När kapitalistsvin shoppar

Det var lite otrevligt på ICA Olskroken i söndags morse när en väl utstuderad kapitalistjävel kom in med sin son för att handla.

”Nu handlar vi bara det dyraste, allt annat är ovärdigt, min son. Dyrt är bättre”, skanderade mannen och rufsade sin son i håret som om han sagt: nu ska vi åka bergådalbana till solen går ned.

Grabben såg olycklig ut, men svarade artigt: ”Ja, far.”

När mannen såg att ingen var inom syn- och hörhåll viskade han till sonen: ”Men, notera vilka varor som finns till nedsatt pris, så skickar vi en fyllbult att köpa dem sen, det är optimalt både för kassan och vår image. Ett bra tips för när du själv har avlat fram en avkomma och ska söndagshandla.”

”Det där ser dyrt ut, pappa”, sa grabben och pekade på naturgodiset. Pappan såg fullständigt förryckt ut. Ansiktet vreds till något närmast bankiriskt kärlekslöst. ”Naturgodis är en kommunistisk konspiration, det är det enda dyra jag inte köper. Det och ekologisk skit. Fair trade is a serial rape of profit maximization, kom ihåg det.”

Strax efter stoppades de av en butiksvakt och denne kunde snabbt plocka ut ett paket oxfilé ur pappans rockficka.

”Oj”, sa pappan och stack ned en tusenlapp i vaktens bröstficka. ”Jag måste tagit fel på korgen och fickan, det är söndag.”

”Fortsätt handla, herrn”, sa vakten och gick korrupt krökt därifrån. Pappan stoppade tillbaka oxfilén i rockfickan.

”Men, tusen spänn … hade det inte varit billigare att handla ärligt”, sa sonen. Pappan log överseende mot honom och skakade på huvudet. ”Mutkontot och oxfilékontot är olika. Jag har kalkylerat med ett gäng mutor, men inget för inköp av oxfilé. Det här går enligt plan.”

Strax därefter stod de i godishyllan och fadern erbjöd galant grabben att köpa godis trots att det var söndag. ”Se till att optimera innehållet i påsen nu, candy flow för fan. Jag går och gluttar lite bland olivoljorna. Jag tror vi behöver köpa en ny och jag vet vilken tillverkare som har bäst nyckeltal.”

”Smaken då?”

”Jösses, min son. Du är verkligen yrvaken. Sånt är för kulturarbetare och socialister. Det viktigaste med maten är att tillverkaren är ett sunt företag med goda vinster, ett bra brand, top-of-mind, market leader, preferred consumer choice och så vidare.”

”Kan jag få en serietidning till mitt godis, far?”

”Nix, men köp gärna en DI Weekend, jag tror du är redo att läsa den nu. Är du 14 år?”

”Jag fyller sex år i dag, pappa.”

Mannen stannade. ”Vad säger du? Då är det dags att skriva upp din veckopeng. Vad önskar du dig mer?”

Killen log. ”Det vore fint med lite Lego, far.”

Pappans leende stelnade. ”Vad sa du, grabben?” Killen tittade ned i butiksgolvet. ”Premieobligationer menar jag.” Än en gång ruskade hans far hans friss och log.

När de kom till kassan fick dock grabben en hurring när han tyckte att en gammal dam med två burkar kattmat kunde gå före dem, de hade ju ändå en hel korg med varor.

”Herregud, vill du sluta dina dagar som mellanchef, pojkvasker. Släpp aldrig någon före, de kan ta ditt jobb…”

”Hon är ju 80 år …”

”INGEN, min son, ingen. It’s lonely at the top, but it’s the top.”

De betalade, pappan kollade börsen (trots att den var stängd) i sin telefon och då slet grabben oxfilén ur hans ficka och gav den till tanten.

Slutet gott, allting gott. Särskilt oxfilén när den förgyllde en gammal änkas söndag.

 

Gråsparvarnas herre

I lördags intog jag en kopp kaffe på ett närliggande kafé med franskklingande namn. På uteserveringen skrämde alfahannar bort gråsparvar för att imponera på sina damer.

