Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.

Vet du var himlen bor?

I.

”Vet du var himlen bor”,
sa en trött gammal man
”För många lögner har jag hört,
kan jag något längre tro?”

Jag log och sa mjukt:
”Bortom avundsjukans ödetomt
sväng tvärt vänster,
ta till höger innan tomheten,
undvik tristessens rondell
och välj vilken stig du vill,
bara den är din rättvisande
Himlen bor precis vid dess ände”

II.

”Känner du himlens namn”,
sa en sorgsen liten pojke
”Alldeles okänt är detta och
säkert inget av de jag lyssnat till”

Jag höll hans hand och sa:
”Varför bländas av stora uttryck,
lyssna efter detaljerna,
slut ögonen och se orden,
följ försiktigt dess saga
på bioduken själen spänt upp
och där bara sant förevisas
Himlens namn står i klarskrift där”

III.

”Säg mig då himlens färgkod”,
sa en otålig yngling
”Jag kan inte dess kulörer se
i min svartvita låtsasvärld”

Jag bar honom över tid och sa:
”Se skönheten i regnbågen,
låt den möta det blonda
och det exotiskt färgade,
blanda paletten utan plan
och tonsätt naivt oförstört
med hjärtats rödaste droppar
Himlens praktfulla färger syns då”

IV.

”Förklara hur himlen ser ut”,
sa en förtvivlat vuxen man
”Övergödd jag är av allt sant
som inte är annat än falskt”

Jag lät honom andas och sa:
”Himlen är alldagligt skön,
osminkat underbar när som,
dess hud sammetslent vävd,
nyfödd eller fårad av evigheten,
rynkor och skrattgropar
delar rum med de renaste drag
Himlen har vilket ansikte du vill”

V.

”Ge mig genvägen till himlen”,
sa en man utan tilltro
”Dess lycka kan bara uppnås av
att följa för många gamla regler”

Jag gav honom lugn och sa:
”Väderstreckgubbar kan ropa,
kvarnar och klockvisare blott,
som svänger dit och när de inte vet,
himlens väg enkelriktad är,
säljer någon kartan med dess mål
har den aldrig nått ända fram
Himlen väntar här om du slutar fly”

En döende september

September gör sig redo att ge sig av. Den har packat sin kappsäck med allt den har kvar. Naturen ger den ett varmt farväl, trots att löven ligger som små, gula varningsskyltar på trottoarer överallt: se upp, hösten är närmare än du tror. Glömda är alla regniga dagar, det är en fin stund när september reser och hoppar in i taxin med en tummad lapp i sin hand. ”Hit”, säger september och håller upp koordinaterna till där gamla månader slår sig till ro.

Jag promenerar till jobbet och möter andra sagor som också gått upp långt innan det var en gång. Vi är värda längre sovmorgnar, men det är mycket nu. Det är inte så mycket med trafiken, bilåkandet just nu är perfekt för den som vill vara sig själv för en stund. Från stallarna i Gårda rullar spårvagnarna ut, de gnäller trots att de är tomma och hade jag varit klärvoajant hade jag sett de sura minerna på pendlarna som ser dem komma och tänker: ”här kommer vagnen som går till absolut ingenstans.”

Dagen – möten, taxi, möten, stress, pasta på stående fot, kick-off, cupcakes i form av rosa bröst, mata hund med chips, bli jagad av folk som vill mata mig med ostbågar, motståndskraft, promenad hemåt när kvällen kommer.

Han spelar vid Kopparmärra och sjunger för en publik som inte finns. Tackar rätt ut i tomma intet. Det sitter några på en bänk utanför Cappuccino, hörde de? En ensam man dricker kaffe när dimman sänker sig. I Kompassen sitter en fiolspelare på huk och räknar slantar innan hon stämmer upp i en ny, vacker, ensam melodi. En storasyster, minst sex år gammal, kör – ytterst stolt och lycklig – sin lillebror i en vagn.

Jag vandrar hemåt. Gatorna är tysta. Löven trängs vid vägrenen. Fåglarna kör inte den här kvällen. Jag ser stumma lyftkranar, överdelarna är som segelanordningar utan segel. Tänk vad bittert att ha seglets form och vara fast i en lera i centrala Göteborg samtidigt som man är hög nog att se havet.

Jag vinkar farväl till september som är på väg bort i stadig takt. Oktober står för dörren. Det är en dag som inte födde mer tankar än så här.

