Etikett: Olskroken

Ledsen lägenhet slår en signal

Min lägenhet ringde i natt. Igen.

”Jag saknar dig.”

”Det kan aldrig bli vi igen, sluta ringa mig. Jag lever någon annanstans nu.”

Sucken fyllde hela det tomma rummet jag lämnat, även om någon annans möbler stod där.

”Varför? Jag hade vant mig.”

”Jag med, kanske var det därför.”

”Om du vänjer dig vid det du har nu, då kanske du kommer tillbaka hit?”

”Jag kommer aldrig att vänja mig vid det. Varje dag är ny, varje stund en historia. Och snart blir vi föräldrar.”

”Babyn hade varit trygg här.”

”Jag var trygg där. Men, jag bodde där, här lever jag.”

”Jag hade kunnat tapetsera om mig, måla nya färger i tak och släppa in mer ljus. Bli mer levande.”

”Sluta.”

”Vad har den nya lägenheten som jag inte har?”

”Det är inte så enkelt. Den är ljus och fin, har walk in closet och inglasad balkong, men det är inte det som gör det.”

”Vad är det då? Är den större? Det är inte storleken som avgör.”

”Du var alltid tillräckligt stor för mig, du förstår nog inte hur mycket vemod du rymde.”

”Jo, jag tror det. Men du, nu när vemodet är borta, då finns det plats över för resten av dig.”

”Hade det bara varit jag så hade jag kanske trott dig, men då hade det inte varit sant ändå. Då hade jag känt vemodets sötma och låtit den bedöva mig. Det är inte bara jag längre. Det är jag och de jag älskar mest. Du fanns där i tolv år, men du och jag är en revy som är färdig, ridån har gått ned, publiken har gått hem. Förstår du mina mitt-i-natten-liknelser.”

”Jag hade rymt allas er glädje.”

”Ta det inte personligt, men nej. Man kan byta tapeter, slipa golv, måla om möbler, men du kan inte gnugga bort tiden som blött. De andra hade kanske inte märkt det, men jag hade sett det förflutna i vinklar och vrår. Minnena från de mörka åren hade minsann gjort sig påminda då och då.”

”Var det så illa?”

”Det var inte illa, ofta var det lysande i stunden, men det var inte vad jag längtade efter över tid. Jag har funnit allt jag önskat mig nu. Vi ska bli föräldrar, snart kör vi en Volvo och vår längtan stavas hus.”

”Det är en lycklig lägenhet som fått dig och ditt nästa hus kommer att bli lyckligt.”

”Du kommer att repa dig. Du är en fin tvåa, men inte min etta längre. Ta hand om de som bor där nu.”

”Hej då.”

”Adjö.”

En stund senare plingade det till i telefonen. Det var ett mms från min gamla lägenhet. Kom hem till mig, stod det under den här bilden.

IMG_2201

Jag svarade inte, utan vände mig om. Teresia sov fortfarande och strax efteråt vyssjades jag till sömns av vår lägenhet. Jag drömde sant.

 

 

Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

364:e dagen

Tidningen prasslar. Jag läser om hur människan är ett svin när det gäller att behandla grisar, kycklingar och fattiga kvinnor. Maten vi äter föds fram i plågor, grisar kastreras utan bedövning, kycklingarna som pressas att växa snabbt kan inte ens stå själva – allt för effektivitet och mer vinst. Samma girighet och brist på mänsklighet präglar traffickingasen som säljer unga kvinnor till ett lev som utnyttjade sexslavar. För egen vinning, maximera andras lidande – jag vill kräkas över alla som tror på den affärsidén.

Människan är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft – och jag får den längs mina vägar. Jag behöver hitta färger och se det vackra igen – och jag ser det i mina sagokvarter, de som finns i allas verklighet.

Jag tror att en promenad är världens bästa naturmedicin och jag tar en stor dos i dag.

Bäcken porlar obekymrat. Vattnets sång ett förspel inför april. Det är varmkallt i sänkan, min magiska lilla promenad mellan villorna i Örgryte och Delsjövägen, stråket längs bäcken.

Björktrastarna har inga ungar och det råder avspänning mellan dem och skatorna. Vårens jakter och ‘kommer du tillbaka då jävlar’ har ersatts av ett lugnt spatserande på samma gräsytor.

