Etikett: Musik

Nu, nästa helg och härliga november

Jag försökte verkligen slingra mig ur det hela igår, men frågan, eller om det var ett påstående, från min vän gick inte värja mig från.

Det är helt enkelt så att min kärlek till fotbollen inte är psykotisk längre. Jag älskar IFK Göteborg och hoppas att de tre tre pinnar mot vår största rival idag, men fotbollen är numera en av många kärleksaffärer i mitt liv, inte den enda. Idag är det Aik, och det betyder mycket att slå dem, men ändå vandrar mina tankar längre bort i tiden och till en helt annan del av livet.

Det handlar inte om att laget spelar skit, eller att jag är rädd för eller trött på våldet. Allt det där har funnits runt fotbollen längre. Våldet har jag aldrig involverat mig i och till och med i mina värsta psykoser har jag förstått att man inte vinner jämt. Och, jag kommer förstås att sitta på läktarna när jag blir gammal och antagligen prata om att det var bättre förr.

Men, det är ändå något som är så annorlunda nu.

Kanske är det symtomatiskt att det här inlägget är insorterat under kategorin Musik och fotboll – den heter alltså inte tvärtom.

Jag längtar till nästa helg och Way Out West – Edward Sharpe kommer att inleda och sen väntar två dagar av magisk underhållning i Slottsskogen och utöver det möten med massor av sköna, glada och intressanta människor.

Och, härliga november kommer sen med Heather Nova (äntligen) och framförallt My Morning Jacket, som jag ska se i såväl Lund som Stockholm (vibrerar redan av förväntan).

Dessutom flummar jag iväg i tankarna kring nästa års semestrar och lockas av South by Southwest, Newport och andra musikfestivaler i staterna. Jag är extremt sugen på att boka flyg till USA för att se Decemberists och Head and the Heart. Givetvis blir det också utflykter för att se Eldkvarn och på den sedvanliga trippen till London lär jag lusläsa konsertannonserna. Blir det också verklighet med New York – ja, då blir det nästan music overload, men bara nästan.

Snart skiner Poseidon, det är underbart vackert och kärlek. Men, oj vad jag längtar till andra sånger också nuförtiden.

Öronproppsligisten och musik

Jag var på väg till Trädgårn igår – konsert med John Grant och Midlake. Utanför stod en kille och sålde öronproppar. Han ropade ut sitt erbjudande och en dryg typ stannade till, skrattade och spelade sen Allan inför hela sitt sällskap.

”Öronproppar? Du skojar, grabben. Jag cyklar utan hjälm, jag kör rattfull utan bälte, jag testar aldrig fallskärmen, jag hoppar bungy över krokodilfyllda floder, jag kollar på TV3 utan skämskudde, jag går lina utan skyddsnät, jag ligger med främlingar utan att använda kådis, jag pillar i vägguttag, jag kör skateboard mot trafiken, jag väljer alltid svart pist, jag pissar på elstängsel, jag använder mitt kreditkort i kåkstäder, jag surfar porr på jobbet, jag har ett oskyddat trådlöst nätverk, jag lägger roppar i mina egna drinkar på krogen, jag åker svarttaxi i Mogadishu, jag gasar alltid. Skulle jag behöva öronproppar? Jävla idiot.”

Han gick skrattande vidare och jag kom fram till öronproppssäljaren. Han hade tårar i ögonen, så jag köpte hela lagret och gav furstligt med dricks. Kvickt vävde jag ett spindelnät av propparna, sprang förbi den spännige typen och band fast nätet i entrén till Trädgårn. Typen gick rätt in i nätet, fastnade och fastnade ännu mer ju mer han krängde. Till slut virade han in sig så hårt att han började förpuppas.

”Lägg han i garderoben bland de andra dumma pupporna”, sa en vakterna.

”Kanske återföds han som en människa med en fjärils själ”, sa den andre vakten.

”Det vore fint”, sa hans kollega.

Jag och K gled in, köpte blaskig öl och blev hänryckta.

John Grant inledde. Det var han, en kompmusiker, en synt och ett elpiano. Och det blev till en fantastiskt vacker halvtimme, med låtar om allt från att åka till Mars till en låt om kokainlangaren som försökte ta sitt liv på Johns soffa. En av höjdpunkterna var Queen of Denmark. Fantastiskt vacker sång och i varje ton fyllde herr Grants röst hela Trädgårn.