Jo, en till.

Förr överlevde jag när jag skrev. Nu lever jag mer och mer för varje ord jag skriver.

God natt.

 

Spårlöst återfunnen

Längs gatan jag löpte gatlopp
i ett september som förvandlades
till ett ändlöst november
när hon viskade sitt farväl
vandrar jag obehindrat idag

Strax innan den sorgen
när det ännu var augusti
även om kalendern sa annat
var träden lika vackra
som de är denna dag

Hon hade älskat bilden
av de brokiga färgerna
och grenarnas trotsiga försök
att dricka sommar ur en å
som avslöjade kylans intåg

Efter ögonblicket när jag föll
och undrade om jag alltid
skulle vandra i en ljummet
svartvit värld av lagom
mycket ingenting gick jag där

Då var det här min bakgata
den lilla stump jag hade
att få lufta sorgen som maskerades
och hölls i ett kort koppel under
kontorstid, måndag till fredag

Det här var entrén till
min egen blyertsvärld
och i gatlyktorna hängde manus
till sorgliga bloggposter som
aldrig ledde någonstans

Jag mötte aldrig någon här
det var min ensammaste gata
och jag följde vattnet
i hopplös förvissning om
att slussen var stängd för gott

Efter att jag föddes på nytt
när hennes ord hyllade
gick jag här igen
men då för att andas ut
glädjetrycket i mitt bröst

Då kunde hjärtat utan att
veta hur eller undra varför
slå lyckligt för mig
men också för henne och
alla andra jag någonsin älskat

Allt jag kapslat in av värme
fick lyfta vildsint mot skyn
på den här lilla gatan
och bara jag såg det
men det var underbart ändå

Alla namn som varit törnen
var nu spräckliga ballonger
fyllda av tacksamhet över
dagarna vi delade istället
för att vara mörka upprepningar

För varje dag och steg
jag tog bort från döden
gick jag allt oftare här
inte för att vara ensam
utan för att få höra tystnaden

Jag såg träden födas igen
och grönska i takt med mig
liksom jag såg dem fladdra och
låta julis bris förföra i tron
att augusti aldrig skulle dö mer

När jag i detta september
kysste ett annat augusti farväl
och satte händerna i fickorna
log träden utan att som förr
förlora sin färg framför mina ögon

Jag går här idag igen
och så minns mitt sifferjag
att det är exakt två år sedan då
och när jag fortsätter att gå vet jag
att jag är spårlöst återfunnen

 

På andra sidan ljuset

Jag ser dig
Pojken på andra sidan solnedgången
Du som aldrig
kunde stanna här när solen steg
Ljuset och värmen
fick dina tårar att koka,
skållade din hud
Du kallar på mig,
men du bor i skuggan
dit jag aldrig hittar

Jag anar dig
Flickan på andra sidan skymningen
Du som sjöng
aldrig så lyckligt som när då?
Det ohållbara vi
som hjärtat håller fast vid,
alltid ett aldrig
Dina ord begär mig,
men viskas med den sorg
jag inte längre bekänner

Jag hör dig
Kvinnan på andra sidan midnatt
Du som höll mig
och som jag lät hållas
Den inkapslade tomheten
som våra ögonblick förnekade,
de namnlösa minnena
Din hand sträckt mot mig,
obestämt darrande
och sökande vem som helst

Jag rör mig
Mannen på andra sidan regnet
Jag som höll masken
även när den regnade bort
Den flagnande fasaden,
söndervittrad av tårars fukt,
den flyende isoleringen
Mina fötter begär mig,
med oskuldsfull frenesi
rusar vi till andra sidan mörkret

Födelsemärken

Jag tror att det är viktigt att se det förflutna som födelsemärken.

De finns där, så är det bara.

Om jag istället ser det förflutna som en sårskorpa jag vill pilla bort, i fåfängt hopp om att det ska vara läkt därunder, då blir jag bara besviken.

Då varar det förflutna istället. Länge och mycket irriterat.

Jag är full av födelsemärken nu.

Jag är inte fläckfri, men river inte sönder nuets yta för att svidande återupptäcka hur ont det gjorde, hur fula såren är eller varför jag fick dem till att börja med.

Jag har födelsemärken. Min uppsyn är oförstörd. Och det kliar i mina fingrar att göra mycket bättre saker än att riva sårskorpor.

