Ännu fler mögliga Göteborgsskämt

Då ska vi se vad som hänt de senaste dagarna i den här staden.

Jo, han som var åtalad för grovt mutbrott på grund av tegelleveranser blev visst frikänd. Det var ett mutbrott, men inte grovt, så då är han fri. Strålande – tegel för 40000 är inte grovt mutbrott och ändå har aldrig mitt företag kunnat bjuda ärliga kommunala tjänstemän på något för att de är rädda för bestickning, mutanklagelser och så vidare. Den här mannen är skyldig och får en fin fallskärm som straff. Herregud.

Sen visade det sig visst att Din Els chef fick sin bonus omvandlad till en rejäl löneökning. Det vill säga om det nu inte blev ett bra resultat, vilket är skälet att betala ut bonus, så skulle han ändå få bonusen. Illa, men det var väl bara han som fått det här? Va? Oj, hela ledningsgruppen? Och, det är juridiskt omöjligt att ta staden ur avtalen. Vad tröttsamt, men grattis till löneökningar på 8-20 procent på ett bräde så där. Det är när jag läser sånt i papperstidningen som jag bara vill explodera! Alla inblandade borde skämmas – och betala tillbaka vartenda jävla öre.

Kul förresten att en gubbe väljer att gå i pension och får en politiker att skriva på avtalet efter att ha knackat på hennes dörr mitt i natten. Sen blir han visst utsedd till chef för ett nytt projekt, får retroaktivt höjt ersättningen från sagda 20 % till 60 % och kan då – förmodligen rätt nöjt – luta sig tillbaka och håva in 90 % av sin gamla lön genom att jobba 60 %. Det är sorgligt – och sen måste jag ställa frågan: Hur i helvete kan man skriva på ett så viktigt avtal mitt i natten? Det känns lätt amatörmässigt.

Det finns en gammal Göteborgsvits som går så här:

Stockholmaren kommer fram till Kal och säger: ”Ursäkta, men var ligger tunnelbanan? Då svarar Kal: Dô, vi har inget att dölja i den här stan.

Jo, det har vi tydligen och det verkar dessutom som om staden inte bara är byggd på lera utan att den vilar på ett äckligt jävla gungfly av kamraderi, ryggdunkningar, mutor, korruption och så vidare.

Jag älskar den här staden. Samtidigt är jag otroligt trött på att så fort vi hamnar i en ännu en kvicksand i en kommunal förvaltning/kommunalt bolag och får tag i en räddande gren, så tycks den komma från ett träd vars rötter hör hemma i en annan jävla sörja.

Ut med packet!

Vitsgruvan

Om ni trodde att veckans skandal i Göteborg var chockerande, vänta bara till nästa bomb briserar. Den får Uppdrag Gransknings genomlysning av en kille som spelat fotboll i öis och hockey i gais att likna ett mjukt kärleksnyp.

Jag snackar om vitsgruvan och dess slavar under den yttersta kommunledningens högkvarter.

Allt började när jag besökte kommunfullmäktiges möte för att måla kroki i en sövande miljö. Efter 94 bordläggningar var det över och vakterna började fösa ut oss, då hör jag någon säga: ”Dags för punkt 95.”

Jag försökte stanna, men vakterna körde ut mig. Jag hann dock se hur två politiker lekte sten, sax och påse. Vinnaren vred på en tavla och där fanns en dold dörr. Jag såg hur personen knappade in 666 på kodlåset. Dörren öppnade sig och personen försvann.

I natt bröt jag mig in i stadshuset och tog mig in i stora salen. Det var lätt – förstärkningsarbetena var utförda av någon Allbäck eller liknande och hade gallerfönster av sötlakrits. Gott, men småsegt.

Jag tog mig till tavlan, slog in koden och klev in i vad som var en hiss. Den tog mig ner till en gruva och där väntade Quasimodo. Han såg förvånad ut.

”Är du ny, jag har aldrig sett dig förut?”

Jag nickade.

”Vi kan ju börja med smurfarna”, sa Quasimodo. Han lös med ficklampan rätt in i ett ytterst trångt gruvschakt. Där hackade en hel hög smurfar ut små stycken ur ett märkligt berg.

”Hur går det gammelsmurf?”

Gammelsmurf tog sig fram så fort han kunde och berättade att de hade lyckats hacka fram 3200 ytterst små vitsar.

”Mer behövs. Skynda på annars släpper jag loss Azarel”, sa Quasimodo och knackade på en låda. En fräsande katt hördes. Klorna skrapade mot lådan. Jag höjde på ögonbrynen och Quasimodo log. ”Det är inte Azarel, det är en strykarkatt från Brämaregården, men smurfarna är rätt lättlurade när de tuggat khat.”

”Så, de bryter vitsar, alltså?”

”Oneliners, snarare. De riktigt rejäla vitsarna bryter vi här borta.”

Jag leddes in i ett nytt schakt där de åtta dvärgarna – Butter, Trötter, Kloker, Toker, Glader, Blyger, Prosit och Magnus Uggla – slet hårt.

”Kloker!”

Quasimodos vrål fick dvärgarnas ledare att sig bort och förklara att minst 5430 helt färska och görgoa göteborgsvitsar var lastade på transportbandet och på väg till labbet.

”Labbet?” Jag såg förvånad ut igen.

Quasimodo tecknade att jag skulle hänga på. Vi gick in i ett labb där minst en miljon myggor höll på att sörpla i sig soppan som skapades när dvärgarnas och smurfarnas framhackade vitsar maldes ner.

”Varje natt skickar vi ut myggorna så att de sticker alla i Göteborgs kommun, samt utvalda kranskommuner, med färska vitsar. På så sätt kan vi räkna med att alla invånare i stan alltid har en go vits på lager. Dessutom är halveringstiden tre veckor, så det krävs en lång semester eller permanent avflyttning för att göteborgaren ska bli som andra.”

”Imponerande”, sa jag.

”Bara en sak kvar”, sa Quasimodo och höll upp en spruta. ”Du ska få samma present som alla sköna politiker. Alla Hagge Geigerts skämt i ett skott. Höger eller vänster arm?”

”Jag är lite spruträdd.”

Han nickade och höll upp en låda: ”stolpiller”

Jag grimaserade. ”Ta det inte fel, men jag vill inte ha Hagge i min ända.”

Quasimodo ryckte på axlarna och tog fram en liten burk. ”Ta den här då. Det är Ingvar Oldsbergs samlade. Skölj ned dem med lite jordgubbssaft bara.”

Jag insåg att det var lika bra att spela med, svalde pillren och kände snart hur jag blev vinglig. Jag vinkade hejdå till Quasimodo och begav mig mot hissen.

”Jo”, sa han. ”Vet du möjligen om det där besöket från Esmeralda som Göran Johansson lovade 1997 är på gång?”

”Hon är på väg”, svarade jag snabbt. ”Hon ska bara komma över en puckel först.”

Herregud! Oldsbergpillret fungerade redan. Jag rusade in i hissen och stoppade fingrarna i halsen direkt. När jag klev ut i salen kände jag att jag var på väg att vakna. Nu skulle jag bara ta mig ut och lyckligtvis hade även den låsta utgången byggts av en firma som hette Allbäcks eller något, så det var bara att blåsa bort balsaträt och fly …