Midlake tog över. Och, HERREGUD. Tre-fyra gitarrer. Ibland dubbla tvärflöjter. Fantastiskt tryck. Stämsång från skäggiga farbröder. Fullständigt briljant från ton ett till extranumren ebbade ut. Favoritlåten? Tja, Young Bride, skulle jag nog säga. De är skönt tillbakalutade på skiva, live exploderar de i en tung ljudmatta och det är så löjligt bra.

Jag drog mig hemåt och log. I garderoben skrek en puppa om att han var tuff. En öronproppsförsäljare kom just hem till sin familj med tillräckligt med pengar för att bjuda på god mat och ha pengar över till julklappar i år också.

Dessutom hade jag upplevt nästan två timmars musikalisk magi.

Fint.

Åh, dessa pilska papperskorgar

Av någon anledning köpte jag en chokladkaka på väg till jobbet och mumsade glatt i mig den. När jag ätit färdigt skulle jag slänga pappret i en papperskorg och plötsligt började papperskorgen sjunga.

”Give it to me, baby, aha-aha …”

Jag såg mig omkring, men morgontrötta pendlare noterade inget, utan fortsatte läsa sina Metro eller bara titta tomt framför sig.

Papperskorgen slängde upp sitt lock på vid gavel. Lukten av bedagade rester från donken slog emot mig. ”Vill ha dig i mörkret hos mig”, ylade papperskorgen.

Trots att jag kände mig illa till mods, slängde jag ned pappret i det mörka gapet. Papperskorgen slängde igen locket och sa aaaah med en stämma som påminde om Al Green (fast i papperskorgstappning). När den började sjunga Let’s stay together blev jag riktigt rädd.

Samtidigt började resten av innerstadens papperskorgar att närma sig. Jag backade och fann mig snart stående pressad mot det gamla Posthuset. I en halvcirkel runt mig frustade och flåsade papperskorgar av alla möjliga slag.

En av dem, nedsprayad med anarkistsymboler, väste fram Iggys Gimme some skin, men överröstades av en duo från Kungshöjd som vrålade Samantha Fox-dängan Touch Me (I Want Your Body).

Av rädsla för att förlora mitt liv slängde jag in jackan i en korg. Det gick för den. Skjortan, byxorna, skorna och strumporna tillfredsställde halvdussinet andra sexgalningar. Fortfarande var jag dock föremålet för ett allt annat än kyskt intresse från alltför många papperskorgar.

”Let me see you stripped down to the bone”, vrålade en särdeles burdus korg och skräckslagen fick han mina boxershorts.

En papperskorg lösgjorde sig och tog tydligt sikte på mina genitalier. ”Vi känner ju knappt varandra”, sa jag. ”Kan vi inte börja med en fika?”

Den började sjunga Eat it med Weird Al Yankovic och precis innan locket slog igen på ett för mig ytterligt smärtsamt sätt hann jag tänka: ”Gud vilket pinsamt sätt att dö på.”

Norrköping har pajat mitt kärleksliv

Det må tyckas vara hårt att beskylla en hel stad för att vara orsaken till mitt singelliv, men j’accuse Norrköping.

Tack vare den stadens musiker kan jag aldrig vara ihop med kvinnor som heter Anneli, Alice och Madelene. Bevisen finns i Spotifylänkarna nedan.

Hade jag varit ihop med en Anneli, hade jag – precis som gamla män gör – vaknat i gryningen och ruskat liv i henne/sabbat hennes sköna drömmar genom att sjunga:

Vakna nu Anneli, männen från Venedig,
de har stängt sin fabrik, du är faktiskt ledig

Och vilken flicka, döpt/namngiven till Alice, skulle i längden stå ut med en man som när hon leende och kärlekstörstande frågar om vi ska gå och lägga oss svarar med att sjunga:

Alice, himlen kan vänta,
det finns en väg, en plats i solen,
för varje människa

Dessutom tror jag inte att någon Madelene skulle stå ut med att ringa till mig, när hon undrar var jag är, och alltid få höra en raspig röst (med pubskrål i bakgrunden) som i sång lovar:

Madelene, jag kommer hem,
jag kommer hem till dig

Enligt Statistiska Centralbyrån har över 53000 kvinnor något av ovanstående namn som tilltalsnamn (inklusive alternativa stavningar). Tack vare Eldkvarn och Magnus Johansson finns det 53000 kvinnor jag aldrig kan uppvakta.

Det är oerhört upprörande och därav mitt ställningstagande i titeln på dagens post.