 

Identitet känd

I morse var det egentligen en så grå höstmorgon att den hade gjort sig bättre fotograferad i svartvitt än i färg. Löven på träden visade en silvertrött baksida och dess hy, som i våras var mörkgrön, nu blekt grön, med tydliga ålderssprickor. På platsen där en mack låg en gång såg det ut som om en vattenpöl antagit formen av ett sånt där kritstreckslik som man ser i amerikanska deckare.

Klockan var inte ens sju, men jag vibrerade. Jag brukar få rätt ont i huvudet när det är sådana här dagar på gång – och det har varit en hög av dem sedan 19 april – men det kändes annorlunda idag.

Jag kände mig oerhört befriad och närvarande. Jag gick alldeles ensam nedför en regnig Norra Gubberogatan, men mådde, trots huvudvärken, förbaskat bra.

Jag heter Andreas Johansson och det finns ingen smärta kvar. Det här är jag, det här är bilden från min utgångspunkt. Jag tog den strax innan klockan åtta i kväll.

Min identitet är känd. Det här är jag. Välkommen ut ur kapseln säger jag till mig själv. Har mina ögon någonsin varit mer intensiva tänker jag? Har de någonsin sagt nej, nu jävlar kör vi mer tydligt än nu?

Jag vet inte hur många identiteter jag har haft.

Jag var den sorgsne poeten, pojken med det självuppoffrande hjärtat, i många år. Jag reste Europa runt och var hej och du med alla på IFK:s läktare under nästan 20 år. Jag var den raljerande copywritern som visste bättre fast jag inte visste någonting. Jag var den döde sektmedlemmen som levererade tomheter under flera år i ett försök att slita sönder själen – jag hade inte lyckats via vare sig sprit, spel eller dobbel och inte rört droger – så på något jävla sätt skulle det väl gå att riva sönder allt.

Det finns ingen sorg kvar. Ingen tillbakablick som river nuet. Jag kan önska att saker slutat annorlunda, men å andra sidan – jag har ett oskrivet blad framför mig. Vackra människor ser mig, jag ser dem och det är vår i mitt liv, årstiden till trots.

En gammal vän sa en gång att svenskar hellre är position än person. Jag stämde bra in på det. Inte för att jag inte hade tilltro till min person, utan förmodligen tvärtom. Jag visste mycket väl att jag kunde om jag bara tillät mig. Men, fy fan vad jobbigt – jag valde en position, jag blev en outsider från mig själv.

Det började nog i skolan. Jag kunde skobba, skippa läxor, gäspa mig fram och ändå kvittera ut goda betyg i högstadiet, gymnasiet och en ekonomie magister från Handels i Göteborg. Det var aldrig allvar. Jag gjorde vad som krävdes och inte ett dugg mer. Jag flöt med.

Problemen började när kärleken ville ta plats. Där var jag novis och där gick det inte att fuska. Jag trodde nog att jag var fullständigt med, men det fanns alltid ett mått av desperation eller vilsenhet. Oavsett om vi pratar tidigt 90-tal eller för den delen sommaren 2010. Jag var gruvligt kär gång på gång, men också en slags fallskärmshoppare – alltid redo och rätt säker på att när som helst behöva falla och landa ensam på en ogästvänlig jävla äng.

Kärleken blev en stötesten, så jag sökte andras sympati. Jag blev den vackre, som aldrig lyckades, och slickade i mig allas förvåning – någonstans visste jag förstås varför, utan att erkänna det. Det var aldrig helt harmoniskt. Något fanns alltid och bråkade inom mig. Jag sökte mina likar, vilket var vansinne.

Och, det var när den längsta kärleken sprack, samtidigt som fotbollen mörknade och blev våldsam, som jag föll för filosofin. Jag trodde nog att den skulle få mig att förstå alla gåtor, men när alla svar är felaktiga så blir det inte så förtvivlat bra. Eller, trodde jag det? Trodde jag kanske istället att det här var den ultimata rollen? Att aldrig behöva vara mig själv mer?

Åren i sekten var som ett tidvatten som långsamt rullade undan i över sju år. Från att jag vände dem ryggen, rev sönder alla brev, raderade adresser och telefonnummer tog det över sju år innan jag helt kunde se dem utan att darra någonstans. Och, det var mycket tack vare alla sparkar på mig som jag fattade hur illa det var.

