Lite trumpen är jag

Det är som om sommarlöven
föll i april, detta märkliga år,

I öster ryter nordanvinden.
Siroccon bär inte sand,
bara droppar av blod.
Och i väster går solen ned.

Tiden står still,
tvekar,
och springer bakåt.

Solen går upp igen,
men vem ser det
i mörkret?

Gryningen har klätt sig
i nattskrud,
tycks somna om,
oroligt.

Jag vet inte
något om i morgon,
det är min enda tröst i dag.

Tåget mot … ingenstans?

Klockan är 04.45. Regnet har knappt vaknat än. Tre hemlösa sover utanför Pressbyrån på Drottningtorget. En av dem lutad mot bänken, två i sovsäckar.

Det är än jobbigare att se än det jag såg på Heden igår. Den igenimmade bilen med ett par barnskor instuckna under. På ett sätt är det fint. Pojken som sover där, långt från sitt hem och sina vänner, tar av sig blå gympaskor fulla med spring när han kommer hem. Samtidigt är det så värdelöst. Han borde drömma om morgondagens lek och skola, inte vakna till ännu en dag i ett kallt, regnigt land.

Jag fortsätter in på Centralstationen. En flyktingfamilj sover på bänkarna där. En mor håller om sitt utmattade barn. De slumrar tryggt, men så obekvämt. Inga bomber väntar här, men däremot en så osäker framtid. Så många frågetecken innan de får den ro som behövs för att läka såren från kriget de lämnat.

Utanför ökar regnet. Det har vaknat och det är på dåligt humör.

Jag går ombord på tåget. Avgång 05.05. Innan jag ens anar ett morgonljus utanför har tåget passerat så många städer, så många trygga hem, så många möjligheter att hitta någonstans för fler. Men också så mycket ödemark, på alla sätt.

Det är mörkt ute, så mörkt. Inte ens några brinnande flyktingförläggningar, dessa moderna, vidriga vårdkasar bryter av mörkret och får mig att förtvivlat fortsätta fundera hur jag ska kunna göra mer och bättre.

Det står Eskilstuna på min biljett. Jag har en returbiljett till Göteborg. Jag kommer hem till upplysta fönster där dotter, sambo och kommande lillebror väntar. Men, ändå sköljer frågan över mig gång på gång:

Vart är jag och den här världen på väg?

Den där resan jag är på …

Kanske är det så att livet alldeles för länge var en dyr pryl jag köpte i ett varuhus som såg bra ut på ytan. Sen försökte jag läsa manualen och förstod ingenting. Kanske var det så att prylen var made in China, fylld med kinesisk visdom, men översatt till svenska med Google translate?

Hur som helst, jag försökte tolka den. Jag var en illitterat, dyslektisk, analfabetisk och bokstavstroende drömmare. Det var som om jag läste in för mycket mellan raderna, men aldrig såg den andra sidan av arket. Jag hade läshuvud, men lärde mig aldrig läxan. Jag kunde räkna ut allt, men fick inget att gå ihop och led av total dyskalkyli när det gällde den mest självklara ekvationen, 1+1 = 2.

Jag vandrade i dina skor

Jag såg världen genom dina ögon

Jag försökte passa in

Jag sa alla de rätta sakerna

Jag möblerade som man skulle

Jag läste in mig på trenderna

Jag bjöd på öl och försökte inte för mycket på första dejten

Jag sopsorterade bort mig själv innan jag brutit min egen förpackning

Det är definitivt så att livet alldeles för länge var ett besök på ett nedlagt nöjesfält där jag löste åk-så-mycket-jag-vill-pass till ekorrhjulet, dal-o-dal-banan, väderkvarnsfäktningen och det kombinerade spök- och spegelhuset. Den där oattraktionen där min spegelbild inte syntes och jag skrämdes att rassla med kedjor för att döva den för tydliga tystnaden när jag såg att det inte fanns något att se.