J’accuse Norrköping och bevisen är entydiga. Musikens makt är stor och jag har dukat under för Norrköpings hypnotiserande musikers verk. Allt är Pekings fel som fött fram dessa musiker. De tvingar mig till ett beteende som får mig att ratas av över 53000 kvinnor.

Varför kunde ni inte nöja er med att producera Jalle, Julle och Hjulius?

Räcker det inte med att ni förstör mina och alla andras drömmar genom att härbärgera apokalypsens fyra ryttare, även kända under namnet SMHI, och sedan skicka ut dem med illavarslande femdygnsprognoser?

Ni har fött fram störande objekt som Clabbe, Ragnar Dahlberg och Peter Harryson – och det är ju så att BP:s värsta läcka, all olja inkluderad, Carl-Henric Svanberg bodde i er lilla stad.

Har ni inte med ovanstående gjort tillräckligt ont? Var ni också tvungna att drastiskt minska mina chanser till kärlekslycka?

J’accuse Norrköping, för tjyvingen!

Bästa-band-valet

När jag gick min morgonpromenad i Olskroken slogs jag av att det var ovanligt många människor ute. Jag fiskade upp mobilen och tittade på den: 20 mars. Jäklar! Det är ju bästa-band-valet idag. Dagen då man röstar på världens bästa rockband/rockartist. Eftersom Eldkvarn inte får ställa upp (de är för bra), var det alla andra musiker i världen.

Jag gick mot massorna, som var valsedelsutdelare. I utkanten stod de vindpinade och trötta fansen till bortglömda band. Snabbt kryssade jag mellan människor som sluddrade Kajagoogoo, Bucks Fizz, Chattanooga, Soft Cell, Simply Red, X-models, Dan Hylander och annat.

Det var som om de inte trodde på sig själva ens. Plötsligt klev en man ut i gatan framför mig och stirrade på mig. Han sträckte fram en valsedel och sa: ”Scritti Politti”.

Jag skakade på huvudet, viftade bort en uppenbart påverkad tjej som tyckte att Millas Mirakel var prylen och pepparsprayade alla som ville lyfta fram Accept, Scorpions, Sandra, Michael Cretu och de där störtsköna gregorianska munkarna.

Utdelarna som propagerade för Opus, Milli Vanilli, Snow, Vanilla Ice och David Hasselhoff var redan omhändertagna av mentalvårdare och längs ett improviserat gatlopp löpte utdelarna som propsade på att man skulle rösta på Tomas Ledin, Tommy Nilsson, Pernilla Wahlgren, Pugh Rogefeldt, Björn Rosenström och Gyllene Tider. Självklart var utdelarna rullade i unken folköl, grillolja och fjädrar.

En lynchmobb som såg bröderna Birros utdelande av lappar för Smiths och Morrissey som en förolämpning av dylika kanonartister närmade sig bröderna och längre ned på vägen stod några unga tjejer som bytte valsedlar så fort det kom en ny låt i lurarna.

”Nu är Lada Gaga min favorit, nej, nu kör jag nog på Madonna ändå. Gammal är äldst”, skrek en.

Vid ån satt utdelarna av Broder Daniel-lappar vända bort från vägen. ”No time for us”, sucksjöng den ene. Sen ställde de sig upp, sjöng unisont ”Standing on the shoreline” och hoppade ned i det rätt kalla marsvattnet. Jag kastade i en livboj, men de verkade inte uppskatta den. ”I’ll be gone”, sjöng de och sjönk.

”Whatever”, sa en hel generation av utdelare som satt bredvid ån. De orkade nästan sträcka ut lappar som hyllade Green Day.

Jag närmade mig vallokalen, skakade på huvudet åt ett gäng pensionärer som delade ut Robban Broberg och Rolling Stones-lappar och fick syn på polaren Anders. Han var också utdelare.

”Freddie Wadling”, ropade han. Sen började hans snurra runt, runt, runt.

”Ian Brown” (snurr)

”Lee Perry” (snurr)

”Stone Roses” (snurr)

”Zombiekrig” (snurr)

… och plötsligt exploderade han. Vilket var synd, för han är en av mina bästa vänner. Om än rätt omväxlande i sin musiksmak.

Jag tog till slut några lappar och gled in i valbåset.

”Hmm … Woven Hand, Band of Horses, Jackson Browne, Death Cab for Cutie, Beautiful South, Jenny Wilson, 10000 Maniacs, Billy Bragg, 16 Horsepower, Vic Chesnutt, R.E.M., Springsteen, Joni Mitchell, Housemartins … fan, vad svårt.”

