Etikett: Nostalgi

Spinning till lupindalen

I måndags lossnade bultarna på spinningcykeln när jag körde. Det var perfekt, för jag behövde det. Jag kryssade mellan svettiga tjejer, förbi inspirerande fröken Anna, ut genom dörren, förbi maskiner, stånkande och nyfrälsta träningsnarkomaner, ut, ut, bort, och tillbaka till förr…

Plötsligt fick spinningcykeln riktiga däck, ballongdäck till på köpet. Jag cyklade förbi igår, förra veckan, nollningen på Handels och stannade inte förrän jag rullat ända till Folkes lanthandel någon gång 1985 sisådär. Tina kom nedför trappan. Ljuvligt mörkhårig, solbränd och med de blåaste ögon jag hade sett på den tiden. Jag var 13 år och så kär som bara trettonåringar kan bli. Hon var minst ett halvår äldre än mig och tre år senare var jag fortfarande tokkär, men inte ett steg närmare henne.

Jag log åt ögonblicket, det är en novell idag, en text som kanske aldrig lämnar en låst byrålada. Sen cyklade jag ännu längre tillbaka. Förbi bönders gårdar, hus som inte var byggda då, ned på grusvägen mot mina föräldrars sommarställe. Jag var åtta år, såg sju ormvråkar över skogsbrynet och cyklade så fort jag kunde hem för att ringa GT.

Ett år tidigare, kom jag ut ur huset och cyklade, full av tankar och solsken, bort till svängen. Jag motstod frestelsen att ta mig till sandtaget – som då ännu inte var fullständigt utgrävt och bortfraktat – och vek istället av till höger. Längs en ganska grästät grusväg for jag, förbi en liten björkport, tittade inte i ravinen där bönderna dumpade gamla badkar, spisar och kylskåp, utan fortsatte ända till lupindalen. Där hoppade jag av cykeln, satte jag mig på huk, tittade ut över ett helt synfält fyllt av lila, rosa, vitt och andra trevliga kulörer. Och inget kunde störa mig där.

Lupindalen är bra ibland. I måndags var en hoppa-i-brunnen-dag. Inte ens en timmes spinning skingrade det störiga, det var först när jag körde rätt in i lupindalen som det lugnade ned sig. Då behövde jag inte försöka förstå det som är oförståeligt längre. Där kunde jag bara sitta på huk, som små pojkar gör, och gilla läget.

Jag behövde hoppa i brunnen i måndags och gjorde det. Sjönk, sjönk, sjönk och landade. Men, det var okej att famna mörkret ett litet tag – för oj vad det var skönt att älska med soluppgången dagen efter.

Försmak och ledset pip

Jag tassar omkring på oslipade golv. Temuggen var enorm i min barndom, minns jag. När jag plockar fram den ur skåpet är den på sin höjd ordinär. Tystnad råder, endast jag och bakmaskinen är vakna.

Det är så med så mycket på landet – mindre än förr, eller sovande.

De stora fälten är bara plättar. De enorma skogarna är omringade gläntor. Inte ens vägen till brevlådan, som var en äventyrsled förr, är mycket mer än en sväng, några frusna vattenpölar och just inget annat.

Husen blir bara äldre här. Faluröda var ladugårdarna förr, faludöda är de idag. Trötthet kryper upp från fuktig mark och missfärgar dem. Smuts droppar ned från korrugerade tak och skymfar dem. De är ledsna fasader som knappt orkar viska om flydda somrar med hölass, hässjat hö, enorma blå traktorer (de var nog inte så stora, egentligen) och doften av nyslagna fält.

Då var bönderna starka och seniga, från ottan till skymningen jobbade de. Och alla träden gick till himlen. Nu är fälten vinterglåmiga och bönderna sover.

Bara vårt hus har förnyats. Bredband och plattskärm istället för bonader och flygfoton med fuskritade tegeltak. Jag trivs här, i vår enklav. Våra 2000 levande kvadrat av gräs, sly, mördarsniglar, uppblåsbara jättetomtar, familjära katter som visar tänderna och ett hus som snart fylls av det mesta. Jag väntar, kanske inte på Godot, men väl på tomten och en skara syskonbarn som kan kalla mig fula ord numera.

Några timmar tidigare. Jag vilar i gula rummet. SMS väcker mig. Jag läser och skickar varma ord till snälla, bruna och ledsna ögon någon annanstans. En flicka som förlorade sin stora, fina farbror idag. Det är orättvist. Hon borde få ha honom kvar. Hon förtjänar det och mycket mer.

Nu. Snabbvisit i verkligheten igen. En dags jobb, fläng, ärenden. Sen jul, jul, jul…

Och vem vet – kanske kommer Godot?

Spinning med mitt förflutna

Till skillnad från förra veckans spinning, som innehöll såväl krokodiler som komodovaraner, var gårdagens pass med Anna Ek helt fritt från bestar. Däremot var spinningsalen fylld till brädden med små detaljer ur mitt förflutna.

Där satt jag, fyra år, och svor. Jag svor mycket då, kanske därför jag relegerades från söndagsskolan.

Där satt jag, fem år, nöjd över att ha satt igång alla duschar och kranar i ett stort duschrum under släktträffen i Småland 1977.

Där kämpade jag, sex år, med ett snett leende efter att ha lärt mig att tårar ger fördelar. Jag fick godis för att jag lipade när Elvis dog.

Där satt jag, lite äldre än sex år, vansinnigt trampande. Jag var sotis för att min tjej på Stabbegatans lekis hade gått hand i hand med en annan kille till Vallhamra bibliotek. Hon var ju min, vi låg alltid och pratade i kojan under bänken i kapprummet.