Jag växte, efter åren i sekten, i mitt jobb, kanske för att det var bekvämt, enkelt och en bra flykt från livet i övrigt. Fotbollen återtog sin plats och jag tänkte nog ersätta delar av mitt filosoferande med tips, spel och annat.

För två år sedan nådde jag botten, känslomässigt. Det var ytterst nära att jag vände åter till sekten då, lite som en narkoman på jakt efter en jävla fix. Skit i om det skulle bli överdosernas överdos. Jag ville bara dra mig undan, bara falla, bara implodera.

Jag gick in i kapseln. Utåt sett fungerade jag som vanligt; ord, innerlighet, värme och en hel del av det som är tydligt idag – men, fortfarande på något sätt en roll, det går inte att sätta fingret på hur, det bara var så. Det var en slags placebotid. Jag åt ett sockerpiller istället för att ta medicinen. Återigen, på ett sätt var det bekvämt – jag hade en roll, en falsk identitet.

Det var först när allt det där brast som jag tydligare började förstå mig själv. Grattis på nästan-39-årsdagen kan man säga att det var då.

Plötsligt fanns inte behovet av att spela en roll. Mitt sätt att se på så mycket började gradvis justeras. Jag öppnade ögonen, vägrade se genom mitt eget dunkel längre, gnuggade bort det och tappade behovet av att spela – kanske även förmågan?

Sorgen över det som flytt var ej mer. Glädjen över allt som är växte och växte. Min blick blev stadigare och stadigare. Öppenheten exploderade.

Kraften återkom till mina fingrar – ni skulle se mig försöka gå till jobbet utan att stanna till och skriva ned ögonblicksskildringar i blocket. Mina ögon har blivit en magisk kamera och pennan ritar pixlarna med bokstäver. Jag spinner nät och fångar historier från morgon till kväll. Boken går framåt – och det vimlar av lappar i både hjärna och på skrivbord som skvallrar om att skrivkramp inte bor här.

I veckan, som jag nämnt i några inlägg, fattade jag ett grymt viktigt principbeslut (stora ord, hurra) och det var som att dra ur den sista proppen. Det flödade, jag darrade, spydde nästan och vaknade otroligt lättad dagen efter. Strunt i detaljerna, det är slutresultatet som räknas.

Ända sedan april, ibland blixtsnabbt ökande, ibland enerverande långsamt lunkande, har jag vandrat vidare. Jag är aldrig framme, men jag känner mig totalt nu. Det finns inga spår av den självnedvärderande poeten, den blasétrötte skribenten, den könlöst gapande fotbollssupportern, den introverte grubblaren som undrar varför ingen ser honom i mörkret och så vidare.

De var aldrig jag, men de tog över i så många år. Nu är bara jag kvar. Många skymtade mig, men aldrig hela mig. Nu finns inget annat. Det är jag och mina ord.

Min säng är fortfarande bara halvfull och många sidor återstår innan jag sätter punkt för första boken, men varje sekund för mig närmare det. Jag ser konturerna av dig som ska komma, inte alla som inte finns kvar. Orden jag skriver nu är som stormluckor och skyddar mig när det blåser.

Allt jag gör och är för mig närmare mer glädje. Jag rör mig längre bort från det en gång skarpa svarta, som nu bara fortsätter att suddas ut, blekna, för att suckande försvinna i en dimma som aldrig når mitt nya berg. Dimman förblir i en dal där jag gömde mig. En dal jag aldrig kan nå igen.

Det är en förbannat bra kväll i min själs trädgård.

Och i morgon ska jag träffa agenten. Hurra.

Från ruin till hus

Jag rör väggen och allt badar i ljus
förr saknade brytaren tro på ström
i detta mitt allra mest sorgsna rum
denna ruin som skulle varit mitt hus

Jag sprang tyst i mitt ekorrhjul då
för att skapa nog med ljus till alla andra
så att de säkert skulle kunna vandra
även när världen var vedervärdigt grå

I samma hjul slet jag alltid för din skull
men när jag sen sökte plats i vårat vi
sprang du på omvägar obekymrat förbi
och såg aldrig hur illa jag föll omkull

Jag blev ett med min egen tragiska ruin
täckte den i förtvivlad gammal mossa
för att sen vanvettigt och blint frossa
på det gift som skulle döda energin