En hårding sparkade till ett träd så hårt att minst 30 fåglar flydde. Jäpp, 1,5 tjog fåglar med en sammanlagd matchvikt på 900 gram skrämde denne hårding iväg. Han återvände till bordet och gjorde sitt bästa för att visa upp sina svällande biceps, MMA-maxade ben och betonghårda bröst.

Han skulle inte spelat allan. För gråsparvarna flög och hämtade sin storebror. Vi snackar den biffigaste medlemmen i sparvfinksfamiljen, en passer domesticus som i fågelkretsar går under namnet passer giganticus.

Hur som helst, Den här fågeln – drygt 2,3 meter mellan vingspetsarna – gick fram till bordet där hårdingen satt och sa: ”tjilp” (som alla andra gråsparvar, fast rätt mycket kaxigare). Sen pickade han i sig en hel salamibaguette och bjöd upp till fight genom att vinka till sig hårdingen med tykna vingspetsrörelser.

Hårdingen drack snabbt upp sitt kaffe och sprang, med klart mindre genitalier än innan, i riktning mot Svingeln. Hans sällskap log lite mesigt (förlåt) och sträckte fram sina baguetter.

”Smula dem”, väste den jättelike gråsparven, och de löd omedelbart. Strax därpå slog sig Olskrokens alla gråsparvar ned på tallriken och fick den bästa lunchen någonsin.

Idag var jag tillbaka på Le Pain Francais och njöt av såväl sällskap som kaffe (och en himmelsk bit chokladkaka). Gråsparvarna kom väldigt nära, men jag lät dem glatt husera där.

Jag menar, gråsparvar är ju också människor. Och, så har de en rätt stygg storebror.

Odramatik och blå nyfikenhet

Jag hade kunnat ljuga och säga att jag skulle storstädat den här lördagen, men att vattenläckan stoppade mig. I ärlighetens namn skulle jag bara duschat lite för länge (mördat några låtar med munstycket som mikrofon) och sen fixat en stor kanna kaffe.

Fem timmar utan vatten orsakar på sin höjd lite aha hos mig. Jag inser hur sårbara vi är, men också hur litet problemet är jämfört med att leva i en miljö där vatten nästan alltid är en hägring.

Okej, några av grannarna i kvarteret hade ett och annat att säga, vilket gubbarna från vattenverket tog med jämnmod. Den griniga tanten som hoppade på dem ner de stod i gyttjan och frilade rören, hon måste helt missat att det är juli och ljust. Kanske hade hon varit utan vatten sedan nio, men nu hade grävmaskinen sedan länge knaprat i sig asfalten och problemet var på väg att rinna bort i takt med att vattnet rann till igen.

Strax efter två, vattnet är på väg tillbaka. Samtidigt har en ambulans parkerat vid min port. En äldre och väldigt snäll dam behöver hjälp – och får det.

På gatan sitter en liten kille på sin klargula cykel. Hjälmen är klarblå och snurrar än mot grävmaskinen och vattenhålet, än mot ambulansen. Han är väldigt många skrubbsår från att bli en del av whatever-folket.

Cykelpojkens upptäckarlust får mig att le. Och jag ler åt en liten kille i barnvagn som strax innan fick se grävmaskinen och nästan vred sig ett varv runt vagnen.

Jag ler vid tanken på ambulansmännen som lugnt hanterar en rutinmässig odramatik, även om den är uppslitande för den gamla damen. Självklart ler jag också mot de brandgula gubbarna som nu skyfflar igen hålet och vrider på vattnet igen – odramatiken över, alla kan koka kaffe och te i Olskroken igen.

Tjugo i tre. Ambulansen är borta. Den lille cyklisten upptäcker något annat nu. Den översvämmade gatan är torrt grå, bara några leriga hjulspår skvallrar om morgonens odramatik.

Leendet vill inte försvinna. Jag tänker på den berusade mannen i natt, han som trillade in i ett bord på Bitter. Ingen blev arg utan hjälpte honom och sen satt en flicka på en mur med honom och pratade glatt till han fick hjälp av sjukvårdare.

Jag minns plötsligt flickan i rullstol som jag såg igår. Hur jag log när jag såg hennes stora leende. Hon rullade gatan fram, klädd i sin finaste sommarklänning och var på väg mot ett vackert äventyr (gissar jag).

