Då och då

Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.

”Vart ska du resa”, frågar tullaren.

”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”

”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”

Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man  lämna det gamla bakom sig.”

”Även minnena?”

Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”

”Lycklig resa”, säger tullaren då.

”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.

Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:

Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me

Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.

Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.

För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.

En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:

I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later

Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.

Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.

Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.

Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.

Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.

Middag

Ibland kommer jag hem från jobbet och slår på teven som en vanlig man. Och, några gånger har jag sett ett caféprogram där kändisar får sätta ihop en middag med sina favoritgäster.

Här är min variant med motiveringar.

Plura: husguden måste förstås komma. Att få prata med honom om hans fantastiska musik, ordvalen och hur han målar allt från lycka till djupaste ångest på några textrader vore fint. Det skulle dock vara lite skakigt att sitta där med någon som inte bara är en magisk musiker, utan också en kock med koll.

Mitch Hedberg: lite jobbigt att få dit honom, han bor ju i himlen sedan några år tillbaka. Fast, tanken på att få diskutera hur även små saker i tillvaron kan skapa fantastisk komik kittlar. Mitch hade garanterat höjt partyhumöret hos alla, inte minst givet vem nästa gäst är. Och, en komiker som kärleksfullt pratar om gräsänder (kolla efter drygt fyra minuter i klippet) är förstås en hjälte.

Steven Wright: han ser totalt uttråkad ut, nästan medvetslös, sen bara smäller han till med världens roligaste skämt. Att höra honom och Mitch Hedberg fundera över livet hade kunnat få även en misslyckad förrätt att bli himmelsk. När man lyssnar på de två inser man hur totalt värdelösa svenska ståuppare är för övrigt.

Verner von Heidenstam: Tja, vem vill inte äta middag med en man som skriver så fantastiska saker som:
Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Karin Boye: Hon skrev fantastiska dikter. Hon sover på en kyrkogård alldeles i närheten. Men, eftersom det här är en fantasimiddag hade det förstås gått utmärkt ändå. Det hade blivit skönt som motvikt till det amerikanska att ha henne och Verner på plats.

…sist, men inte minst – självklart måste det finnas en hedersgäst och det är förstås en lirare som inte behöver någon ytterligare motivering än den här filmen:

Hmm, menyn då…

Tja, jag hade nog gärna börjat med kalvbräss och kanske någon liten skaldjursanrättning som uppvärmning. Två varmrätter; fisk och vilt, tror jag. Därefter hade tveklöst desserten bestått av sju sorters kakor och mjölk. Allt för att glädja vissa av oss lite extra.

Plura hade lirat några väl valda låtar och eventuellt hade jag låtit Basil Fawlty stå för serveringen.

Vilken kväll det hade blivit.


Döda komikers salong

Jag gjorde något modigt efter jobbet. Jag besökte Löplabbet efter att ha haft fötterna i ett par skor hela dagen. Lyckligtvis var personalen tränad och reagerade inte när jag öppnade porten till Hades.

Ett par skor rikare – nu blir det Army Camp modell tyngre – gick jag för att klippa mig och insåg att jag hade all tid i världen. Så, en sallad på Coffee & Deli kunde ju smaka. Tyvärr kunde man snurra på stolarna, så det gjorde jag och glömde bort tiden.

På tok för sent insåg jag faran och rusade mot frisören. Jag hann …nästan.

”18.31, haha”, sa en röst när jag rusade in genom en dörr som smällde igen bakom mig, låstes och fångade mig.

Skit också. När helst man missar tiden här så ersätts frisörerna av döda komiker. I ett hörn stod Groucho Marx redo för att tvätta mitt hår, Rodney Dangerfield gjorde saxrörelser med sina händer och på en stol satt Mitch Hedberg och funderade på allt annat än frisyrer.

”Vill du ha en duoklippning av Helan & Halvan”, sa Buster Keaton samtidigt som han medvetet tappade sin tupé i frisyrgelén.

”Jag tar nog bara lite på sidorna”, sa jag. ”Är Lenny Bruce ledig?”

Buster slog ut med armarna. ”Hur mycket har du?”

Jag hade just köpt ett par pjuck, så jag hade bara ett par skrynkliga hundringar. Buster slog ut med armarna igen.

”Hallå, Andreas”, sa tre alltför välbekanta röster. Jag begravde ansiktet i händerna, skakade på huvudet och insåg att dagen och frisyren var körd. Jag satte mig och log så gott jag kunde.

… och sen satte Sten-Åke Cederhök, Hagge Geigert och Kalle Sändare igång.

”Bara lite längs sidorna och inga ordvitsar”, bad jag.

… förgäves.