Nu, nästa helg och härliga november

Jag försökte verkligen slingra mig ur det hela igår, men frågan, eller om det var ett påstående, från min vän gick inte värja mig från.

Det är helt enkelt så att min kärlek till fotbollen inte är psykotisk längre. Jag älskar IFK Göteborg och hoppas att de tre tre pinnar mot vår största rival idag, men fotbollen är numera en av många kärleksaffärer i mitt liv, inte den enda. Idag är det Aik, och det betyder mycket att slå dem, men ändå vandrar mina tankar längre bort i tiden och till en helt annan del av livet.

Det handlar inte om att laget spelar skit, eller att jag är rädd för eller trött på våldet. Allt det där har funnits runt fotbollen längre. Våldet har jag aldrig involverat mig i och till och med i mina värsta psykoser har jag förstått att man inte vinner jämt. Och, jag kommer förstås att sitta på läktarna när jag blir gammal och antagligen prata om att det var bättre förr.

Men, det är ändå något som är så annorlunda nu.

Kanske är det symtomatiskt att det här inlägget är insorterat under kategorin Musik och fotboll – den heter alltså inte tvärtom.

Jag längtar till nästa helg och Way Out West – Edward Sharpe kommer att inleda och sen väntar två dagar av magisk underhållning i Slottsskogen och utöver det möten med massor av sköna, glada och intressanta människor.

Och, härliga november kommer sen med Heather Nova (äntligen) och framförallt My Morning Jacket, som jag ska se i såväl Lund som Stockholm (vibrerar redan av förväntan).

Dessutom flummar jag iväg i tankarna kring nästa års semestrar och lockas av South by Southwest, Newport och andra musikfestivaler i staterna. Jag är extremt sugen på att boka flyg till USA för att se Decemberists och Head and the Heart. Givetvis blir det också utflykter för att se Eldkvarn och på den sedvanliga trippen till London lär jag lusläsa konsertannonserna. Blir det också verklighet med New York – ja, då blir det nästan music overload, men bara nästan.

Snart skiner Poseidon, det är underbart vackert och kärlek. Men, oj vad jag längtar till andra sånger också nuförtiden.

Uppkopplad igen, fortfarande avkopplad

Jag tillbringade helgen i London. Ett perfekt sätt att hålla mig ifrån allt vad datorer och annat heter; inte ett mejl skickat, inget läst, kommenterat eller liknande. Visserligen blev jag incheckad överallt, men det får jag ta. Mats är rätt kär i Facebook, vad det verkar.

Jag, brorsan, 50-åringen och min ständige Londonkamrat, Lars slog till på en blöt helg, framförallt orsakad av ungefär femtioelva regnskurar.

Och, jag blev naturligtvis lite kär. Jag har en tendens att bli det när jag ser kvinnliga violinister. The Head and the Heart värmde upp publiken på Somerset House igår. Det var fullständigt enastående vackert. Tre skönsjungande röster, bra tryck på bandet och väldans bra låtar.

Sen kom My Morning Jacket upp och knockade mig 20 gånger. Vilken konsert, så otroligt bra. När vi lämnade området var vi lyriska. Jim James mjuka röst i kombination med ett band som exploderar om och om igen, verkligen älskar det de gör, och ger allt i varenda låt – det kan inte bli bättre. My Morning Jacket är världens bästa band. Får ni chansen att se dem – gör det. Även om spelningen är på andra sidan jorden.

En liten grej om arenan, till sist. Rockkonsert inne på en borggård vid Themsen? Wow.

Hemma igen nu; kopplar upp, läser och känner att jag fått en slags frid. Jag har inte saknat att veta allt om alla. Jag har varit där jag ville vara, i mitt hem bortom mitt hem, London. Gatorna, pubarna, atmosfären och folket i den staden. Jag mår så förbannat bra där. Nästa resa är redan på planeringsstadiet, förstås … Då blir det mycket mer Portabello Road än idag.

Det var en viktig helg. Jag behövde bryta lite till. Skaka bort saker och tankar som påverkat mig. Jag tror det funkade. Jag är väldigt avkopplad, även om jag är uppkopplad igen. Det kommer att göra mitt uppkopplade liv mycket trevligare, men också hjälpa mig att koppla ned och av än mer. Alla vinner. Fint.

Nu sömn, sedan börjar en vecka med fina möten med vänner och (ta-da) champagne.

Bästa-band-valet

När jag gick min morgonpromenad i Olskroken slogs jag av att det var ovanligt många människor ute. Jag fiskade upp mobilen och tittade på den: 20 mars. Jäklar! Det är ju bästa-band-valet idag. Dagen då man röstar på världens bästa rockband/rockartist. Eftersom Eldkvarn inte får ställa upp (de är för bra), var det alla andra musiker i världen.