… men, så blev det plötsligt enkelt. Jag fastnade för en lapp, la den i kuvertet och stoppade ned den i urnan.

Min röst gick till:

Det är kul med demokrati. Åtminstone så länge Tomas Ledin inte väljs.

Tjuvstart

Sitter och lyssnar på en enormt bra spotifylista med det mesta och det bästa från Way out West som blivande kollegan Mattias satt ihop. Har ni Spotify, så klicka här.

Har ni aldrig lyssnat på Beirut eller Band of Horses bör ni göra det omedelbart.

Jag längtar till Way out West. Två grymma dagar förväntas, precis som tidigare år, och i kölvattnet av en bra-bra diskussion jag hade med kloka och bästa L idag tror jag också att det är en verkligt bra tid att trampa vidare med en del förflyttningar som jag behöver göra.

Det verkar som om det blir en bra samling människor; nya och gamla kollegor, Enrico-typer, besök från österled, bröder och systrar, Ingbrittor och så vidare. Fint.

Kul. Musik är bra, bättre, bäst.

Kunde de bara boka My Morning Jacket också, så lägger jag mig och väntar utanför området i morgon…

Musikläraren i gråblasket

Han stod vid bygget i Gårda och grät. Musikläraren. En rest från tiden när lärares auktoritet var en realitet.

– De lyssnar inte, sa han. Pålkranarnas förare.

Jag tittade på ett byggprojekt som trotsade både lågkonjunktur och marsgryning.

– De kan ju för fan inte påla i takt, skrek mannen. Det är så satans omusikaliskt.

Sen häftade han fast notpapper vid kroppen, kedjade sig vid staketet till byggarbetsplatsen och satte sig helt sonika ned i en vattenpöl.

– Jag ska inte lämna det här stället förrän all pålning sker i calypsotakt.

Eftersom min dag bara skulle innebära vinstmaximering och så vidare satte jag mig på huk bredvid honom.

– Jag hade en musiklärare som var rolig när jag var liten, sa jag. Hon hade ett kul namn, men sen hamnade hon i rektorns säng och blev mallig. Sen hade jag en lärare som hette Clifford Ling. Han brukade spela fotboll med oss, han hade ett fult linne och håriga axlar. Fast, han var vass på bluegrass.

– Förr uppskattade ungdomar tonskalor och körsång i kanon. Nu är det bara sina egna ringsignaler de känner igen och uppskattar.

Jag nickade.

– I början av 80-talet spelade alla blockflöjt, piano och gitarr. Alla utom jag. Jag gick och drömde om att starta ett rockband, fantiserade om världsturnéer, men kom inte längre än att lära mig Vem kan segla förutan vind hjälpligt, det var när jag fått min brorsa att stränga om sin gitarr, sa jag.

– Så du är vänsterhänt?

– Som Paul McCartney, sa jag.

På byggarbetsplatsen hade de pålat klart och gick till byschan. Det var kläggigt och klafsigt.

– Gå i jazztakt, byggsluskar, ropade musikläraren. Ni är ju helt kassa och orytmiska.

De såg arga ut och närmade sig. Jag försökte stoppa det hela, men de var obevekliga. De spöade honom med en imponerande taktkänsla.

Efteråt log musikläraren, trots en del blessyrer.

– Paradise City, de piskade upp mig med en perfekt knytnävscover av Paradise City, vilken lycka.

Jag drog… i snabb takt.

anjoPod, musikmaskin med c:a 90 kilos internminne

Jag är inte som andra människor. Jag ses nämligen aldrig med mp3-lurar i öronen.

Istället har jag så mycket soul att jag är en levande musikmaskin.

Tekniska data:
Internmine: ungefär en 90-kilosbit skulle jag tro.
Batteri: drivs bäst med direkt solenergi, då låter jag mest och bäst
Övrigt: skakas inte så jädra lätt och är så kärleksgammal att jag aldrig rostar

Dagens powerplay, framförda på broarna från Olskroken, utmed floden (ån) i Gårda och längs spårvagnsspåren:
Stone Roses: I am the resurrection
My Morning Jacket- The Librarian
Jackson Browne – Fountain of Sorrow
Hurricane #1 – Step into my world
Bruce Springsteen – Paradise

Antal soulbefriade själar som tittade knepigt på mig: två

…det är märkligt hur soligt livet kan vara dagen efter ett kalasbesök i Peoples Republic of Majorna.