Odramatik får mig att le och är allt som behövs för att jag också för alltid ska förbli en liten pojke i klarblå cykelhjälm som undrar, fantiserar och drömmer.

Dags att sjunga i duschen. Vattnet är åter. Tror Robban Brobergs gamla dänga ligger bra till…

Sommarnatt

Det är den här magin  jag älskar så. En oansenlig, men makalös, sommarnatt som jag får beträda i några minuter.

Det är mörkt, fast på det där ljusa sättet, när jag vandrar hemåt. Helt vindstilla. Träden nedanför S:t Pauli kyrka leker en tyst arga leken, fast väldigt välvillig, med tegelhusen på Mintensgatan. Kanske utbyter de historier, vad vet jag? Jag kan inte deras språk. Kanske pratar de om andra år, innan jag sprang här.

Träden är verkligen mörka, men ändå är varje löv målad i en egen kulör. Stammarna letar sig upp från jorden mot den ljussvarta himlen. Bara de tuffaste stjärnorna gör sig besväret och skickar in sitt ljus på den sky jag älskar. Ett ljus som förmodligen är tio tusen år gammalt flämtar till i mitt nu.

På Norra Gubberogatan sover bilarna sött. Vindrutetorkarna är som ögonfransar hos slutna och oskyldiga ögon. Bilarna drömmer stillsamt om sommarvägar, inga mardrömmar om stenskott eller slaskklumpar på underredet här.

Jag andas in, vill inte andas ut. Bara andas in mer, mer, mer.

Jag möter ingen, upplever allt. Tänker på mina vänner, gamla och nya. På min familj, den finaste av dem alla. Som vanligt flyger tankarna iväg och jag sjunger, precis som jag gör alla sådana här nätter, Tomas Andersson Wijs ord:

Det är sommar här
Hos världens vackraste människor

Och jag lever. Ensamheten övergår i självgående. Och jag går. Vidare mot lördag.

Grillosis

Olskrokens årliga grillafton inföll idag, fast mitt på dagen. Jag tog en förlängd lunch och begav mig till Norra Gubberogatan. Den var avstängd för biltrafik och istället hade det dukats upp långbord.

Det sträckte sig ända från restaurangen som gått i konkurs och bytt namn fyra gånger på ett år till thairestaurangen som haft samma dagens överraskning på menyn så länge jag kan minnas.

Jag grabbade tag i en tallrik och gick till första stationen. Det är nämligen så att Olskrokens årliga grillafton är en grilltävling där kockar från när och fjärran tävlar i grillandets ädla konst.

Först ut var The Spanish Inquistion BBQ Team. Tre små och illvilliga katoliker blängde på mig.

”Baconlindad protestantfläskfilé, vad är det för kött egentligen?”

”Det är svin”

”Det är ett orent svin”

”Det är hugenottsvin”

Jag lyfte upp händerna till försvar. ”Wooooooh, är det människa det där? Jag är inte kannibal.” De skakade på huvudet, men såg inte helt övertygande ut. ”Jag tror jag avstår, dessutom är det ju synd att säga att ni grillar köttet, ni bränner det ju på bål.”

Vid nästa station stod Hin Håle och grillade kyckling. ”Chilikryddad och marinerad i en helvetiskt god mix”, sa Djävulen på ett mycket jovialiskt och säljande sätt.

”Jag testar”, sa jag. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter 40 minuter frågade jag om det inte möjligen var så att kycklingen faktiskt var klar. ”Kanske”, sa Djävulen, ”men har jag väl fått något att elda, så eldar jag fan det i all evighet, det är en svaghet jag har.”

Nästa station sköttes av en mimare. Han grillade grönsaksspett, men när de var klara låtsades han som om han var instängd bakom en glasruta och såg så ledsen ut när han förgäves försökte ge mig maten.

Nu var jag rätt hungrig, och sur, och lunkade vidare. Nästa grillkock var en luftgrillare. Han låtsades som om han hade en saftig oxfilé på sin imaginära grill och serverade underbart goda fantasibiffar på ett litet kick.

