f.d. mosaik

En kontur lösgörs ur mörkret,
dess ljus ler mot mig
En oväntad skuggfigur
tar steget in i det svarta
Och fyller det med tomrum
utan att jag sörjer

När jag var en mosaik,
varje scenario en glasbit,
och allt hölls ihop av tvivel,
då hade jag tillåtit detta
att splittra mig till
en förtvivlad förlust
I dag är jag en spegel,
reflekterar och visar sant
utan att se framåt
i spruckna backspeglar

Historier om i morgon,
skrivs i nedlagd tidning
Tidvattnet sköljer den,
för dunkla ord till sjöss
Tidningen viks till en båt
och seglar oläst iväg

I den bortrunna blaskans
totalsågade tv-tablå
syns mitt namn i tragedier,
alla andras dokusåpor
Jag valde birollen,
statisten i andras död,
före huvudrollen i mitt liv
Då, långt innan nu,
när jag var en skuggfigur
som bara svek mig själv

Perspektiv syns i källan
som svalkar min panna
Droppar i förförda skrattgropar
är nyfödda sanningar
En rad sorgfria enigmor,
som inte känner försening

I fotoalbumet jag bär
finns ej påhittat i morgon
Det finns noll skisser,
än färre bestämda slut
Efter varje osynlig bild,
ett frågetecken rött
Färgen, lånad av mitt hjärta,
att returneras när jag vet
Jag funderar inte alls
och är lyckligt ovetande

Till livet

Om du tar dina egna steg,
ska jag bära dig vart vi vill

Var inte ledsen för att du
ser rynkorna jag bär.
De är inte födda ur sorg
eller utmattning.
Upptrampade vägar är de
som alla ögonblick vandrar
för att viska till själen
vad vackert ögonen sett i dig.

Be mig inte att vila för att
händerna darrar ibland.
Det är inte från fatigue
eller uppgivenhet.
Varma strömmar är de,
hjärtats berättelser om dig,
som vibrerar oskrivna
i otåligt älskande händer.

Sörj inte mina ömma fötter,
låt dem gå en bit till.
Deras offer är aldrig
något offer för dem.
Smekande tassar är de,
som varje vägval kysser,
och deras gråt målas av pulsen,
som lovar hemkomst, bort.

Oroa dig inte över mina sår,
täck dem aldrig över.
Det rinnande blodet
är bara ännu en sångtext.
Eviga berättelser om
några magiska sekunder,
blandat med korta strofer
som rymmer all kärlek.

Ta bara dina egna steg,
jag lovar att bära dig vart vi vill,
älskade livet mitt …

Åskbefriad höst

Vad var det för en rasslande saga
löven berättade idag?

Hörde den ihop med vindens brus
i allt tröttare, glesare träd?

Och sjöng den samma sång
som den framrusande strömmen
i förvånade gräsänders
översvämmade å?

Jag tror det

Den berättade att
varje åskväder jag byggt upp,
fast det bara slet sönder,
skapade långlivade vibrationer
som fortplantade sig i mitt bröst
och skavde mot mitt hjärta
tungt

Och detta var mitt
ständiga mönster, trots
att allt jag någonsin ville
var att, utan ett oväder
som rekvisit och ursäkt,
få vara en regnbåge
som log mot dig
och kompletterade solen
vart du än gick

Det var inte det förlorades saga
jag lyssnade till i dag
Ingen ironi eller sorg fanns i
dessa enkla konstateranden
av förr som aldrig var
Det var bara förklaringar
och förutsättningar,
en slags resumé av
det alltid uppskjutna
Där fanns inga pekpinnar,
bara vägvisare

Sagan hade inget lyckligt slut
för dess nästa kapitel
har inte börjat än

I lövens rasslande,
i vindens brusande,
i vattnets framrusande
hör jag dess intro:
”Det kommer en gång”

Jag ler och tar ett säkert steg
in i en åskbefriad höst

Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.

Vet du var himlen bor?

I.

”Vet du var himlen bor”,
sa en trött gammal man
”För många lögner har jag hört,
kan jag något längre tro?”

Jag log och sa mjukt:
”Bortom avundsjukans ödetomt
sväng tvärt vänster,
ta till höger innan tomheten,
undvik tristessens rondell
och välj vilken stig du vill,
bara den är din rättvisande
Himlen bor precis vid dess ände”

II.

”Känner du himlens namn”,
sa en sorgsen liten pojke
”Alldeles okänt är detta och
säkert inget av de jag lyssnat till”

Jag höll hans hand och sa:
”Varför bländas av stora uttryck,
lyssna efter detaljerna,
slut ögonen och se orden,
följ försiktigt dess saga
på bioduken själen spänt upp
och där bara sant förevisas
Himlens namn står i klarskrift där”

III.

”Säg mig då himlens färgkod”,
sa en otålig yngling
”Jag kan inte dess kulörer se
i min svartvita låtsasvärld”

Jag bar honom över tid och sa:
”Se skönheten i regnbågen,
låt den möta det blonda
och det exotiskt färgade,
blanda paletten utan plan
och tonsätt naivt oförstört
med hjärtats rödaste droppar
Himlens praktfulla färger syns då”

IV.

