För ett år sedan, nyårsdagen 2012, hade jag avslutat festligheterna vid femsnåret, skickat en vänförfrågan på Facebook till den förtjusande Teresia som satt bredvid mig under middagen. Den 29 december kände jag de första sparkarna från vår ofödda dotter.

I dag är det 2013, och ett fantastiskt år har börjat. Det borde inte kunna toppa 2012, men det kommer att köra över det totalt.

Lika löftesrik som nyårsafton är varje år, lika tom är nyårsdagen alldeles för många år – och det hade varit lätt att sortera in 2013 där. Den romantiserade bilden av den här årstiden, där lyckliga människor går omkring på snötäckta och lagom kalla gator stämmer inte riktigt. Det enda vinterspåret Göteborg bjuder på är det grus som inte följde med smältvattnet och en och annan krympande snöhög som skottats undan i ett hörn dit inte ens plusgraderna ids gå.

Nyårsnattens flugor som surrade berusat ligger förpuppade än när jag går utmed Heden. Raketerna och nyårslöftena har tystnat, bara några pinnar här och där minner om hundarnas förtvivlade stund. En och annan tomflaska har placerats prydligt på trottoarerna, andra ligger krossade – febrigt urdruckna vid tolvslaget eller kanske bara förlista ungefär samtidigt. De som åkte för att fortsätta festen när vi åkte hem i natt har garanterat gått in i en vägg, om än förklädd till säng. I en port sitter en man med årets första burk blå i sina darrande händer. Är det ens en fortsättning han tänker, långt mindre en god? Butikernas jalusier vägrar vakna, Avenyn är lika lite paradgata som alltid, men för en gångs skull är gatan ursäktad. Det är grått, tyst och tomt, men jag är förbannat lycklig och älskar varje kryssande steg mellan nyårsnattens lämningar av alla de slag.

Jag gick här i januari i fjol, fundersam på hur jag skulle förklara för Teresia att jag var förälskad. Innanför konstmuseets väggar väntade en ivrig flicka, bad mig sätta mig ned och förekom mig: ”Jag är så kär i dig”. Jan Lööf-utställningen fick vänta, vi hånglade hela kvällen i skenet av ett rött neonljus istället.

Sedan dess har inget varit sig likt – kärleken tog över. Jag slutade direktsända mitt liv på twitter, och började ironiskt nog leva fullt ut istället. Jag fick sämre koll på vad folk gjorde på Facebook, vilket inte direkt störde mitt humör. Bloggandet och skrivandet försenades – men har återfått sin marschfart nu när vi är sambos och jag har bytt flackandet till en egen liten skrivarvrå.

Våren var magiskt lycklig – vi åt inte samma maträtt två gånger, upptäckte varandra, upptäckte Berlin (vit sparris) och när fyrtioårsdagen närmade sig var lyckan total.

Den stora festen blev just det. Drygt 50 vänner, syskon och en älskad dam gav mig allt jag någonsin hade drömt om. Solen vägrade gå hem, vännerna vägrade gå hem, vissa glömde sina skor och det var fantastiskt allting.

Kroatien var sommarens crescendo, nästan två veckor av lugn, otrolig mat (Monte i Rovinj är en makalös restaurang) och ett besök vid Plitvicesjöarna som var än mer hänförande vackra än vad turistbilderna hade lockat med.

Sommaren slutade med att jag fick se två streck på en sticka. Därefter var det tysta leken, som förstås avslöjades av allt och alla, innan vi i början av november vågade visa ultraljudsbilden. Kanske var det årets enda skärsår, mitt i den bubblande lyckan, att vissa inte kunde eller ville dela vår glädje och lät tystnaden tala. Det skapade ett tomrum, men varje gång Svea sedan dess sparkat till sin mamma har hon fyllt igen det med råge.

Strax innan jul fick vi höra hennes frenetiska hjärtslag, det var en oerhört fin julklapp och en ouvertyr till den där julen vi alltid längtat efter, Teresia och jag. Den när du kommer hem till din familj som en del av ett vi. Jag vet inte hur många gånger under de dagarna jag tittade på henne och föll pladask igen.

Den 29 december kände jag Sveas sparkar och när 2012 drog sin sista suck kysste jag Sveas mamma under takåsarna i Linnéstaden. Himlen exploderade i ljus och ljud, men det var inget mot det fyrverkeri som briserar, gång på gång, inom oss.

Där slutade vårt första år – nu börjar det andra. 3 maj tänker Svea gunga till vår värld, hennes vagn är beställd och vi är redo.

Nästa kapitel skrivs, både på skärmen och under varje sekund av det som är den bästa nyårsdagen jag upplevt.