jag tuggade, glömde och sjönk. Rätt penibelt, när jag tänker tillbaka på det.

– Vem ska åka med nu, då?

Han ryckte på axlarna och menade att det vet vi först när vi lättar ankar, lägger ut, hissar segel, vrider om nyckeln och kapar förtöjningarna. Det var dock viktigt att hon var en människa som ville ha kärlek, som ville dela och dela med sig. En människa med drömmar och vardagslängtan i en salig röra. Hon, precis som killen, hade säkert upplevt både plus och minus, trott att allt var fixat, men vaknat upp ensam i en båt, mitt på havet utan stjärnor, sjökort och sextanter i närheten.

–  Den här seglatsen är mitt raison d’être, så jag vill ha bra sällskap och jag vet exakt vilka kandidater som bara får gå plankan om de försöker ta plats. Det enda jag vet förutom det är att vi kommer att segla mot horisonten och solnedgången, för det är den perfekta bilden av vad en seglats är.

– Du är inte rädd för att jorden är platt, sa jag.

– Det är den ofta, sa grabben. Fast är den det även vid horsionten, då seglar vi utför stupet tillsammans, tar varandra i händerna och faller rätt ut i ett oändligt och rätt maffigt universum.

– Jag ska inte störa, sa jag. Jag kommer tillbaka snart.

– Då är jag inte här, hoppas jag, sa han. Ta det inte personligt, men jag hoppas att jag är borta då.

Jag nickade och gick. Eller var det jag som stannade kvar? Ett kort tag till…