”Förklara hur himlen ser ut”,
sa en förtvivlat vuxen man
”Övergödd jag är av allt sant
som inte är annat än falskt”

Jag lät honom andas och sa:
”Himlen är alldagligt skön,
osminkat underbar när som,
dess hud sammetslent vävd,
nyfödd eller fårad av evigheten,
rynkor och skrattgropar
delar rum med de renaste drag
Himlen har vilket ansikte du vill”

V.

”Ge mig genvägen till himlen”,
sa en man utan tilltro
”Dess lycka kan bara uppnås av
att följa för många gamla regler”

Jag gav honom lugn och sa:
”Väderstreckgubbar kan ropa,
kvarnar och klockvisare blott,
som svänger dit och när de inte vet,
himlens väg enkelriktad är,
säljer någon kartan med dess mål
har den aldrig nått ända fram
Himlen väntar här om du slutar fly”

En döende september

September gör sig redo att ge sig av. Den har packat sin kappsäck med allt den har kvar. Naturen ger den ett varmt farväl, trots att löven ligger som små, gula varningsskyltar på trottoarer överallt: se upp, hösten är närmare än du tror. Glömda är alla regniga dagar, det är en fin stund när september reser och hoppar in i taxin med en tummad lapp i sin hand. ”Hit”, säger september och håller upp koordinaterna till där gamla månader slår sig till ro.

Jag promenerar till jobbet och möter andra sagor som också gått upp långt innan det var en gång. Vi är värda längre sovmorgnar, men det är mycket nu. Det är inte så mycket med trafiken, bilåkandet just nu är perfekt för den som vill vara sig själv för en stund. Från stallarna i Gårda rullar spårvagnarna ut, de gnäller trots att de är tomma och hade jag varit klärvoajant hade jag sett de sura minerna på pendlarna som ser dem komma och tänker: ”här kommer vagnen som går till absolut ingenstans.”

Dagen – möten, taxi, möten, stress, pasta på stående fot, kick-off, cupcakes i form av rosa bröst, mata hund med chips, bli jagad av folk som vill mata mig med ostbågar, motståndskraft, promenad hemåt när kvällen kommer.

Han spelar vid Kopparmärra och sjunger för en publik som inte finns. Tackar rätt ut i tomma intet. Det sitter några på en bänk utanför Cappuccino, hörde de? En ensam man dricker kaffe när dimman sänker sig. I Kompassen sitter en fiolspelare på huk och räknar slantar innan hon stämmer upp i en ny, vacker, ensam melodi. En storasyster, minst sex år gammal, kör – ytterst stolt och lycklig – sin lillebror i en vagn.

Jag vandrar hemåt. Gatorna är tysta. Löven trängs vid vägrenen. Fåglarna kör inte den här kvällen. Jag ser stumma lyftkranar, överdelarna är som segelanordningar utan segel. Tänk vad bittert att ha seglets form och vara fast i en lera i centrala Göteborg samtidigt som man är hög nog att se havet.

Jag vinkar farväl till september som är på väg bort i stadig takt. Oktober står för dörren. Det är en dag som inte födde mer tankar än så här.

Jo, en till.

Förr överlevde jag när jag skrev. Nu lever jag mer och mer för varje ord jag skriver.

God natt.

 

Spårlöst återfunnen

Längs gatan jag löpte gatlopp
i ett september som förvandlades
till ett ändlöst november
när hon viskade sitt farväl
vandrar jag obehindrat idag

Strax innan den sorgen
när det ännu var augusti
även om kalendern sa annat
var träden lika vackra
som de är denna dag

Hon hade älskat bilden
av de brokiga färgerna
och grenarnas trotsiga försök
att dricka sommar ur en å
som avslöjade kylans intåg

Efter ögonblicket när jag föll
och undrade om jag alltid
skulle vandra i en ljummet
svartvit värld av lagom
mycket ingenting gick jag där

Då var det här min bakgata
den lilla stump jag hade
att få lufta sorgen som maskerades
och hölls i ett kort koppel under
kontorstid, måndag till fredag

Det här var entrén till
min egen blyertsvärld
och i gatlyktorna hängde manus
till sorgliga bloggposter som
aldrig ledde någonstans

Jag mötte aldrig någon här
det var min ensammaste gata
och jag följde vattnet
i hopplös förvissning om
att slussen var stängd för gott

Efter att jag föddes på nytt
när hennes ord hyllade
gick jag här igen
men då för att andas ut
glädjetrycket i mitt bröst

Då kunde hjärtat utan att
veta hur eller undra varför
slå lyckligt för mig
men också för henne och
alla andra jag någonsin älskat

Allt jag kapslat in av värme
fick lyfta vildsint mot skyn
på den här lilla gatan
och bara jag såg det
men det var underbart ändå

Alla namn som varit törnen
var nu spräckliga ballonger
fyllda av tacksamhet över
dagarna vi delade istället
för att vara mörka upprepningar

För varje dag och steg
jag tog bort från döden
gick jag allt oftare här
inte för att vara ensam
utan för att få höra tystnaden

Jag såg träden födas igen
och grönska i takt med mig
liksom jag såg dem fladdra och
låta julis bris förföra i tron
att augusti aldrig skulle dö mer

När jag i detta september
kysste ett annat augusti farväl
och satte händerna i fickorna
log träden utan att som förr
förlora sin färg framför mina ögon

Jag går här idag igen
och så minns mitt sifferjag
att det är exakt två år sedan då
och när jag fortsätter att gå vet jag
att jag är spårlöst återfunnen