Jag gick mot massorna, som var valsedelsutdelare. I utkanten stod de vindpinade och trötta fansen till bortglömda band. Snabbt kryssade jag mellan människor som sluddrade Kajagoogoo, Bucks Fizz, Chattanooga, Soft Cell, Simply Red, X-models, Dan Hylander och annat.

Det var som om de inte trodde på sig själva ens. Plötsligt klev en man ut i gatan framför mig och stirrade på mig. Han sträckte fram en valsedel och sa: ”Scritti Politti”.

Jag skakade på huvudet, viftade bort en uppenbart påverkad tjej som tyckte att Millas Mirakel var prylen och pepparsprayade alla som ville lyfta fram Accept, Scorpions, Sandra, Michael Cretu och de där störtsköna gregorianska munkarna.

Utdelarna som propagerade för Opus, Milli Vanilli, Snow, Vanilla Ice och David Hasselhoff var redan omhändertagna av mentalvårdare och längs ett improviserat gatlopp löpte utdelarna som propsade på att man skulle rösta på Tomas Ledin, Tommy Nilsson, Pernilla Wahlgren, Pugh Rogefeldt, Björn Rosenström och Gyllene Tider. Självklart var utdelarna rullade i unken folköl, grillolja och fjädrar.

En lynchmobb som såg bröderna Birros utdelande av lappar för Smiths och Morrissey som en förolämpning av dylika kanonartister närmade sig bröderna och längre ned på vägen stod några unga tjejer som bytte valsedlar så fort det kom en ny låt i lurarna.

”Nu är Lada Gaga min favorit, nej, nu kör jag nog på Madonna ändå. Gammal är äldst”, skrek en.

Vid ån satt utdelarna av Broder Daniel-lappar vända bort från vägen. ”No time for us”, sucksjöng den ene. Sen ställde de sig upp, sjöng unisont ”Standing on the shoreline” och hoppade ned i det rätt kalla marsvattnet. Jag kastade i en livboj, men de verkade inte uppskatta den. ”I’ll be gone”, sjöng de och sjönk.

”Whatever”, sa en hel generation av utdelare som satt bredvid ån. De orkade nästan sträcka ut lappar som hyllade Green Day.

Jag närmade mig vallokalen, skakade på huvudet åt ett gäng pensionärer som delade ut Robban Broberg och Rolling Stones-lappar och fick syn på polaren Anders. Han var också utdelare.

”Freddie Wadling”, ropade han. Sen började hans snurra runt, runt, runt.

”Ian Brown” (snurr)

”Lee Perry” (snurr)

”Stone Roses” (snurr)

”Zombiekrig” (snurr)

… och plötsligt exploderade han. Vilket var synd, för han är en av mina bästa vänner. Om än rätt omväxlande i sin musiksmak.

Jag tog till slut några lappar och gled in i valbåset.

”Hmm … Woven Hand, Band of Horses, Jackson Browne, Death Cab for Cutie, Beautiful South, Jenny Wilson, 10000 Maniacs, Billy Bragg, 16 Horsepower, Vic Chesnutt, R.E.M., Springsteen, Joni Mitchell, Housemartins … fan, vad svårt.”

… men, så blev det plötsligt enkelt. Jag fastnade för en lapp, la den i kuvertet och stoppade ned den i urnan.

Min röst gick till:

Det är kul med demokrati. Åtminstone så länge Tomas Ledin inte väljs.

Tjuvstart

Sitter och lyssnar på en enormt bra spotifylista med det mesta och det bästa från Way out West som blivande kollegan Mattias satt ihop. Har ni Spotify, så klicka här.

Har ni aldrig lyssnat på Beirut eller Band of Horses bör ni göra det omedelbart.

Jag längtar till Way out West. Två grymma dagar förväntas, precis som tidigare år, och i kölvattnet av en bra-bra diskussion jag hade med kloka och bästa L idag tror jag också att det är en verkligt bra tid att trampa vidare med en del förflyttningar som jag behöver göra.

Det verkar som om det blir en bra samling människor; nya och gamla kollegor, Enrico-typer, besök från österled, bröder och systrar, Ingbrittor och så vidare. Fint.

Kul. Musik är bra, bättre, bäst.

Kunde de bara boka My Morning Jacket också, så lägger jag mig och väntar utanför området i morgon…

Tolv spår efter mig

Jag fick en trevlig invit från Kontaktmannen – att lista tolv låtar som betytt och betyder mycket för mig. Normalt är jag lite av varianten orka bry mig, men det här fick mig att fundera. Så, här är tolv favoritlåtar – eller snarare band/artister, för i några fall är det banden som helhet som jag bara inte kan få nog av. Exemplen här nedanför har antingen extremt stor känslomässig betydelse, eller textrader som är totala knock-outer.

