Hissen till underjorden

Vi har fått ny hiss i huset. Den är för tre personer, men alla i svalen ville förstås åka med i premiärturen och det ville inte sig bättre än att hissens kablar gav vika och vi for nedåt med en jäkla fart.

Lyckligtvis vilar den här staden på lera, så vi dog inte utan kunde omtöcknade ta oss ut. Vi var i underjorden och där stod jätten Atlas och höll upp staden Göteborg på sina ytterst trötta axlar.

”Det är inte riktigt som att hålla upp himlen”, sa han och tittade på ett gäng monitorer som höll koll på staden.

På alltför många skärmar syntes nedskitade kommunala tjänstemän och chefer som, i väntan på att staden skulle bli bättre på att omvandla rötslam till energi, betedde sig som just värsta sortens rötslam och stal all vår positiva energi. Oavsett hur höga hus de förvaltade hände allt under bordet. På en annan skärm syntes förvaltningschefer och höga politiker leka tysta leken börjar nu. Samtidigt pimpade leverantörer byråkraternas privata hus och lät nedskurna förskolor och orenoverade stadsdelar få fakturan. Och nu hade politikerna övergått till den här leken.

På andra skärmar syntes de sorgsna blomsterkvastarna i Länsmansgården, en markör för det senaste utslaget av ondskans vansinne.

Och på andra ytterligare syntes oroliga och desperata vänner och bekanta till den försvunne Rasmus.

Atlas suckade. ”Ibland vill jag bara släppa taget och låta allt rasa ned i gyttjan.”

Jag nickade. ”Det finns ögonblick när jag förstår och delar den tanken, men så ser jag allt det där.”

Jag pekade på en monitor där en höggravid kvinna njöt av solen i Trädgårdsföreningen. På en annan väntade folk tålmodigt på att en permobil skulle köra ombord på en spårvagn vid Linnéplatsen. En patrull dagisbarn i gula västar gick sjungande längs gatorna i Kungsladugård. Den vindpinade kvinnan på Olskrokstorget log och försökte sälja några blommor till. Människor hastade hem till sina familjer i Hjällbo. Bara någon enstaka bil tutade, trots att en monitor visade på ett tragikomiskt trafikkaos vid Ullevi. I Stigbergsliden kokades det soppa till de nästan, men inte riktigt bortglömda. Över Göta Älvbron cyklade människor på väg mot värmen som också finns på det stigmatiserade Hisingen.

Atlas sträckte lite på sig, lätt återupplivad. Ovan jord föll ytterligare en pusselbit på plats i jakten på de mutade och skakade samtidigt om de som alltför länge trott att goa gubbar är ett bättre styrelseskick än demokrati och ärlighet. Och kanske tänkte en pojke en sekund extra och lät kniven ligga kvar hemma istället för att den skulle tas med och göra honom till en potentiell mördare.

Det var ingen total scenförändring, så skönt naiv är tyvärr inte världen, men lite mer öppnade ögon verkade finnas innanför Kålles gränser. Det här kastade inte bort mörkret som spritt sig på olika sätt på sistone, men än en gång knöt jag handen och visste: så länge det finns ett oskyldigt leende barn i ena vågskålen och all världens ondska i den andra – så länge finns det fortfarande hopp och möjligheter. Och så länge det finns hopp kan aldrig ondskan väga mer, oavsett hur vidrigt förtärande och tung den är.

Jag och mina grannar började vår mödosamma klättring mot en stad som ibland är så mörk, men som också är så mycket sol, så många vackra människor och så skönt kysst av havet.

Älskade, dumma, jävla, fula, fina, underbara, vidriga och vackra Göteborg.

Sidan 11

Dagens GP. Sidan 11.

I vänsterspalten pratas det om en 16-årig pojke som åtalas för att ha dödat en jämnårig. Jag ryser. De har inte ens börjat livet. Hur kan det bli så fel? Hur kan det behöva bli så vansinnigt att han dödar en ung flicka? Vad kan göra honom så arg att han stjäl flera decennier av kärlek och liv?

Sidan domineras av en text om tre döda utanför Falköping. Två små barn och deras pappa är döda. Familjedrama, vilket är en omskrivning för att han dödade dem och sen sig själv, eller mord/dråp. Det knyter sig i magen. De små barnen – varför? Vem kan vilja dem så ont? Vem kan vara vansinnig nog att döda två små barn? Hur kan man blåsa ut framtiden på det här sättet?

Under den artikeln skrivs om ett mord i Gamlestaden. En 27-årig man som dödas i ett bråk. Hur många fester har jag varit på? Hur många gånger har man sett hur folk blivit arga på varandra? Men, varifrån kommer galenskapen? Varifrån kommer det som gör att man slår, slår, sparkar och hugger till det är tyst och världen är en människa fattigare?

En sida. Så mycket meningslöst våld. Så mycket sorg. Så mycket ondska.

… och inga som helst svar på mina frågor.

Än en gång i min vackra jävla stad

Jag var 17 år 1989. Jag var ung, brådmogen, längtande, undrande, blyg, tuff och allt annat. Precis som en annan 17-åring.

Jag blev 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36 och i vår blir jag 37 år. Han fick inte fylla 18 ens.

Jag har älskat, hatat, skrattat, gråtit, ritat, skrivit, somnat, vaknat, sagt ”hej då”, sagt ”kom till mig”, hånglat på refuger, älskat på klippor i Bohuslän, följt Blåvitt i fjorton länder, sett syskonbarn födas och växa upp, skrivit kärleksdikter, utbildat mig, utbildat mig mer, suttit i tv, sett min mor kämpa mot den elakaste av elaka sjukdomar, gått vilse i kinesiska stenskogar, nästan skrivit en bok, nästan nästan skrivit flera, fått ett bra jobb, bevisat att jag är en otroligt bra copywriter, tränat hårt, käkat pizza, druckit mig full, nyktrat till, älskat (tål att upprepas), lagat pannkakor och väldigt mycket mer.

Det får han aldrig göra. Hans sista ögonblick låg han ensam vid ett bullerplank. Jag har gått där många gånger, på väg till Karlsrofältet där vi ibland sköt fyrverkerier, hyllade IFK och drack oss lulliga på skumpa. Där, på just den vägen, släcktes hans drömmar, förhoppningar och hans framtid. Där raderades hans fortsättning. Där försvann ett manus som säkert hade blivit lika bra som mitt, men annorlunda.

Jag kände inte honom. Jag bara kände ett styng idag. Ännu en person som tas bort på det onödigaste sätt. En kniv. Ett rån. Ett par sidor i en tidning. Ett helt liv bortsopat.

Livet är så enormt. Ja, det är singular – men säg mig vilket matematiskt tal som kan komma i närheten av att vara lika stort?

Livet  stjälas av döden varje dag; sjukdomar, ålderdom, för tidigt födda, olyckor, krig och gud vet vad. Jag kan inte stanna till och känna vanmakten varje gång, men ibland måste jag bara göra det.

Särskilt när sådant här händer. Det är bara så jävla onödigt, så fel, så sorgligt.

Fundera ett par sekunder. Vad har du gjort de senaste tio åren? Tänk om de åren aldrig funnits. Visst vore det en synd, ett svek mot allt roligt som du gjort. Och allt tråkigt.

Man blir så jävla trött. Än en gång leker ondskan i min vackra, jävla stad.

Ett av mina favoritcitat är: Det är inte åren i ditt liv som räknas, utan livet i dina år.

Lincoln har rätt – och jag hoppas att dina 17 år var jävligt bra, för de borde och skulle ha blivit fler. Många fler.