Och jag körde ikapp med mig, åtta år, fortfarande groggy efter att hela klassens tjejliga hade överfallit mig med välfyllda gympapåsar utanför Björkekärrs kyrka – en grym hämndattack efter att jag råkade tappa sågspån i Anna Melanders ögon.

Sen satt visst jag, just fyllda 16, och försökte se oberörd ut. Jag hade just fått högsta betyg av läraren och en sorgsen blick för att jag, hans favoritelev, hade skolkat från trippen till Skara Sommarland. Gud, jag var verkligen bad to the bone då.

Och bredvid honom satt jag, strax innan studentenålder, och hatade min historiafrökens omdöme, men log samtidigt åt att jag hade tackat henne för betyget genom att slänga min uppsats rätt upp i luften och bara lämna rummet ackompanjerat av ett snöfall som symboliserade svensk skolhistorias värsta bortdömning. Men, har man en historiafröken som hävdar att jänkarna gick med i 1VK när tyskarna sänkte Titanic – då kan man inte ta ett betyg på fullt allvar.

Längst bak suckade jag, 22 år gammal, i en blåvit sexmästerioverall utan vaddering där det behövs. Det var förmodligen dagen efter eller dagen eller dagen före. Det var alltid nåt. Kanske hade jag jagat Vendela Kirseboms kusin eller den där brillkillen i direktionen som höll på gais och hade ångest över det – eller håll.

Bredvid mig satt jag, 30 år. Nyseparerad, vilse i pannkakan – äh, allt var pannkaka – och trampade utan mål och mening rätt in i väggen.

Till slut satt jag själv där, 36 år och några månader på det. Rätt munter, lite seg i benen och full av liv.

Gud vad sött det blev, det här.

En gråmelerad återblick

Ibland sägs det att vi människor har en tendens att se det förgångna i ett slags rosa skimmer.

Själv ser jag forntiden i ett gråmelerat töcken. Varför var alla t-shirts gråmelerade under nittiotalet, kan någon svara på det?

Det är en oskyldig fråga, men minnena är rätt otäcka.

Numera får jag närmast epileptiska anfall om jag ser gråmelerat. Då köpte jag mängder av – företrädelsevis fotbollsrelaterade – t-tröjor. Det var taskiga potatistryck på sekunda tyger… Och alla var otäckt gråmelerade. Det var klubbmärken, invasionsteman, on tour, svart tryck, blått tryck, blått och guld. Men, framförallt var det gråmelerat.

Åttiotalets pastell vill jag inte återuppliva ens under pistolhot, men detsamma gäller nittiotalet och dessa satans gråmelerade tyger från Hades…

Jag grät en tår av glädje igår när jag insåg att min garderob numera är helt befriad från gråmelerat. Dock fick jag nästan en impuls att sticka ut ögonen när jag hittade en kostym jag köpte i Dublin för länge sedan. Undrar vad som händer om jag lämnar den till välgörande ändamål. Eventuellt kanske insamlingslådan imploderar – så gräsligt var snittet.

Fast, kostymen var i alla fall inte gråmelerad…

Plockepinn är inte min grej och power walk är livet

Jag brukade spela en hel del plockepinn som liten. I kväll gjorde jag det igen. Kruxet var bara att det var en hel burk spagetti som for i backen. Den klena trösten var att det var fullkorn, men det var sannerligen en klen tröst.

Det var den första incidenten i mitt nya liv. Det gamla hade jag avhandlat under en power walk. Ja, inte hela livet, men under en timmes friskt trampande i de östra stadsdelarna blixtrade en mängd minnen förbi.

Där var flickvännen som en gång hotade att hoppa ut genom fönstret – och som bad om ursäkt för sin otrohet med en patologisk svartsjuka.

Där skymtade den mobbningsfria högstadietiden tack vare allas vetskap om mina äldre bröder.

Där var det fotbollsträning med Qviding i en småländsk skog där någon lokal hjälte backade på tränarens bil – den enda parkerade bilen på 100 kvadratkilometer.

Där var hångel i en vägkorsning i Gamlestan omgiven av tutande bilar.

Där var en något ogenomtänkt irrfärd genom Atens slum, som slutade med ett möte med ett stort gäng ungdomar – som lyckligtvis var från Grönland (?!)

Där var det där olyckliga ögonblicket på en tequilabar i Chicago innan en storväxt afroamerikan förstod att ordet mate från mig, samtidigt som jag klappade honom på axeln, inte innebar vad han trodde det innebar.

Där var bildejten till Särö som slutade med att jag stod dubbelvikt i skogen och vomerade.

Där var liftandet i München med killen som drack när han körde.

Där var första gången jag läste en vårdikt på berget på Rosendalsskolans skolgård.

Där var ändlösa tentadagar i gamla skrivlokalen på Mölndalsvägen.

Där var Tina i lanthandeln som jag var dödskär i som 14-åring.

Där var avhoppet från barnkören, relegeringen från söndagsskolan.

Där var de mörka åren 2002-2003 som mest tedde sig som E-påverkade, ravedansande skuggor (nix, det var inte det jag pysslade med)

Där var en jäkla massa hoppa-i-brunnen-dagar och jippiestunder.

Där var väldigt mycket mer, men vi öppnar nog den pandoralådan/lattjolajbanslådan en annan gång.

För nu är nu. Spagettin är upplockad och förpassad till de sälla soppåsarna. Jag inser att jag har en bra bit kvar av livet – och kanske till och med en jättebra bit.

Bokslutet så här långt skvallrar om soliditet och mycket plus, samt ett oerhört positivt crash flow.