Hur som helst, det bästa sättet att mota påminnelsen av den verkliga tillvaron i en sådan värld var att käka placebosockervadd, snurra på filosofihjulet, slå ned alla varianter av mitt rätta jag som dök upp på banka-idioten-banan och ljuga om allt så att alla utom jag trodde på det.

Jag såg igenom lögnerna och förstärkte dem

Jag lät dig vampyrsuga i dig mitt intellekt

Jag knarkade baksidan av myntet i 25-öresfilosofins värld

Jag låtsades att jag var jag och var verkligen inte

Jag flydde från ingenting och var trygg i tomheten

Jag dansade regndans så fort solen kröp fram

Jag lät dig tro att jag förstod sanningen

Jag var Törnrosa och försåtsminerade buskarna runt min egen viloplats

I dag går jag av spårvagnen utan tyngd och när jag tittar mig omkring är jag lugn. Efter alla år när jag aldrig lät himlen följa med mig hem går vi hand i hand. Hon är fylld av stjärnor och med morgondagen i bakfickan. Jag är fylld av lugn vildhet, förväntan, förvissning och förlossning i varje andetag. I ryggsäcken växer romanen, nästan utan att jag öppnar datorn. Närmast hjärtat glöder anteckningsboken, älskad av min själ och given näring av mina skriftställande fingrars dansande tolkning av vad än mina sinnen ser.

Hur som helst, jag skriver i presens och futurum – välter bläckhornet och skrattar lyckligt när tiden blandas i en stor flod; den far hit, den far dit, den rinner här och nu. Och jag viker en båt av ett gammalt blad i boken, en inköpslista som är lika skräpmatsfattig som magen är rik på en bra känsla, och seglar iväg och rätt på mitt ständigt självskrivande hav.

Jag dricker mitt kaffe alldeles för sent men kan sova ändå

Jag är aldrig så stressad att jag inte hinner se en gräsand i ögonen

Jag är 39 år, men också 5 år och möter båda mig själv i den stora romanen

Jag är inte min yrkesposition utan min högst egna person

Jag kramar inte min kudde av ensam saknad utan för att det är skönt

Jag ser alla träden och kan via plockepinn skapa en fantastisk skog

Jag förstår alla färger i det minsta ordet skrivet med blyerts på ett vitt ark

Jag är hemma i mig själv

Plura sammanfattar mitt nu med tio ord

Jag tror att Plura, högst ovetande om det hela, har sammanfattat mitt nu, och det jag till slut fattade var vad som krävdes för att må bra – och han har gjort det med tio ord.

Det handlar om att skjuta sönder nio år av ickeliv – två år i en sekt, sju efterföljande år där jag kröp ihop under minnena – och göra det med kulspruta. Att bara meja, tills inget återstår. Ett förintelseslag mot demoner, vålnader och osaliga andar. Att, även när det verkar meningslöst, skjuta magasin efter magasin ut i en till synes tom rymd, för att dels träffa de osynliga spökena, dels låta kulorna fylla de svarta hålen i mitt universum.

Det handlar om att våga riva scenen där jag spelade den välrepeterade, välfriserade, välartikulerade och väl vördnadsfulla huvudrollen i för många vanföreställningar. Att låta brädorna förtäras i ett bål, där jag ständigt är redo att blåsa ut all luft från mina lungor för att ge den renande elden mer kraft skulle den falna ens det minsta.

Det handlar om att säga hej och välkommen åter till de jag gömt, för att deras värme ansågs göra mer nytta om jag blåste in den i ballonger. Jag trodde, väldigt korkat, att jag fick lyftkraft i livet genom att gömma deras sanning och, uppskjutande i ordets felaktiga betydelse, reducera dem till drivkraft. Att våga sticka sönder ballongerna, släppa ut smärtan, blodet och allt som inkapslats är viktigt för att glömma, minnas och leva. Om jag inte flyger direkt när jag gör det? Ja, men jag står stadigt på marken och kan vandra tryggt, utan att lita på färgglada, av litenhet, uppblåsta ballonger som vägvisare.