Gräsänderna, dessa porösa fjäderkryssare, patrullerar bäcken. När jag stannar till får de fel signaler. En rund, kvackande and närmar sig ivrigt. Dess brandgula fötter springer så fort de kan. Kroppen vaggar fram och tillbaka. Jag har inget bröd och det skär i hjärtat hela vägen hem. Jag måste från och med nu alltid ha bröd med mig, dessa underbara fåglar förtjänar det.

Från ett servicehus kommer de på rad, tre gamla tanter på väg ut i ett långsamt, men ståtligt, rollatorderby. De är som tre kvinnliga Knatte, Fnatte och Tjatte – eller, kanske är det de tre vise kvinnorna på väg till någon form av Jesusbarn i något av Prästgårdsängens garage.

I en liten, liten butik köper mitt stora, stora hjärta små, små presenter av stor, stor tacksamhet till morgondagens två värdinnor. Solen har slickat Danska vägen och gatan ser tillfredsställd ut. Morgonens olust är sorterad i rätt fack – det med den något krångliga titeln: sådant jag hatar och måste jobba för att stoppa, men utan att samtidigt sluta se det fina i livet.

Det är årets 364:e dag, den näst sista. Mycket skit händer i dag också, men så länge jag ändå kan skriva mer om ljus än människans ondska och känna att vårt mörker kan besegras, bara för att det måste besegras, då är det ändå en bra dag.

Det var en bra dag i dag. Låt oss göra i morgon ännu bättre.

Olskrokengrått (färgexplosioner)

Det är så grått det kan bli. Hade mina fönsterrutor varit rena hade jag ändå inte sett mer än jag ser nu. Husen önskar att de var halmhyddor på Tahiti, asfalten huttrar under ett regn som tycks ha hur mycket som helst att berätta för marken. Jag tänker att om hjulet är världens viktigaste uppfinning, då måste den vind- och vattentäta jackan ta silverplatsen.

I morse köpte jag goda champagnen, fina vinet och lättdruckna bubblet till ombyteskvällen. Det där ögonblicket då alla tycks tro på allt, lovar den där förändringen, kramar alla i rummet och älskar nuet. Allt oftare tänker jag att varje ögonblick är klockan tolv på nyårsnatten, att varje nu har den där möjligheten att bli vårt bästa, att vi med varje andetag kan känna tron … om vi bara vill.

Jag vill.

Jag ger mig ut igen. Ut på Olskrokens gator. Hade de krympt av regn hade min stadsdel varit som en liten stad på ett bord omgiven av en modelljärnväg. Olskroken krymper inte. Varje promenad här är en färgkaskad, även när Norra Gubberogatan är så entonigt grå att skraffering hade varit något radikalt. Men, man ser bara färgerna om man vill.

Jag vill.

Små, rörande historier föds framför mina ögon.

Han är kanske sex år. Han har precis klippt sig på Ströms herrsalong och nu sprayar frisören lite karamellfärg i hans hår. Han tjuter förtjust, får på sig sin overall och bärs av pappan ut i regnet. Han ska visst hem till farfar och fika och blir generad när tanterna och pappan skrattar åt att flickan på dagis nog blir förtjust på måndag.

Och, kanske är nästa sagofigur 86 år. Vad vet jag? Han är kort, skröplig, lite böjd och håller sig fast vid livet och rollatorn med all kraft. Vinden friskar i, måhända frestar den mannen med en flygtur – extra billigt för små, tunna, lättviktiga pensionärer? Han tar små, korta steg över gatan istället. Tittar åt höger. Tittar åt vänster. Sen tjuvar han mot röd gubbe och jag tycker mig se att han ler en smula. Han ska till ICA och handla. Vi möts på vägen ut. En liten påse i korgen, jag ser en burk kattmat sticka upp. Han tjuvar över gatan igen. Ler livligt. Vinden vill bråka. Mannen skiter i dess tjat. Har man en katt att mata och är en rollatorsuperhjälte finns inga stormbyar att frukta.

Regnet tilltar. Det tycks alltid ha en extra växel att lägga in. Vinden antar utmaningen. Jag stänger min dörr och glider ned i soffan. Det är en underbar jag-ska-inte-gå-till-gymmet-dag. Ute flyger lösa föremål omkring, i hamnen stängs Älvsborgsbron och i tunnlarna ser folk varken ljuset eller slutet när köerna växer. På soffbordet ligger Sverigehäftet, på teve är det tv-shop. Jag stänger av och öppnar Scrivener, glider in i romanskrivandets värld.

