November

Den första snön föll i morse. Den landade aldrig. Orutinerat nog gav den sig ut i sällskap med höstregnet och det finns fan inget tuffare än regnet i den här staden.

Möjligen med undantag för vinden. Motvinden som mötte mig i dag var portad i Sibirien och skickade en kuslig signal om att den där tjocka vinterjackan borde nog köpas nu.

Folk köpte kaffe överallt de kom åt, mest för att värma frusna händer. Fiskmåsarna såg mer ut som förortsbusar som sovit ute än mäktiga fåglar. Duvorna ska vi inte tala om.

I Brunnsparken, som inte riktigt lever upp till sitt mysiga namn, stod flyttalkisarna och väntade på spritångorna som skulle föra dem till sydligare systembolag. Folk som gick av spårvagnarna ångrade sig i steget och åtskilliga åkte varv efter varv med vagnen och jobbade utanför kontoret så att säga.

På min byrå hade söta byråhunden Emmi både jacka och halsduk. Otroligt bedårande.

Ett gäng frusna arbetare gjorde åkarbrasor och sen brasor av intet ont anande åkare som levererade varor till hotell och butiker.

När jag gick hem var det så mörkt att min reflex blev mörkrädd och ville gömma sig i min innerficka. Enligt min telefon går solen nästa gång upp kl. 8.09 …den 2 mars.

Alla trädens löv hade samlats i gul-orange-bruna mobbar som virvlade längs trottoarerna och letade efter grankottar att spöa upp.

Det är november. Jag fryser.

Pantautomatstomten med flera

Det är något visst med att trampa nedför gatan en söndag i november. Visst inte? Nej, men det är lite trevligt att inleda positivt.

En liten krigare, max två år (enligt mitt ögonmått), traskar mellan husen. Den silvriga och bulliga jackan gör honom tveklöst (enligt mitt fantasimått) till en rymdvarelse. Mamman och pappan är förklädda till jordlingar. Det är intergalaktiskt sött när han tumlar framåt.

På ICA står en kille med en stor säck. Det är pantautomatstomten som ger adventsklappar till en tindrande pantautomat. Det är ölburkar av varierande sort och som alla luktar surt. Den väluppfostrade pantautomaten tar emot dem alla med samma glädje.

Bland hyllorna rastar mannen som vill ha en hund sin rullvarukorg. Han har en svart påse i handen  om korgen skulle släppa ifrån sig några osorterade och kladdiga extrapriser.

På väg ut står pantautomatstomten kvar. Rymdvarelsen är nu buren av sina föräldrar (eller droider, jag vet inte) på väg in i butiken för att köpa batterier till sitt flygande tefat.

Det är visst inte något visst med den här dagen, men i Olskroken är alla dagar ovissa å andra sidan.

Okej, jag kastade kärringen i sjön – so what?

I morse var en märklig dag. På gatan stod ett gäng produktutvecklare och testade splitternya och vattentäta jackor. De var uppgivna och rätt blöta. Det finns inget plagg som står emot en november i Göteborg, helt enkelt.

Vattenpölarna var som Victoriasjön. Det blåste orkan upphöjd med tornado. Regnet räknades i kilometer snarare än millimeter. Mitt paraply vred sig i de märkligaste former. Överallt gick folk med böjda huvuden för att skydda sig mot vattenmassorna. Självklart krockade de med andra människor, eftersom man ser dåligt när man går böjd, och fick hjärnskakningar som följd. Gustaf Adolfs torg såg ut som ett slagfält. Överallt låg medvetslösa göteborgare och utsattes för ett våldsamt skyfall. Ambulanserna for i skytteltrafik. Det var fruktansvärt.

Och på bron över Hamnkanalen stod en kärring och sa: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.

Hon var rultig, klädd i en klargul regnkappa och blå gummistövlar. Hennes glasögon var fulla av vattendroppar och hon log ett cigarettgult leende. Det stripiga håret var extra stripigt på grund av regnet.

Det fanns inget annat att göra. Jag tog tag runt hennes knän och kastade henne över broräcket.

PLUMS! Där låg hon och guppade som ett tjockt flöte. En och annan förbipasserande klappade mig på axeln och sa att jag gjort något bra. Jag gick därifrån, köpte en frukostmacka och gled in på kontoret.

Jag är en fridens man, men säger man att dagens väder var något annat än en lika glad stund som att få en burk saltsyra krossad innanför kalsongerna – då ska man bada…