Kanske är det så att livet alldeles för länge var en dyr pryl jag köpte i ett varuhus som såg bra ut på ytan. Sen försökte jag läsa manualen och förstod ingenting. Kanske var det så att prylen var made in China, fylld med kinesisk visdom, men översatt till svenska med Google translate?

Hur som helst, jag försökte tolka den. Jag var en illitterat, dyslektisk, analfabetisk och bokstavstroende drömmare. Det var som om jag läste in för mycket mellan raderna, men aldrig såg den andra sidan av arket. Jag hade läshuvud, men lärde mig aldrig läxan. Jag kunde räkna ut allt, men fick inget att gå ihop och led av total dyskalkyli när det gällde den mest självklara ekvationen, 1+1 = 2.

Jag vandrade i dina skor

Jag såg världen genom dina ögon

Jag försökte passa in

Jag sa alla de rätta sakerna

Jag möblerade som man skulle

Jag läste in mig på trenderna

Jag bjöd på öl och försökte inte för mycket på första dejten

Jag sopsorterade bort mig själv innan jag brutit min egen förpackning

Det är definitivt så att livet alldeles för länge var ett besök på ett nedlagt nöjesfält där jag löste åk-så-mycket-jag-vill-pass till ekorrhjulet, dal-o-dal-banan, väderkvarnsfäktningen och det kombinerade spök- och spegelhuset. Den där oattraktionen där min spegelbild inte syntes och jag skrämdes att rassla med kedjor för att döva den för tydliga tystnaden när jag såg att det inte fanns något att se.

Hur som helst, det bästa sättet att mota påminnelsen av den verkliga tillvaron i en sådan värld var att käka placebosockervadd, snurra på filosofihjulet, slå ned alla varianter av mitt rätta jag som dök upp på banka-idioten-banan och ljuga om allt så att alla utom jag trodde på det.

Jag såg igenom lögnerna och förstärkte dem

Jag lät dig vampyrsuga i dig mitt intellekt

Jag knarkade baksidan av myntet i 25-öresfilosofins värld

Jag låtsades att jag var jag och var verkligen inte

Jag flydde från ingenting och var trygg i tomheten

Jag dansade regndans så fort solen kröp fram

Jag lät dig tro att jag förstod sanningen

Jag var Törnrosa och försåtsminerade buskarna runt min egen viloplats

I dag går jag av spårvagnen utan tyngd och när jag tittar mig omkring är jag lugn. Efter alla år när jag aldrig lät himlen följa med mig hem går vi hand i hand. Hon är fylld av stjärnor och med morgondagen i bakfickan. Jag är fylld av lugn vildhet, förväntan, förvissning och förlossning i varje andetag. I ryggsäcken växer romanen, nästan utan att jag öppnar datorn. Närmast hjärtat glöder anteckningsboken, älskad av min själ och given näring av mina skriftställande fingrars dansande tolkning av vad än mina sinnen ser.

Hur som helst, jag skriver i presens och futurum – välter bläckhornet och skrattar lyckligt när tiden blandas i en stor flod; den far hit, den far dit, den rinner här och nu. Och jag viker en båt av ett gammalt blad i boken, en inköpslista som är lika skräpmatsfattig som magen är rik på en bra känsla, och seglar iväg och rätt på mitt ständigt självskrivande hav.

Jag dricker mitt kaffe alldeles för sent men kan sova ändå

Jag är aldrig så stressad att jag inte hinner se en gräsand i ögonen

Jag är 39 år, men också 5 år och möter båda mig själv i den stora romanen

Jag är inte min yrkesposition utan min högst egna person

Jag kramar inte min kudde av ensam saknad utan för att det är skönt

Jag ser alla träden och kan via plockepinn skapa en fantastisk skog

Jag förstår alla färger i det minsta ordet skrivet med blyerts på ett vitt ark

Jag är hemma i mig själv