Och någonstans i Olskroken skrattar möjligen i det ögonblickeet en sexåring med en regnbågsliknande frisyr. Samtidigt tar en katt tacksamt emot sin mat från en man som sen kanske dricker kaffe på fat.

Det finns så många färger i det grå. Om vi bara vill se dem.

Jag vill.

Mannen på ölbacken m.m.

Vi är på väg till en kund när vi passerar honom. Han sitter på en dansk ölback och spelar på en plastsynt. På trottoaren framför honom står en tom konservburk som han hoppas få fylld med slantar. Det står Bullens pilsnerkorv på burken. Han är sliten, men värdefull. Det är en hjärtevärmande syn. Han är lika bra som jag. Inte bättre, inte sämre.

Det väckte liv i en diskussion som jag och ölgudinnan hade på krogen när vi pratade om amerikaner. Ni vet, de där som vi gärna skojar om. De har aldrig varit utanför USA och besöker de till slut London så säger de att de har varit i Europa. Vi skrattar och glömmer snabbt att vi säger att vi har varit i USA så fort vi sett Frihetsgudinnan.

Tankarna på amerikanerna fick mig att tänka. De har 50 stater att besöka innan de lämnar USA. Har jag ens besökt alla landskap i Sverige? Nej. Herregud, har jag besökt alla stadsdelar i Göteborg? Ja, jag tror det. Fast, handen på hjärtat, jag har nog inte varit i Rannebergen sedan jag spelade tomtecupen där för 26 år sedan och ungefär lika länge sedan är det jag promenerade i Hjällbo.

Det slår mig hur lite jag vet om världen bara några hållplatser bort. Och så tittar jag på bostadsrättsaffischerna på Danska vägen. Tre miljoner i Linné, 1,6 miljoner i Lunden och 295000 i Bergsjön. Vad är det som gör den skillnaden? Jag vet egentligen delar av svaret – för mig är det här mina gator. Jag är från östra Göteborg; Björkekärr var min värld, nu är det Olskroken, Lunden och Kålltorp.

Men, jag vet för lite för att försvara den där stora skillnaden. Jo, det är utsatta stadsdelar och jag är inte naiv. Det händer mycket skit i våra förorter, det vet alla som läser tidningar. Men, det som doftar i Backa är allt som oftast middagen, inte utbrända bilar. Jag minns när min svägerska bodde i Lövgärdet, hur vi badade i Surtesjön och hur jag och Tony Kanon vandrade till Angered Centrum när morgonen grydde och lät den delen av staden bada i glitterlöften.

Nyligen gick jag från Kvilletorget till Wieselgrensplatsen med en vän som kände att han måste försvara sina gator och berömma dem. Det var helt onödigt. De var fina, många av mina bästa vänner bor där.

Hjärtan bultar lika varmt i betongen som de gör i prunkande villaträdgårdar och misshandlade barns tårar är lika salta bakom de höga häckarnas gränser som de är i miljonprogrammen. Kanske somnar vissa under dyrare lakan, men det gör inte natten kortare. Eller ljusare. Adresser gör oss inte bättre eller sämre, precis lika lite som kön eller hudfärg gör oss bättre eller sämre.

Jag tror att jag börjar se den stora bilden, men att det gör mig allergisk mot att allt klumpas ihop. Detaljerna gör allt för mig, skönheten i en man på en dansk ölback är lika stark som avsmaken är inför ännu en besutten som låtit sig mutas i denna brokiga stad. Statistiken ljuger förstås inte, vissa gator är värre än andra, men inte på grund av annat än individer som skiter i om de stjäl pengar och liv i Frölunda eller Änggården.

Vart vill jag komma? Ingenstans egentligen. Jag vill bara lufta några saker jag tänkt på när jag promenerat omkring i staden på sistone och ödmjukt känt en växande tro på livet.

