Efterdyningar

Vindrutetorkarna sliter ont. De är redan förtvivlade av oktobers täta regnande, suckar, väl medvetna om hur långt det är kvar till de vackra dagarnas vila.

Gänget bak i bilen pratar. Jag hör inget. Jag är i en bubbla, en igenimmad värld. Ibland andas jag ut och får imman att försvinna, bara för en sekund, men tillräckligt länge för att se blyertsvärlden utanför.

Den utsmetade himlen finns inte. Allt hör ihop. Inga konturer spelar någon roll. Jag springer omkring i ett vakuum, så i behov av att andas fritt. Tankarna flyger åt alla håll. Jag fångar de fina med en trasig håv, en där hålen är försvunna och allt är kvävande plast. Det blåser upp, oroskornen blir en storm. Jag behöver andas … längtar frisk luft.

”Andas in … och så ut – fort”.

Jag gör som sköterskan säger. Kurvorna är koncist entoniga i sin byråkratiska korrekthet. Inga problem här, säger hon. Spirometrin är över. Jag säger tack. Lungorna är som de ska, mitt varma hjärta bor granne med två friska säckar. Efterdyningarna är försiktiga, som ligger jag sovande på en strand när floden kommer och den bara stannar och kysser mig till liv istället för att dränka mig.

Kanske är lättnaden större än jag trodde, fastän jag egentligen visste svaret. Men, ändå fanns den där, oron. Biljetten in i den igenimmade världen. Den fjäderlätta känslan av att något kunde vara fel, nu när allt är så rätt. Efterdyningarna sveper förbi mig när jag närmar mig Hagakyrkan. Jag ryser. Jag är avslappnad, men plötsligt frusen och hemlängtansfull.

Jag väntar på en spårvagn i duggregnet. Backar några dagar, spelar upp ett drama jag såg, klipper till efterdyningarna på jobbet. Skratten och förklenandet av det där, det som tangerade mina år av mörker. Det vansinnigt korkade i sekter, men det samtidigt så lockande mörkret där ingen frågar vilken mental drog du skjuter upp i ditt döda blod.

Vagnen kommer. Efterdyningarna fortsätter knacka på min själs dörr. Vi rodde hem det låter det i telefonen. Jag somnade sent igår, ännu ett långt pass, visste inte då, nu vet jag. Jag slappnar av, låter tröttheten komma i fatt mig med den professionella efterdyningen. Några dagar för många av för mycket säger hej då med efterdyningar som gungar i takt med den gamla spårvagnen, den som är för gammal för att skapa de jobbiga, moderna italienska efterdyningarna.

Hennes röst väcker mig. Jag sover. Klockan är halv sju. Hon är snart hemma igen, efter många nätter där bara ord och röster knutit oss samman. Vi pratar om i morgon och alla andra i morgon. Vi skrattar. Jag känner våg efter våg av allt skönare efterdyningar rulla in efter varje fråga, svar och berättelse.

Jag kavlar upp byxbenen och vadar ut i den varma floden, möter efterdyningarna så fort jag kan, sliter ivrigt av mig kläderna och simmar naken mot den linje där himlen möter havet; den linje där hennes namn står skrivet i evigt bläck.

Jag når dit efterdyningarna inte bor, hon simmar mot mig …

Jag doppar gåspennan i mitt hjärta

Jag gissar att en del kunde författa något dräpande om det sorgliga i att folk väntar utanför stadens butiker en dimmig oktoberlördag, strax innan öppningsdags. Likaså, lite lätt hånfullt, prata om de som äter en standardmacka med en standardkaffe på ett kedjefik i sin ensamhet samtidigt.

Och, hur simpelt vore det inte att i nedsättande ordalag, med epitet à la losers, nedvärdera de som stannar till på Drottningtorget för att se när en trut – först något påpassad och tveksam, men till slut hungrig och ivrig – förintar ett berg av brödsmulor.

Det är således enkelt att anta att många också skrattar åt och inte med när de ser en bleknande och hemmagjord affisch som pratar om kebabtallrik.

Högst troligt är också att mången tunga, med viss ton av etter, svär över hur somliga delar av stadens asfalt alltid tycks sjunka ihop och bilda hål, oavsett hur många gånger de lagas.

Likväl är det naturligtvis så att många spottar i trottoaren den här morgonen och drar jackan runt sig, förbannar dimman som hösttungt och, till synes, deppigt hänger mellan hus där inga skratt hörs.

