När modemet bråkade i min hjärna

Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.

… och smärtan i huvudet tilltog.

Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.

Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.

Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.

Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?

Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.

”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”

Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.

”Ta bort modemet”, sa jag.

Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.

Jag har aldrig mått bättre.

Det ska aldrig bli din värld, Svea

Jag ser ett uttryck för det som inte ska vara din – eller någon annans – värld, Svea. Den är så mörk att jag häpnar, fast jag visste ändå att den fanns. Just därför måste jag skriva till dig igen.

När du växer upp ska du få ta den plats du förtjänar, säga det du vill och vara den du vill vara utan att någon ska kalla dig så fula saker att jag inte ens vill tänka dem. Kvinnorna i filmen jag just såg har fått höra, läsa och uppleva bottenskrapet av vad vi människor kan säga till varandra.

Vi tänker inte be dig hålla tyst för att slippa det – tvärtom, vi tänker lyfta dig hela vägen så att du förstår att du är värd så mycket mer än vad hatet kan rasera.

Vi tänker låta dig välja dina egna färger. Välj blått om det är din grej, rosa om du vill, regnbågens färger om du älskar så. Vad du än väljer, berätta det med din egen röst. Den kan och får ingen tysta. När du föds är du vår prinsessa och hela vårt rike ditt, du får själv forma det och berätta hur du vill ha det.

Svea, du är en prinsessa, men ingen könsbestämd docka vars uppväxt, kläder och val är förutbestämda. Du ska få bestämma, tycka och tänka precis som du vill.

Vi vill inte få pärlor och paljetter och påhittade schabloner för vem du är och vad du gillar från andra. Du kommer att få välja mellan bollar och dockor – eller skippa båda två och välja något helt annat.

Vill du slita alla rosa plagg från butikshyllorna när du är stor nog att välja – då är det ditt val. Men, vi tänker inte leda dig in i en labyrint där klyschor och föråldrade ideal väntar bakom varje hörn.

Du ska få bli det du vill och förtjänar. Vi kommer att lära och förmana, skydda dig från faror – men ändå låta dig skrapa upp knän och skaffa en och annan bula. Och vi tänker aldrig låta någon få trycka ned dig för att du är du eller för att du är en tjej.

Ingens fega och anonyma tillkortakommanden ska få solka ditt liv. Ryter en kastrerad gengångare från debattens kyrkogård – var aldrig rädd, var aldrig tyst. Du kommer att klara det, för att du är du och vet bättre.

Vi kommer att lära dig allt det fina vi kan och tror på. Vi kommer att visa dig de hemliga stigarna som leder till naturens finaste gläntor.

Du kommer att få presenter, godis, mat, kläder och säkert en fräck cykel och de finaste skridskorna – men, du kommer framförallt få kärlek, en vettig uppfostran och chansen att upptäcka den värld som är din. Världen som ligger så långt bort det bara går från den döda värld där de anonyma hatarna och föraktarna bor.

Skulle de ändå knacka på och slänga sin sörja på dig, då vet du att du är starkare och att ditt varje ord kommer att applåderas så högt av oss att allt ont som någonsin slängs på dig drunknar.

Fram till dess tänker vi göra vad vi kan för att tysta det svarta, och stå upp för dem som inte ska reduceras för att de vågar tala.

Det här är dagens löfte, Svea. Om det är okej kan du väl sparka tre gånger inifrån mammas mage när vi kommer hem i kväll.