Åtta syskon

Syster. Bror. Bror. Bror (jag). Syster. Bror. Bror. Syster.  Vi är åtta. I helgen fick vi, för första gången, chansen att vara på åtta man hand med varandra.

Grusvägen till det lilla huset har en grässträng i mitten, en slags barndomens gps, och dess kulör är precis rätt ljusgrön. Insynsskyddat väntar det på oss, huset. Vi är bara vi, ingen mer finns här. Några kontaktsökande golfare, på banan intill, skriker fore när de försöker träffa nya vänner. De stör oss inte, vi hör dem inte. Vi är bara vi åtta.

Vi minns Björkekärr, det Björkekärr vi alla lämnat för att aldrig återvända. Någon vill ta en tur dit igen, jag gjorde det för några år sedan. Där fanns inget kvar mer än det som aldrig tycktes lämna, långsamheten.

Vi pratade om alla de som bodde på 12:an på Smörslottsgatan, de fula husen som inte ens var vackra då. Vi kom ihåg alla som bodde ovanför oss, men knappt de som bodde tvärsöver svalen. Fast, vi kom ihåg dem som spelade tyska terrorister i en tv-serie, Gunnar från Norrland som drack för mycket och fyllbulten Johansson som sov utanför vår dörr en gång.

Vi kom ihåg KPML(r)-gänget som hade torgmöte på gräsmattan mellan husen en gång. Danne minns att de mest av allt ville göra bostadsrätter av hyreskåkarna och göra sig en hacka på boendet.

I husen runt oss bodde han vars saga krockade med ett träd i hög hastighet och tog slut. Där bodde tvillingarna, busarna och Bosse som sköt ett skott så hårt och illa att det krossade en fönsterruta på andra våningen i ett hus. Tanten med hunden låg på en balkong och skrek ’stäng av motorn’ när någon körde på tomgång, väl dold så att ingen skulle se henne.

Morfar bodde i huset bakom, de sista ledsna åren. En gång hade han ett hus i Johanneberg där plommonen växte och när man bar hem påsen på ryggen färgades jackan plommonröd. När mormor dog försvann hans trädgård och de bästa åren, innan skuggan kom, bodde han mittemot vår farmor på Stabbegatan. Hon som sa att hon var nöjd när hon förstod att hon aldrig mer skulle åka hem, men hade fått se ultraljudsbilder på Saras förstfödda, hennes barnbarnsbarn. Vår morfar och farmor, båda gick de bort och begravdes när solen sken varmt, de där åren när Björkekärr ändå var hemma på så många sätt.

Vi har flyttat så långt därifrån nu. Mentalt mer än fysiskt i några fall.

Och vi minns hur bra allt fortsatte sen och hur bra allt är nu. Vi är åtta syskon som äter pasta carbonara, grillar fantastiskt, skrattar, äter en löjligt rik chokladtårta och låter skymningen tysta oss till slut.

När morgonen kommer är havet modfällt. Alla uttag fyllda av laddande smarta telefoner. Vinden lånar trädtopparna för att skjuta fart och når oss. Vi promenerar till havet, böljande fält till vänster, ett allt kaxigare vatten till höger. Syskonen går före, över sanden, mot vattenbrynet. Jag ser horisonten långt borta och ser hur vi gått till så många horisonter. Ibland ensamma, ibland några, men aldrig förr bara vi. Vi åtta. Vi har haft så många Fanny och Alexander-jular, men aldrig hittat en horisont för bara oss åtta. Vi gör det nu.

Det är en fantastisk helg och lillebror Tobias sa det så rätt redan tidigt: Vi borde göra det här varje år.

Vi åker hem. Regnet som slutade när vi anlände tar ny fart när vi lämnar. Vi ler. Solen ville ge oss den här helgen. Det blir flera, lelle-Tobben. Vi har mer att prata om. Mycket mer.

Solskenshistorian D

Det var mars 1992. Jag hade träffat ett halvdussin bastanta geordies i Glasgow. De var kompisar till D, min brevvän och värd de närmaste dagarna. Den största av dem bar min jätteryggsäck som var den en portfölj. D mötte mig på centralen i Newcastle.