Fyrarna som jag förr såg som kärlek och tro
var nu utbrunna vårdkasar längs en kust
där jag förliste mot klippor utan tröst
för att sen drunkna i det grumliga utan ro

Först när jag låg sönderfallen på botten
såg jag att blodet alltjämt pumpade fram
och när fiskarna à la ett spa åt min skam
steg jag mot ytan och den räddande flotten

Jag paddlar så länge med mina bara händer
tills jag skymtar mitt försenade land
med darriga ben når jag en orörd strand
och tar första steget på vägen där du aldrig vänder

Min första levande kväll är så plötsligt svart
den släcker kyligt bålet på några sekunder
men dessa ögonblick fylls av små under
och så vet jag plötsligt inte hur men absolut vart

Ekorrhjulet rostar i en numera nedlagd park
ett tivoli som skyltar med mitt falska namn
där gav jag min kropp till helt fel famn
jag går förbi och förblir lyckligt stark

Min ruin nås när första gryningen tar vid
jag undrar vad jag ska köpa virke för
men att vara pank är inget som stör
jag köper helt enkelt nästa bräda i sinom tid

Idag står mitt nya hus på sitt egna sätt klart
kanske i strid med varje regel och norm
men jag är stolt över dess unika form
och att gå över min tröskel är så underbart

I rummet där i mörkret allt var gömt
syns alla bilder jag tagit men ej sett
sorgkanter byts mot nya ramar så lätt
och snart är det onda från förr helt glömt

I trädgården ett skjul jag inte vill minnas
där står den stora vågskålen fylld igen
en bekväm möjlighet att för mig som vän
skänka bort mitt liv istället för att finnas

Dess ena skål når ned till golvets tiljor
i den finns inget som något från mig tar
bara en lapp med orden du ska stanna kvar
jag rörs av bokstävernas längtande viljor

En vilsen kontrast är i dess andra skål
där spretar törnen som vill göra sönder
i tron att det är vägen till lyckliga stunder
det skulle bara få oss att ruttna i ett svart hål

Jag backar från skjulet och tar inget därifrån
kravlösheten jag bär väger mer än allt
den smeker hjärtat så att inget blir kallt
att släppa taget om den vore ett förödande hån

Skjulet rivs och på dess plats gror nu ljus
det skiner över mig och de som behöver
fast bara om de har nog med hjärta över
att också vakna bredvid mig i mitt vackraste hus

Från lorum ipsum-tillvaro till popcornrespit

Här kommer ett gott råd från en lycklig man: Låt aldrig en soluppgång titta på dig utan att stirra tillbaka. Och det gäller naturligtvis även dagar när du är lite utanför saker och ting. Jag har en sådan i dag.

Kroppen är trött. Hjärnan, hjärtat och själen hoppade ombord ett expresståg en kväll i veckan och har rusat och rest runt i mitt inre sen dess. De sitter nu och hämtar andan i min själs trädgård och dricker Trocadero. Kroppen får ta smällen istället. Men, det är ett mekaniskt problem – jag är otroligt nöjd att det är så.

Det var i tisdags det hände, allt som fick mig att kantra lite lätt och snurra runt inte så lite. Det var dags för ett nytt avgörande beslut. Jag diskuterade det med en klok person (som kan få gråstenar att skratta) lite tidigare, men plötsligt var jag tvungen att göra något åt det.

Det handlade i grunden om att våga vikta mig rätt. Eller kanske vilja det också. Lite annorlunda uttryckt – om ditt liv kan liknas vid en etta så måste du någon gång sätta dig i det första rummet. När plötsligt en biljett dök upp till mitt gamla jag, en chans att spränga sönder nästan fem månaders uppgång, så tog jag den inte – och det fick mig att vibrera. Jag kunde sprängt min sparsmakat möblerade, men fina, etta och blivit både hemlös och rotlös igen. Jag valde bort det.

Det är otroligt skönt att leva nu och inte behöver gräva i då. Jag är inte helt van vid det, har för ofta stått till knäna i min egen skit och försökt att förklara hur jag hamnade där. Dels när folk frågat, dels för att jag på något sätt gillat det – ska du försena nu är det bra att förlänga då.

Jag fick chansen till ett återfall nu och herrejävlar vad jag missade den.