Då var vi redo. Listan:

Stone Roses – I wanna be adored
Jag undrar om vi upplevde en enda efterfest under 90-talet som INTE innehöll den här låten. Frågan är om något förändrats sedan dess.

Radiohead – Let down
Den är fantastisk ända fram till cirka 3.40. Då blir den helt makalös: … one day, I am gonna grow wings. Jag har en polare som alltid börjar gråta så dags.

Eldkvarn – Nånting måste gå sönder
Det här bandet är det största för mig, så att välja en låt? Tja, den här innehåller de mest träffande textrader jag någonsin läst: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

U2 – Tomorrow
Bandet jag växte upp med. Den här låten är från October. Det finns en sorg och skönhet i den unge Bonos röst som etsat sig fast. Precis som Eldkvarn har U2 gjort mängder av mina favoritlåtar. Det här är en ovanlig, men bra.

Bruce Springsteen – Paradise
Det här är den Bruce jag gillar bäst, den lugna, försiktigt trevande och balladsjungande Bruce. Låten spelas nästan aldrig live. Synd.

Death Cab for Cutie – Soul meets body
In my head there’s a Greyhound station, where I send my thoughts to far off destinations.  Lysande citat, lysande låt.

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå
Egentligen är inte hans version favoriten, tror att det var Helen Sjöholm som tolkade den extremt vackert efter Tsunamin. Favoritrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Väldigt bra.

R.E.M. – It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
Ytterligare ett gäng husgudar. Nästan lika svårt som med Eldkvarn, men den här låten är något alldeles särskilt. En sprittande ordkaskad och skönt samspel mellan Stipe och Mills.

My Morning Jacket – Librarian
Jag såg MMJ på Pustervik för länge sedan. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett. Librarian är en av deras starkaste lugna låtar, annars är de världsbäst när det är pang på. Kolla in den här texten: When God gave us mirrors, he had no idea. Mumma!!!

Tomas Andersson Wij – Det skulle inte ändra någonting
En av många jämnbra låtar från TAW, men den innehåller följande: Det är sommar här, hos världens vackraste människor. Varför har det fastnat så? Vet ej, men det har det. Han kan skriva vackert och eftersom vi är rätt jämngamla känner jag igen min barndom i hans. Muchos bra.

Housemartins – Happy Hour
P.D. Heaton var grym även i Beautiful South, men Housemartins – jisses. Han måste vara en av världens bästa textförfattare; samhällskritik, cynism, sarkasm, kärlek. Han hade allt.

The Smiths – There’s a light that never goes out
Ännu ett band med hur mycket bra som helst. Det här är kanske den vackraste låt de gjorde. Det är synd att säga att Moz och de andra är världens gladaste jämt, men bra är de ALLTID.

Länken till spellistan hittar du här. Och, det kräver förstås att du har Spotify…

… äh, vi kör nummer 13 också. Jag hittade inte hans album på Spotify, men han ska vara med – så, jag utökar listan:

Woven Hand – Whistling girl
Han är mörk, han är deppig, han verkar sjunga om världens undergång – men jävlar vad bra det är.

Brasklapp: tyvärr fick jag inte in bubblare som Joni Mitchell, Fleet Foxes, Glasvegas, Freddie Wadling, Ebba Grön, Barenaked Ladies, 10,000 Maniacs, Suede, Jackson Browne, Indigo Girls, Magnus Johansson och några till, men – man kan inte få allt här i världen.

anjoPod, musikmaskin med c:a 90 kilos internminne

Jag är inte som andra människor. Jag ses nämligen aldrig med mp3-lurar i öronen.

Istället har jag så mycket soul att jag är en levande musikmaskin.

Tekniska data:
Internmine: ungefär en 90-kilosbit skulle jag tro.
Batteri: drivs bäst med direkt solenergi, då låter jag mest och bäst
Övrigt: skakas inte så jädra lätt och är så kärleksgammal att jag aldrig rostar

Dagens powerplay, framförda på broarna från Olskroken, utmed floden (ån) i Gårda och längs spårvagnsspåren:
Stone Roses: I am the resurrection
My Morning Jacket- The Librarian
Jackson Browne – Fountain of Sorrow
Hurricane #1 – Step into my world
Bruce Springsteen – Paradise

Antal soulbefriade själar som tittade knepigt på mig: två

…det är märkligt hur soligt livet kan vara dagen efter ett kalasbesök i Peoples Republic of Majorna.