”Haaallooo”, sa han och nästa mening var nog: ”let’s gooo tooo de pooob.”

Dagen efter väcktes vi av taxin vid 9.30. Upp, på med brallorna och så iväg till en illegal pub för några glas innan fotbollsmatchen. Polisen slog in dörrarna och sparkade ut oss. Newcastle slog Sunderland och så gick vi till puben. Därefter en illegal pub (det var obligatoriskt med söndagsstängt då) och så vidare. En fantastisk dag. Jag mötte en gubbe som brukade lifta till alla bortamatcher och hade tjuvåkt tåg Newcastle-Venedig t o r. Det var otroliga historier, sånger, skratt och så vidare.

Det blev måndag. En tur till Metroland, öl och biljard, mer skratt och D:s gapande mun när han stod öga mot öga med en grand danois: ”Dat-dat’s noowt a dog. Dat’s a fakkin poony.”

Jag åkte hem. Breven blev allt mer sparsmakade. Och upphörde. Sen mötte jag D:s polare i en annan del av världen. Jag frågade om D. Ögonen blev sorgsna hos killen. Det har gått åt helvete för D var kontentan.

Jag försökte nå honom någon gång efter det. Han hade flyttat sa hans mamma.

Åren gick. Så, idag, av någon anledning, googlade jag D. Och hittade hans CV. Han har jobbat med att hjälpa blinda människor som socialarbetare, sen studerade han och har efter det jobbat som språklärare i Italien, Spanien, Kroatien och nu senast i Kina.

Underbart. Det värmer så. Jag kommer ihåg en arbetslös yngling som vägrade låta mig betala en dyr biljett 1992. Du är min gäst, jag bjuder, du kan bjuda när jag kommer till Sverige, sa han då. Jag minns hans första brev till mig. Han var 19 år och skulle aldrig missa en Newcastlematch i hela sitt liv. Hans enda frukostalternativ var ost- och baconmackor (top chef i min bok) och han tråkade konstant sin polare S som drack shandy när vi var ute.

Han hade ett jävligt skönt skratt, men det tystnade och han strök visst längs väggarna med firman, enligt kompisen. Droger och våld ersatte allt. Säsongskortet såldes och D försvann.

Men inte för alltid. Det gläder mig enormt.

Here’s to you, D, my top Geordie boy. I am so bloody glad you are okay. Up the Toon!

Augustiavslut

Augustiljuset slocknade långsamt och stillsamt förut. Himlen var blå, med några ditmålade moln i rosa och ljuslila. I takt med att solen stack blev de alltmer blålila. Det var ett bra avslut.

Vi snackade om dig igår, C. Det var länge sen. En helt annan augusti. Du stod och hoppade på ett ben i Borlänge. Jag och Sverre hade lånat dina kryckor och fixat vägspärrar på huvudgatan. Ingen fick köra förbi utan att berätta en rolig historia. Fan, att du inte orkade längre. Det finns så många bra augusti du missade.

Vi snackade om G. Han försvann en vårdag som kunde varit en augustidag som idag. Världens gladaste fasad och Hisingens största skratt dolde en smärta som ingen förstod förrän efteråt.

Vi kom ihåg Ruffen som kallade oss pösar och spelade kort. Vi flinade åt Lasse som sparkade på en polisbil en gång. Erlandsson, som dansade med småtjejerna på klubben ända till han var urgammal, fick oss att le. Super-Dajla fick skålen, vår bästa ängel, vår älskade vän, vår Dajla…

Vi upplevde många augusti tillsammans, oavsett vad det stod i kalendern. Kom ni ihåg när vi smög fram till ett tält i en slänt och väckte det med hjälp av 100 sjungande blåvittfans? Eller när vi hade äppelkrig på en åker i en obestämd skånsk håla? Aten, Porto, Milano, Glasgow, Manchester, Timrå, Veberöd, minibussar…

Vi kom ihåg mycket igår. Inte patetiskt. Inte ledsamt. Inte längtande till flydda augusti, för jävlar vad många augusti vi har framför oss. Vi bara kom ihåg, stannade till ett tag och log…

Skål, änglabröder. Riv inte himlen nu. Vi ses om väldigt många augusti…