Det var ett välformulerat försök. Det tryckte på alla de rätta knapparna, men jag bommade det. En blick på en spegel som reflekterade mitt nu räckte. Jag kan inte slänga bort det här, kan inte krossa det här glaset och sen lappa ihop det och hoppas att det minns hur jag såg ut. Det finns inte en tanke på att istället stirra in i en sorg och låtsas att det är min spegelbild när jag egentligen vill le, skratta och kanske dansa till och med.

Mitt hjärta sa nej till chansen att vara någon annans, det slår för mig och min lycka nu. Det är inte egoistiskt, inte på det fula sättet åtminstone. Hjärtat har plats och förståelse för alla och en särskilt vacker kammare som väntar för någon särskild när helst hon står där. Däremot har det inte tid att skrumpna ihop och bli en återvinningscentral där folk lämpar av mörkret och hoppas få betalt i floskler och välmenande tomma ord. Jag var en sådan tombola en gång, men egentligen låg det bara nitlotter i mörkret där. Vinstlotten ligger i att älska sig själv, även när det känns trögt, tungt och jobbigt, och den kan inte jag trolla fram.

Det var lätt att gå, men samtidigt låg jag vaken halva natten. Jag hade ett rejält tryck över bröstet. Bilder flödade. Det var som en lycklig och kasst filmad hemmavideo. Andetagen var tunga, som om jag verkligen pressades ned av en osynlig förlorare som inte ville bli av med ännu en hållhake på mig. Men, jag lyckades sist somna och vaknade … lättad. Det fanns ingen sorg i att jag inte offrade mig igen. Ingen alls, men inte heller ett uns mindre hjärta än tidigare. Fantastiskt.

Kanske är det för att jag gått från en lorum ipsum-tillvaro till något som kan liknas vid ett rätt skarpt korrektur. Jag vet inte. Vad tycker ni? Ser ni skillnaden? Förstår ni att när jag ser på mig själv nu så ser jag färgerna och vet vem jag är? Jag behöver inte fylla de betydelselösa markeringstexter med aktiviteter som markerar att jag inte vill se mina egna kulörer och hellre måla andras.

Jag kan inte längre rädda andras liv och på frågan om vad det kostar svara: för mycket av mitt liv. Mitt liv skrivs inte lorum ipsum längre …

Men, det är som alla andra stora segrar inte en seger utan förluster. Jag är trött, förkyld, hängig och sliten. Visst, delvis på grund av galet mycket att göra, men mest av att jag tog nästa steg ut i friheten. Hjärtat, själen och hjärnan är pigga, men makapären behöver oljas och vilas.

Så för att återknyta till rubriken … det är dags för en popcornrespit från allt vad tankar och aktiviteter heter nu. Mot tv-soffan och en film som förmodligen är mycket sämre än mig.

PS! Missa inte inlägget som publiceras här om en timme. Det är förskrivet och ingår i en stafett. Stay tuned.

40 rader om mitt hjärta

Det varma hjärtat säger nej ibland
för att det både vågar och kan
Det vägrar då ett förtvivlat land
där all dess framtid förr försvann
Istället står det nu i lycklig brand
varje slag är fraser i en saga sann
Förr dess puls ofta nådde min hand
och blev stigmata hos försenad man
Droppande ekon vid tomhetens rand
tystade först då själen äntligen spann

Det sömnlösa hjärtat mitt i natten
sorgen i bröstet på väg att ebba ut
Andetagen som ber om lite vatten
förebådar ett liv som ej tar slut
Jag vill med en famn dela skatten
viska: varsågod, älska och njut
Hjärtat vill till de stora skratten
så livets jägare: ladda mig och skjut
In i en dröm, för jag vill ta fatt en
fyll mig så med ert bästa krut

Det nyfödda hjärtat går ej tillbaka
vänder sig inte nostalgiskt om
För upptaget av att livet smaka
och förföriskt till själen viska kom
Darrande det lämnar utan att skaka
fri från sorg; ja, snarare tvärtom
För det kan visst utan rädsla försaka
driften att dö för andra när som
Mitt vilda hjärta kan till sist bejaka
den eld som förr brann bortom

Det livliga hjärtat vandrar i sin takt
avväpnar min stress som vill bli kär
Låter mig vila i sin naturliga prakt
där en varm svalka lugnar mitt begär
I mitt nu finns ingen ensam jakt,
varför fly när hjärtat sjunger här
Med varje slag signeras en pakt
där mitt hjärta heligt lovar och svär
Att göra allt som står i dess makt
för att hon ska se hur vacker jag är