Det handlar om att vända, istället för att gå hukande in i ett töcken fyllt av påklistrade och till påfåglar målade grisar. Att inte le åt en ärlighet som kommer långt efter kamratskap, både i ordlistan och i verkligheten. Att inte bländas av bladguld på en lyxkryssare, utan våga stå på knä i vattenpölen och le åt en liten pojkes murkna barkbåt för att den byggdes av en öppen själ, inte av några dolda skäl. Att förstå att den vackraste båten seglar i hans fantasiflotta och att de överprisade lyxfällorna är det verkliga vrakgodset.

Det handlar om att göra rätt, att lyssna på det hjärta som slagit i så många år, även om en klåfingrig fasad tryckte på mute 2002. Att låta en själ vandra som en ballerina i trasiga clownskor på en lina, som egentligen är ett bungyrep, utan att vara ett dugg rädd. Att låta en hjärna säga sitt, men också att lyssna på en mage som kan annat än att kräva ’något gott’ lite då och då.

Det handlar om att lägga regelverken i malpåse och slita ned bullorna jag spikade upp under den stora deformationen. Och att förbjuda motboken som jag antog var mitt enda hopp under den lågintensiva depressionen. Istället ska jag fylla bladen med det mitt hjärta alltid knackat med morsekod – det som så länge misstogs för stress över varför jag inte nått dit, men var min livslust.

Det handlar om att förstå att det vackra inte är det bekväma, enkla, tysta, förklenande, förnekande och förnöjda. Att inget av det och de som förlorats är för att jag någonsin varit för liten, utan för att jag aldrig förstått hur stor jag kan vara och klädde mig i en illasittande kostym i en färg som jag kamouflerades perfekt av. Det handlar om att alla illusioner jag klistrat, som svarta sopsäckar med plats för allt möjligt hopp, över mina fönster mot livet måste försvinna, så att den friska luften och solen når fram.

Det handlar om det som Plura sjunger så bra med endast tio ord och som egentligen sammanfattar allt jag just vräkt ur mig:

Nånting måste gå sönder för att himlen ska va’ blå!

Gårdagen som försvinner igen

Gårdagen ville komma ikapp mig när jag gick en dunkel promenad under broar och längs en tidigare hemsk gata, nu ett nyfött och identitetssökande stråk.

Långsamt släntrade jag förbi La Vacca som var färdigdukat, men för vem? Det var tomt i lokalen och de dystra Jack Vegas-maskinerna vid entrén vände mig ryggen. Inte ens de som drömde om att vinna 500 kronor fanns där och förlorade allt. Gårdagen tycktes bo i denna tomhet, men ville inte gå hem, den ville jaga mig.

Det var en timme efter rusningstid, när alla som desperat ville lämna den här delen av staden, att döma av alla signalhorn som levde upp vid femsnåret, var borta och gatorna gapade förvånat tomma. Helgköerna var ej mer och om alla riktningar hade fått grönt hade det ändå flutit på. Gårdagen såg sig om åt alla håll. Jag såg bara framåt och hur den gröna gubben pekade mot höger, mot en vacker vän och en vacker röst.

Jag passerade rätten där domarna oftast gör rätt och fotbollsarenan där de nästan alltid dömer fel. Trots att säsongen sagt farväl behandlades mattan av den importerade ljusterapin. Utifrån såg arenan ut som ett förstelnat disco där alla redan gått hem med någon. Vissa mornar, när jag vandrar på andra sidan kanalen, kan jag se trutar sväva över arenan. När guldljuset belyser dem ser de ut som guldfåglar, eller kanske små folkhemsfenixar. Den här kvällen var det tomt på den här himlen. Gårdagen smälte ihop med tystnaden och försökte smyga sig på mig, men trampade på ett ännu inte förmultnat löv, en försåtlig mina för gårdagen, då höstlöven påminner oss om att det finns en vår att längta till.