Idag var en ny dag och flaggorna som satts upp inför HBTQ-festivalen dansade på bussar, vagnar och från lyktstolpar överallt. Och, bara för att det är ett skönt citat och en självklarhet så måste jag skriva det: det är bättre med regnbågsföräldrar än en mamma och pappa som är åskmoln i 20 år. Jag vet att min kropp och mitt hjärta längtar en kvinnas närhet, men kärlek är kärlek och jag gläds varje gång jag ser ljuset i två människors ögon – det där ljuset som skiter högaktningsfullt i allt vad kön heter. Alla förtjänar kärleken, alla. Oavsett vem de vill ge den till. Kärlek trumfar alltid sekulär och religiös trångsynthet och är alltid värd att ge och få. Flaggorna gör gott i den här staden, de är en påminnelse om att alla har rätt att leva som deras hjärtan önskar i Göteborg.

Var fan är dispositionen och poängen i den här texten, skriker nu redaktörer och puritaner. Skit ni i det, säger jag. Det här är bara små stycken om hur jag funderar just nu och hur mycket som får plats i mina tankar när mörkret flyr allt snabbare.

Spela en sång till, o du speleman på den danska ölbacken. Du ska få mitt guld, det är du värd.

Förlåt, jag släckte visst solen

Det var den saknade solen som väckte mig i morse, det var första gången i år. Fast, nu hade jag beställt sovmorgon och beslöt mig raskt för att snooze är grejen idag.

Så, jag sträckte helt enkelt ut händerna genom fönstret, genom atmosfären och ända bort till solen. Där vred jag till dess bana, så att den inte skulle träffa Olskroken på nio minuter. Sen vände jag mig om och slöt ögonen en stund till.

Förlåt alla morgonflanörer. Förlåt alla nattsuddare som försökte hitta hem med solen som kompass. Förlåt alla frukthandlare som stod och njöt av lite värme när ni lade upp praktfulla färger i sina lådor. Förlåt tidningsbudet som äntligen fick släntra hem med värme i ryggen. Jag ville bara sova nio minuter till …

Jag tror fanimej att våren är här, eller åtminstone att den gör en PRAO-period nu. Alla tecken jag sett de senaste dagarna talar för det:

Vårtecken 1: Ett gäng irländska asfaltsterrorister stannade utanför Ullevi igår för att pissa lite. Bland annat mot sina egna bilar.

Vårtecken 2: Gräsänderna i Fattighusån har krängt av sig sina långkalsonger och gör qigong i bara mässingen.

Vårtecken 3: Fiskmåsarna sitter på torgen och fnissar när man går förbi. Lyssnar man noga, kan man höra hur de viskar: ”Nästa vecka ska jag gå upp klockan 04.00 och skrika lite mer än nödvändigt bara för att …”

Vårtecken 4: Solen avslöjar tydligt att mina fönsterrutor gör utsikten otydlig och att det snart är dags för fönsterskrapan att lämna sitt ide.

Vårtecken 5: Några modiga träd funderar på att slå ut och lyssnar du noga kan du höra debatten bland skotten. ”Okej, vi slår ut, Benke, men fan för dig om det kommer frostnätter” … ”Exakt, jag vill inte förfrysa mina bär bara för att du läst Bondens almanacka som fan läser Bibeln, Benke” … ”Jag vet vad jag gör, jag är ju Benke” … ”Var det inte du som köpte aktier i Fermenta?”

Dags att äta frukost och sen ta en dusch med rejäl skönsång som pricken över saker och ting.

… barfota utan broddar och skor …

 

Min helg i bilder

Igår såg jag en grävmaskin som stod vid ett stup och tänkte kasta sig ut. Jag fyllde givetvis igen hålet så att stackaren skulle leva ännu en vecka.

Ni ser ett barrträd, jag ser en taskigt fotograferad, men skickligt maskerad trollkarl med slokhatt.

Varför har den här grävmaskinen spärrats in i ett underjordiskt fängelse? Vad har den gjort (förutom att ha förintat ett daghem på Danska vägen)? Jag öppnade förstås gallergrinden, startade maskinen, lade i en växel och knuffade den i riktning mot Redbergsplatsen (finns tyvärr inte på bild).

Alla gillar IFK Göteborgs nya bortaställ, den här frusna stolpen fick det i vantform.

Det börjar bli ljusare, men lyckligtvis har inte alla vårens färger dundrat in samtidigt med ljuset. Om så skett hade vi förmodligen dött av lycka. Men, vissa färger piggar alltid upp, t.ex. brandgult.