Vid slutet av gatan stod Hasse Alfredson och sålde blommiga falukorvar, som han grillade och skvätte senap på. Men, det var blåsippor på korvarna och plötsligt kom polisen och grep honom för att ha sålt fridlysta blommor i syfte att tjäna pengar på dem som föda alternativt kapande av fridlysta blommor alternativt för att han helt enkelt var från Skåne (Olskrokens konstaplar och åklagare gillar att helgardera sig själva när det gäller grova brottslingar).

Så stod jag där, i slutet av gatan, med en tom tallrik. Jag tog vagnen till stan igen, blev avslängd för att min mage kurrade för mycket (tack ska ni ha, Västtrafik) och svimmade av utmattning. Det sista jag hörde var att Göteborgs turisttåg (det där lilla röda skrället) blåste förbi och hur guiden sa:

”Där på trottoaren ligger Anjo. Ta gärna en bild eller två.”

Hungrig!!!!

Flickan med ICA-kortet

Jag undrar om hon är tio är fyllda. Hon är jättekort, har en ganska stor jeansjacka och håller krampaktigt fast lättmjölken och baconpaketet som ligger på rullbandet. Hon når nämligen inte in för att ta tag i de där klossarna som skiljer kunderna åt.

I sin andra hand håller hon en tjuga och ett ICA-kort. Hon är helfokuserad när det blir hennes tur. Blip, blip – det blir nitton kronor, hälsar kassörskan.

Flickan räcker fram tjugan. ”Ska du dra kortet”, frågar tjejen i kassan. ”Visst, men jag ska inte betala med det”, säger flickan. Hon drar, trycker på stopp-knappen, sen rasslar det till i skålen. ”En krona i växel och här har du ditt kvitto”, säger kassörskan.

Det är då flickan säger det:

”Tackar.”

Bara det ordet.

Tackar.

Jag tycker att det är otroligt fint. Sen går hon runt, plockar åt sig varorna och går hem. En liten hjältinna med bacon och lättmjölk i famnen.

Tackar …

Herregud, vad fint.

På återvinningsstationen

En ensam och sorgsen man står vid pappersinsamlingen. Hans läppar darrar och han har precis proppat tidningslådan full med tidningar à la Ensam är stark-magasinet och de nötta kursbreven från hans otroligt misslyckade Hermodskurs i ”så träffar du en kvinna”.

Nu ska han precis till att proppa ned alla pizzalådor och tomma portionsförpackningar från Dafgårds som han värmt till middag och ätit i sin lilla etta med kokvrå, sovalkov, fransk balkong och fönster fulla med maniskt skötta krukväxter.

Då kommer den flinande grannen som är Anders Frisk-blonderad. Han har fet halskedja och har knäppt upp en knapp för mycket i skjortan som borde täcka den polettköpta bröstsolbrännan. Med ett garv tömmer han en papperskasse som enbart innehåller tomma kondomlådor rätt ned i bingen.

Den ensamme biter sig i läppen. Jag skakar på huvudet och vet att det inte är min sak, men så gör jag det ändå. Jag rusar fram till två bilförare som försöker få igång en bil med hjälp av en annan bil och krokodilklämmor. Jag lossar klämmorna (blixtsnabbt) från den döda bilen och fäster dem vid den skrytsamme och sexuellt frigjorde typens genitalier.

BZZZZT låter det när han rycker till och får sig en rejäl omgång söder om ekvatorn.

Mannen sjunker ihop och jag ser ett litet leende i ansiktet hos den ensamme som just ska till att stoppa ned den sista förpackningen med 5-för-99-kronors-schnitzel i lådan.

Fåglarna sjunger. Det är vår. Och det luktar bränt. Märkligt.

Kirk och Nilla

Det är sällan man får sova ostört i Olskroken. Här händer det grejer, minsann. I går var det vilda västern med skottlossning. Otäckt.

Och i gryningen brakade det till i mitt vardagsrum. Jag rusade ut med basebollträt i högsta hugg, redo att hantera inbrottstjuven.

Där stod Kapten Kirk, Spock och Bones McCoy. De hade teleporterat rätt ned i min soffa, förutom Bones som landat på bordet och snubblat rätt in i cd-samlingen.

