Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.