I övrigt; blöt avtackning av kollegor, Tranquilo, 7:ans, kall nattpromenad, köp av hönökaka på Preem för sent, fotboll, Paddingtons, soffhäng, romanskrivande, fika med en av de verkligt bra människorna i mitt liv på ett sisådärcafé, familjekalas med smörgåstårta och närkontakt med en åtta månader ung grabb vars blöja luktade som något som dog på medeltiden …

Avslutningsritual: Bones, romanskrivande, kanske ett blogginlägg värt namnet och en kopp te modell större.

 

 

För många glassbilar

För en stund sedan vaknade jag ur en liten tupplur till ljudet av glassbilen. Okej, nog för att vädret slog om idag, skylde den nakna kylan med en gråmelerad och nollgradig eftermiddag, men det är väl synd att säga att folk i allmänhet primärt längtar efter glass just nu.

Plötsligt hörde jag en glassbil till, och ytterligare en och en till och ännu en. Förbryllad tittade jag ut genom fönstret och insåg att Olskroken förvandlats till en testplats för nya glassbilskoncept.

Jag tog det med ro. Vi är vana vid att utsättas för tvivelaktiga experiment i den här delen av staden, inte minst jag som bor mellan järnvägsspår och spårvagnsspår. Ett helt forskarlag vid Chalmers följer mig (elektroder och annat som introducerats i min kropp på onämnbara sätt) för att avgöra hur länge en människa kan förbli psykiskt stabil när han lever omgiven av ständiga förseningar.

Men, nu var det glassbilar som gällde. Den vanliga lilla bilen körde fram och tillbaka. Efter den kom en ny modell med en stor, snurrande, rödvit och mycket hypnotisk skiva på taket. Mitt på den roterade en chokladdoppad strut i jumboformat.

Jag kände saliven rinna i mungiporna, men avbröts av en glassbilssignal som nästan spräckte rutan. En tredje glassbil, med lyftkran, hade siktat in sig på mig. Lätt yrvaken fann jag mig tittande på en glassförsäljare som stod i korgen, precis utanför min lya, och körde glassbilslåten i sin ghetto blaster. Han sprutade klister på mitt fönster och satte upp en aktuell sortimentslista med särskrivna lockpriser.

En fjärde glassbil hade fått kameleontutrustning och sög åt sig alla människor på gatan. De blev inte frisläppta utan att köpa minst ett paket.

Den femte bilen hade bytt ut glassbilsintrot mot den senaste Ledinlåten, men hann inte förbi första porten på gatan förrän den sköts i småbitar med någon form av RPG.

Efter att ha lagt undan granatkastaren noterade jag att den sjätte glassbilen styrdes av Kim Jong Il och att Khadaffi satt på taket och sa att alla som inte köper glass är drogade bovar – han erbjöd extrapris på den nya smaken Postkodlotterietsplit – och sa att alla som kallade honom drottningen skulle få ett extra paket.

Harald Treutiger åkte på nästa bil, den kördes av Thomas von Brömssen. Harald, lika bankrutt kreativt som hans älskade öis är ekonomiskt, hade en megafon och skrek om strutar till ett pris som var rena rånet och försökte framföra glasslåten med någon form av tragisk human beat box. ”Är du trött på makens vinballe, köp en rejäl pinne som inte slaknar i första taget”, fortsatte han innan en lynchmobb satte p för det sorgliga utbrottet av en lyckligtvis utdöende göteborgsk humorlöstradition.

Sen kom en hydrabil med fyra högtalare och alla vrålade ut den där jävla glasslåten. Folk i husen sköt förstås sönder högtalarna med sina salongsgevär, men för varje högtalare som sköts kom där två nya – och de blev bara mer och mer ostämda.

Till sist, när ytterligare ett fyrtiotal diaboliska glassbilar hade proppat igen hela Olskroken, så att spårvagnen som aldrig kommer inte skulle kunna passera, insåg jag att allt hopp var ute.

DÅ … DÅ … DÅ kom ett lejon rusande. Och en björn.

”Lejonet och Björnen”, skrek jag.

Glädjen exploderade i mitt bröst när de båda bestarna gav sig på glassbilarna och jagade ondskan på flykten med en kombination av ramar, tänder, tassar och ett jävla gott driv. Sedan mottog de folkets jubel och gick tillbaka till Danska vägen där de tog på sig sina bygghjälmar och fortsatte att snickra på sin glassbar.