Kalla mig annorlunda, jag ser inget av det där. Jag kan skriva dessa ord, men aldrig med mer än en professionell penna. När gåspennan doppas i mitt hjärtats blod, låter det istället så här.

Den där dimman lättar, om du bara lyfter blicken ser du hur solen letar luckor, fintar och till slut tränger igenom. De tusentals löven som luftlandsatts av trädens centralkommando får Alströmergatan att explodera i färgkaskader. Det är på väg att bli +20 grader och dimman har ingen makt då. Det är oefterhärmligt vackert.

De där hålen i asfalten. Vi kan se våra egna livsöden så – vad vi än gör blir vi till slut ett potthål runt en avloppsbrunn. Eller så fyller vi tomheten med bättre grus och asfalterar bort såren.

Visst är en bleknande affisch om kebabtallrik, orörd av dyra AD-händer, allt annat än ett bländverk. Men, den är också just det av en bra anledning. Den är resultatet av en rynkad panna, händer som klippt och klistrat så gott de kan och ingen kan undgå budskapet – kom och ät, det är gott.

Att titta på fåglar, att våga bli ett ögonblick och se en trut glufsa eller duvor, kajor, pilfinkar och gråsparvar hoppa fram mellan högarna av köpebröd är okej. Om inte annat för att andas och le.

Vem vet vad den ensamme på fiket tänker? Kanske är den ensam, eller så är den i staden när familjen sover för att köpa en present till ett (räv)sovande födelsedagsbarn. Och kan någon veta varför eller vad som lockat de andra att gå upp tidigt och vänta på att dörrarna öppnas? Tristess? Kanske, eller så är det jakt på något fint till någon eller kanske bara den där sista accessoaren till aftonens middag.

Och där kommer jag in. Jag hastar hemåt i en allt varmare oktoberluft. Jag ser möjligheterna, lämnar den dräpande syran åt sitt eget sura öde. Ingen vet varför min påse innehåller det den gör, men jag ler åt alla håll. Det är en fin dag, det är lördagen den 1 oktober 2011. Kanske berättar andras påsar lika glada historier, fast helt annorlunda.

Jag ser möjligheter, kärlek, värme, tro, hopp, lust, leenden, stort och smått som hopas och läggs huller-om-buller i en märkligt skön brittsommarmix. Jag är glad, förväntansfull och stegen nästan snubblande i sin längtan.

Senare, i ett ständigt nu. Solen går all-in och jag njuter en kall öl i bröders sällskap, äter, sjunger och vandrar nedför Avenyn i min alldeles nya, skinande frack.

Att min insida är vackert helrenoverad, varsamt restaurerad och utblåst i en imponerande blandning, det visste jag sedan länge. Nu känner jag att kläderna faktiskt gör mannen också.

Jag känner mig ståtlig och för mig med självsäkra, ödmjukt lyckliga och lätta steg mot en eftermiddag, afton och natt i det okonstlades tecken tillsammans med nya bröder. En varm stund vars detaljer aldrig nedtecknas, de ska endast sjunga i mitt bröst.

När taxin för mig hem, dimman svalkar nu av husens fasader, är jag ytterst nöjd. Jag hade gärna kommit hem till en flicka som sa: Gud, vad snygg du är i frack, släng av den NU.

Å andra sidan är det häftigt att snöra av sig lackskorna, hänga upp utstyrseln och bara stå i min självsamhet på balkongen och njuta av stjärnorna – jag ser dem alltid, även när dimman trilskas – tillsammans med en kopp nattkaffe.

När detta skrivs är det 2 oktober. Varje sekund är, om jag vill, en ouvertyr till något bättre. Oktober är sprängfyllt med möjligheter och när jag slänger ut sandsäckarna med sorg över förlorade ögonblick, det ouppfyllda och det mörka – då stiger min luftballong mot vilken rymd som helst.

Jag har gåspennan i min hand och doppar den i mitt hjärtas outtömliga bläckhorn. Fortsättning följer, min lycka kan aldrig skrivas med en avslutande punkt

Hej, lilla hösten

Fryser du? Ska jag krama dig och göra dig varm?

Ska jag plocka upp löven du tappat, måla dem gladgröna igen och klistra fast dem på träden?

Ska jag torka bort regntårarna du gråter och jaga undan molnen så att solen kan tjuvkika på dig?

Ska jag ge de mörka mornarna och tidiga skymningarna besöksförbud?

Ska jag göra allt det för dig? Det är okej, jag gör det gärna, bara du låtsas att du är sommar så länge det är fysiskt möjligt.