Mina händer frös och gick i ide i jackans fickor när jag tittade in på ett sömndrucket Max och fortsatte mot Trädgår’n och Heather Nova. Gårdagen fick håll och jag vandrade leende mot morgondagen, det som är i dag och nu.

Nu, när jag skriver det här, är gårdagen försvunnen. Dess hölje klamrar sig fast i orden ovanför, men dess essens finns inte mer. Besluten och tankarna under fredagen har slagit rot och skuggade gårdagens hägring tills den vissnade bort.

Jag blir aldrig klar. Jag undrar ibland om jag inte älskar den tanken allt mer intensivt. Alltsedan jag fick fason på saker har jag befunnit mig i en positiv spiral. Ibland dyker plötsliga sorger upp, saker händer, människor visar att bakom clownmasken de köpt på Buttericks finns den verkliga skojaren – och jag stannar till, rycker till och hör gårdagen närma sig. Än en gång ökar jag då stegen, ser framför mig och kan sortera det hela.

Törntaggarna blir flisor, blir rispor, blir ingenting.

Gårdagen tar stryk. Igen. Och ingenting gör inte ont. Hur skulle det kunna göra det egentligen?

Men gårdagen försöker komma igen, det vet jag. Jag blir aldrig klar, det blir ingen av oss om vi säger att vi är nöjda, fast egentligen bara är liknöjda. Jag är lycklig, men vill mer – utan girighet, men med lust. Jag har älskat och kommit – vem som gjort det vill inte uppleva orgasmens liv och död gång på gång?

När gårdagens ingenting jagar mig, då väcks någonting till liv och sliter tag i mina revben, skakar dem som om de var galler i en fängelsecell, och vrålar: släpp ut oss, låt allt explodera.

Och jag släpper fram hjärtat och själen varje gång. Utan eftertanke. Utan fasa. Gårdagen dör i varje fältslag.

Jag blir aldrig klar, men är alltid bättre än gårdagen.

Från ordhora till ordgud

Det är ännu en höst när jag vandrar singelvägen hem, men den är så annorlunda. Där jag förr tyckte att regntrötta trottoarer reflekterade tårarna jag höll inom mig ser jag nu löv som likt guld fyller mina färder.

Jag sitter ibland på sena bussar och spårvagnar och ser folk stirra in i sina smarta telefoner i hopp om att displayerna är fyrar i ensamheten, fast messen de skickar mest verkar vara ekolodningar utan svar. Min telefon sover i fickan, jag är för upptagen med att hitta nya detaljer i det jag – alldeles för länge – inte kunde se; skönheten i nästan allt.

En gång var jag kär i en skånsk flicka. Vår första kyss ägde rum i en rätt dyster gränd, strax bredvid en liten marknad, i Kunming i Kina. Hon kallade mig omväxlande poeten och ordhora. Det förra var jag, det senare var mitt jobb.

Jag har fortfarande samma jobb, men jag är en ordgud i dag. Det vet jag, för det har min snälla läsare Katarina sagt tusen gånger (minst) på twitter.

Lustigt nog svarade jag i dag på en fråga om vad jag lärde mig under tiden på Handels: att ifrågasätta andra var mitt svar. Jag tänkte inte att jag redan innan dess hade en fil. kand i att subjektivt bedöma och kasta runt mig själv tills jag inte visste vad jag kunde och körde ett säkert spår.

När jag var kär den där natten i Kina var orden plågade. När det gick sönder, efter att vi hade lyssnat på Eldkvarn tillsammans i Annedalskyrkan, var orden plågade men samlade; det är så det är, så blir det bara.

Jag var en ordhora; skrev för att överleva ekonomiskt och materiellt. Dagarna var bra, men jag hade alltid minnet av tidigare år och sektperioden som en hotande katastrof. Jag bytte jobb, fortsatte att vara en ordhora – även om det gnistrade om gråstenen ibland.