1 april öppnar de. Då blir det glass i stora lass – och det kan inga ondskefulla glassbilar stoppa.

Olskroken prevails …

 

 

Promenad bland märkligheter

Jag hade tröttnat på att bygga korthus i känslostormar och projektera luftslott i mitt vakuum, så jag tog på mig mitt finaste leende och gick ut en sväng eller många i Olskrokens labyrinter.

En man stod och tittade tomt ned i snön. ”Det som försvinner i snö kommer fram i tö”, sa han tonlöst. ”Vad har du förlorat”, sa jag. ”Meningen med livet”, svarade han och tittade djupare ned i snön.

På Olskrokens amfiteater var platserna så trötta på den påvra underhållningen att de inte ens gapade tomma, de var bara slutna och inåtvända. Scenen var belyst med en utgången strålkastare och där satt en nedstämd mimare som också var buktalare, men hans docka hade tröttnat på att aldrig få några sufflerande repliker och rymt med trädockan Pinocchio. ”Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Och vad hade du tänkt att göra åt det”, hade han snäst som avsked till mimaren – som inte hade sagt ett ord för att hålla honom kvar.

Inne på torgmarknaden försökte en eunuck förtvivlat få upp sitt stånd, men misslyckades kapitalt, föll i ljus gråt och när dagskassan så småningom skulle räknas hade hans högar med viagra som han verkligen starkt rekommenderade än en gång inte lockat massorna.

En luftjonglör ackompanjerades av en luftgitarrist i ett hörn. Tror jag. För de var osynliga. Precis som den månghövdade publiken som luftapplåderade.

På den långa vägen hem passade jag på att göra snöänglar med nejdens kajor och badade bastu + badade vatten med några finskinspirerade gräsänder.

Det var, på det hela taget, en stunds skön respit från exakt ingenting. Och lite jobbigheter till.

Muggen som inte tålde värme

Knappt hade den första droppen av mitt kokheta tevatten träffat insidan av min nya mugg förrän ett hjärtskärande skrik hördes. Jag hejdade mig och såg hur muggen förtvivlat försökte bli av med vattnet. Fråga mig inte varför, men jag fick inte panik, utan såg istället till att raskt hälla upp en rejäl dos kallvatten i muggen.

”Tack”, sa den. ”Jag är extremt känslig för värme och bränner mig väldigt lätt.”

”Det är något ovanligt för en temugg”, sa jag. ”På något sätt känns ju mötet varm dryck och ditt inre som ditt raison d’être.”

”Du är väl kategorisk nu”, sa temuggen. ”Varför skulle alla temuggar vara en och samma? Är alla människor exakta kloner? Gillar ni samma saker? Funnes det då inga olikheter mellan individerna i er art?”

Något förvånad över hur verserad och övertygande muggen var, kunde jag inte annat än att hålla med.

”Säg mig, yngling. Är det då inte vinter utanför ditt fönster? Kunde jag då inte få smaka på vintern genom att ställas i snön?”

”Det är rätt kallt, om jag ställer ut dig och sen plockar in dig, då finns risken att du spräcks.”

”Äsch, visst gör det ont när knoppar brister”, sa muggen.

”Boye”, sa jag. ”Låt gå för den här gången då.”

Jag öppnade balkongdörren och ställde ner muggen i snön. Den såg lycklig ut. ”Ah, om ändå min salig moder hade fått uppleva det här, men hon slutade sina dagar som en stött konferensmugg på ett hotell i Eslöv. Aldrig såg hon snön. Du kan ta in mig nu.”

När jag ställde ner muggen på bänken så sprack den av värmeskillnaden (eller möjligen för att jag tappade den lite).

”Jag beklagar”, sa jag.

”Gör icke det. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Tack för att du gav mig det här”, sa muggen och drog sin sista suck.

Jag begravde den i hushållssoporna, kokade upp tevattnet igen och fyllde en ny kopp med het dryck. Sen plockade jag ut mjölken ur kylen och skulle precis hälla upp när den här muggen ropade till: ”Glöm det, jag är laktosintolerant.”

Med en suck lämnade jag köket, klädde på mig varmt och gav mig ut i Olskrokskvällen. Det var lika bra att satsa på Le Pain Francais. Allt jag hoppades nu var att cafe au lait-muggarnas strejk mot EU:s jordbruksbidrag var avslutad …