”We mustn’t intefere with the development of 21st century Earth”, sa Spock. ”It violates our prime directive.”

”I know, Spock, but we must act”, sa Kirk.

”Jim, think twice”, sa Bones. ”This is the absolute foundation of Starfleet, it’s the prime directive.”

”Look for yourselves”, sa Kirk och slet åt sig fjärrkontrollen. Han satte igång burken och där rullade Pernilla Wahlgrens senaste reklamfilm.

McCoy spydde i min fruktskål och Spocks öron krullade sig.

”There’s absolutely no logic”, sa han och satte sig förskräckt ned.

”Captain, I just can’t take it”, hördes en röst. Det var Scotty i Enterprises maskinrum. ”Please make it stop, it’s damaging the warp drive, that sound is worse than a hung over Klingon’s swearing.”

”Jim, do what you must”, gnydde den sjuke Bones.

”It’s logical”, nickade Spock.

”Kirk to bridge. Please lock on these coordinates that I send to you and transfer Pernilla Wahlgren to Romulus. Kirk out.”

Spock och Bones gapade.

”The Romulans will go mad”, sa Bones.

”They were never a happy bunch”, sa Kirk med en axelryckning, funderade lite till och tryckte på sin sändare.

”Kirk to bridge. Please locate the rest of the Wahlgren family and send them the same way. Kirk out.”

Sen började han skratta och klappade Bones och Spock på axlarna innan han sa: Denny Crane.

”Vad”, sa Bones.

”Inget”, sa Kirk och så strålade de iväg sig.

Kvar satt jag och tittade på en tv som såg lycklig ut, befriad på något sätt.

Duellen i snön

Det sägs att man ska möta sina fobier, hantera dem. Jag gjorde det när jag köpte ryggsäck. En del är rädda för ormar, andra för spindlar. Min skräck stavas bibliotekarier med kånken på ryggen och mord i blick på bokreans första dag.

Men, för att komma förbi det måste jag känna på ryggsäcken, förstå den. Så, det har jag gjort ett tag. Och det har gått bra.

…ej så längre.

Jag var på ICA idag och skulle betala. Stod med ryggen vänd mot den andra kassan. Där stod en timid man med ryggsäck. Vi betalade samtidigt och stötte i varandra.

”Oj”, sa jag.

Han tittade på mig med förakt, tog upp en stickad vante och slog mig i ansiktet.

”En duell, på min ära”, sa han och gick iväg.

Jag fattade ingenting, men en tant med dramaten sa att stötte man ihop krävdes upprättelse. ”Det var efter en duell jag skaffade den här”, sa hon sen och då såg jag att hon hade såväl träben som armprotes.

Jag gick ut på gatan där han redan stod uppställd. Ur sin näverryggsäck plockade han fram fotriktiga skor med broddar. Jag hade cityanpassade halkisar och slog ut med armarna.

”Charge”, skrek han, fällde ned huvudet och störtade fram. Jag gled, bokstavligt, åt sidan och han fortsatte med huvudet rätt in i staketet. Det stoppade honom inte och nästa stöt träffade mig mitt i den överjästa surdegen. Jag sjönk ned på knä och såg hur han backade, laddade och lät foten fara ut mot mig. Jag gjorde mig redo för en spark som skulle skicka mig till vad britterna kallar ‘kingdom come’.

Den kom aldrig. En tygkasse dök upp framför mig och killen i näverryggsäck stannade upp, halkade och satte sig ned.

”Slåss mot mig”, sa tygpåsens ägare. En rakt igenom vacker kvinna.

”Mitt agg är inte mot dig, väna jungfru”, sa miffot och gick därifrån.

Den leende kvinnan hjälpte mig upp, borstade bort snön och klappade mig på kinden.

”Tack”, sa jag och plockade upp min plastpåse från marken. Hennes leende försvann.

”Köper du engångspåsar, ditt as”, sa hon. Jag såg vartåt det barkade och rusade därifrån. Hon slet tag i en stor isboll, slängde ned den i sin påse och började jaga mig vilt svingande.

Det ska fan vara Olskroksbo.