Jag tror att början till mitt djupaste mörker, men också den största ljusexplosionen, kom när allt som jag trodde på havererade för två år sedan. Ivrigt sprang jag, tidigare berusad av augusti – nu novemberbakis i september, rätt in i svärtan. De vackra orden staplades; vackra och vilsna ord. Små korn från ett hjärta så oförklarat svävade fritt och jag ville vråla: nej, det finns inget vackert här.

Allt förändrades igen för nästan ett år sedan. Ett beslut, en första titt i spegeln. Trött, glåmig, blek och bara lite, lite vid liv.

För första gången gavs inga löften vid nyår. Allt jag sa till stjärnorna den natten har jag hållit fast vid. Jag lovade inte, jag bara valde.

Det, och att öppna min Pandoras box på vid gavel i april, var de två grundstenarna. Sedan har jag bara fortsatt att bygga. Ibland blixtrande fort, men aldrig har jag sprungit så fort att inte eftertänksamheten hunnit ikapp och, utan att flåsa, kunnat råda mig.

Jag har fått le mot de som förtjänade ett leende. Jag har förlorat sorgen som alltid blandade svart i mitt röda hjärta och gav det en rostig ton. Alla dagar är inte mirakel, men det finns alltid ögonblick att vårda i de fånigaste regnen numera.

”Du verkar inte ha några issues”, sa L förra helgen när vi fikade. Det var så skönt att kunna le då och ärligt säga: ”Nej, det har jag inte.”

Mina ord är vackra nu, det tycker till och med jag. Jag har ord över till alla jag bryr mig om, men staplar inte tomma, välformulerade råd och annat som bara är chimärer. Ibland sparar jag orden till min lilla anteckningsbok. Ibland hamnar de i den stora, öppna och konstiga bloggen. Ibland behöver jag orden och stunden för att vårda mig och den rätten har och tar jag. Det är en vacker egoism som gör att jag har mer av mig att ge när jag väl ger.

Jobbet  låter en viss typ av utmanande flod flyta fram. En annan mynnar i ett rasande vattenfall som beskriver allt jag vill säga. En bäck, ibland ett hav är berättelsen som blir en bok (ja, den blir det – det går framåt).

Och, jag har ro och mod att inte skriva ibland.

Förr skrev jag för att överleva, och kanske levde jag bara när jag skrev om den fantasivärld som låg precis innan nästa nej.

Nu lever jag, oavsett var pennan är. Jag kan doppa den i mitt hjärtas bläck, eller lämna den i vapenhuset utanför min själs trädgård. Hur jag än gör så är allt bra, och kanske skriver jag även utan penna numera. Allt mina ögon ser blir historier. I dag såg jag två löv som liftade med en rullväska, kanske längtade de söderut och trodde på en ny sommar?

Jag var en ordhora, fast en bra sådan. I dag är jag, om än ytterst ödmjuk, en ordgud.

Om det känns bra? Fråga mig det om vi ses, så ska jag inte säga ett enda ord utan bara le mot dig.

Nu igen

Minnet av då
som en hemlös
i diffusa kläder
med en tidning till salu
Nu har jag inga
silverpenningar
att betala
för att läsa om
min egen död
som aldrig inträffade

Doften av i fjol
som inversion
över en stad
där fasaderna bet ihop
Nu saknar jag
betänkligheter
inför att skratta
när doften överjäst
spruckit totalt
och bytts mot hyacint

Mörkret från i går
var outspätt svart
över en serieruta
där det saknades poänger
Nu ser jag inte
skrafferingarna
som fördunklat
för skuggorna
är lyckliga dansöser
belysta av en fackla

Tvivlet från förr
var fönsterkitt
på en smutsig ruta
där krokarna rostat bort
I dag är glasen
sönderslagna
till leende hål
och lyser stolt
likt barnet som
tappat sin första tand