Hösten är vacker, men obeveklig.

Jag ser det i de nyss sprakande och ystert dansande löven som plötsligt håller om varandra i blöta och döende högar.

Och jag ser samma scenario i hans ögon.

Det var länge sedan vi sågs, vi borde ha så mycket att säga, men jag undrar hur mycket han hör egentligen. Han gör visst andra saker nu. Han och hans fru har dragit sig undan, förklarar han. Halva året utanför staden och så är det mycket tid i värmen när kylan hittar hit.

Vi pratar om mitt jobb. Han minns en där som dog. Kände jag henne? Nej. ”Jag har slutat läsa dödsannonserna”, säger han. Det kommer så överraskande. Så gammal är du inte, tänker jag.

Hans fru kommer förbi, hälsar tyst och fortsätter sedan planlöst att leta i butikshyllorna efter något. Vad som helst? Han ler mot henne och tittar efter henne.

När hon är utom hörhåll berättar han. Cancer. Hela sommaren var de på Jubileumskliniken.

”Det är ett jävla namn”, säger jag.

”Ja”, säger han. ”Men, oj vilken fin vård du får där.”

Jag tittar på honom. Det pigga leendet är svagare. Det grå har sprängt sig in överallt i håret. Han ser oerhört trött ut.

Han har cancersorg i sina ögon.

Jag tittar på henne. Hon verkar fundera på snacks nu. Eller så drömmer hon sig bort. Till tiden innan nu. Eller till en eventuell framtid.

Hennes hår är mörkbrunt. Det är så tjockt, så kraftigt. Och det ser så äkta ut.

”Jag hoppas ni får en skön resa till värmen i år”, säger jag till honom.

”Det blir ingen resa i år”, säger han och tittar mot henne. ”Kanske nästa år, om …”

Jag nickar tyst. Vi säger farväl.

Jag hoppas att deras höst bara har börjat, men det känns som om vintern redan gör sig redo för att dra in.