Jag installerade höghastighetsmodemet i min hjärna för ett tag sedan. Det var fantastiskt. Plötsligt kunde jag sköta allt på direkten. Jag kopplade upp mig, läste mejl, twittrade, facebookade, visste vad kreti och pleti gjorde här och där när som helst – och visste till och med vilka okända storheter som gillade eller inte gillade det. Jag hade koll på allt som hände, såg de senaste klippen på min inre biograf, googlade och wikipediade för jämnan. Jag var allvetande, omnipotent, uppdaterad.
… och smärtan i huvudet tilltog.
Teknikern/doktorn gjorde alla möjliga tester på modemet, inget fel på det. Sedan gjorde de fler diagnostiska undersökningar och kom fram till att jag behövde en högre hastighet.
Näthatet hade vuxit sig starkare och mer utbrett, missunnsamheten och grälvilligheten hade vuxit exponentiellt, sa teknikern/doktorn. Smärtan kom av att det nu var så mycket skräp i mitt flöde att det tog över signalen som skickades ut från modemet och läckte ut i min själ. Det fanns mycket nätkärlek också, men de inläggen var svagare och inte lika uppmärksammade. Hade bara de fått samma uppskattning hade vi fått balans i signalen, sa teknikern/doktorn.
Behöll jag hastigheten skulle det tråkiga sippra ut allt mer och ta över min själ, som en cancer, en uppgivenhetens cancer som fick mig att antingen bli en av de som hatade hatarna eller helt enkelt slutade bry mig. Den enda lösningen var ökad hastighet, mer data, fler inlägg, ökad exponering. Skiten skulle inte försvinna, men den skulle flyga ut så snabbt och vara uppblandad med så mycket väsentligheter och oväsentligheter att den aldrig skulle hinna få fäste. Teknikern/doktorn verkade nöjd med lösningen. Det fanns förstås en baksida. De behövde mer kräm för att driva modemet och den kunde de bara få genom att ta minneskapacitet från min hjärna.
Jag tittade på honom. Skulle jag riskera att tappa det oinramade från barndomen? Var det värt att förlora bilden av lupindalar, sommarvägar med grässträngar, ishackandet och letandet efter diamanter (kvarts) i Björkekärr under tidigt åttiotal? Kunde möjligheten att lära, se, hänga med på nätet och uppleva mer slå ut den förnimmelse som kopplade doften av våren med en kavalkad av leenden inom mig? Kärleksminnena och förlustsmärtan? Lyckan som vuxit för varje steg jag tagit de senaste åren? Tänk om det försvann?
Å andra sidan. Med mer hastighet kunde jag alltid veta hur Benins flagga såg ut när jag var på en picknick. När jag promenerade i Skatås var det möjligt att veta vad klasskamraten som jag inte sett sedan 1988 gjorde och att det gillades av vår gamle granne som jag inte sett sedan 1989, men som jag vet har två barn, är skild, bor i Halland och har tappat allt hår. Jag kunde alltid glida iväg från tråkiga samtal med familj, vänner, kollegor och kunder för att klicka bort de senaste 498 olästa meddelandena i mitt rss-flöde – och samtidigt lägga till ett bra gäng nya bloggar att (inte) följa.
”Ta bort modemet”, sa jag. ”Ta bort det.”
Teknikern/doktorn sa att jag vred tillbaka klockan en massa megabyte och att jag missade extremt mycket.
”Ta bort modemet”, sa jag.
Efter operationen gick jag ut i skogen. Jag tog fram telefonen och tittade på den. Två pinnar, taskig mottagning. Jag var bortkopplad, men öppen på ett annat sätt helt plötsligt. Jag var inte ständigt närvarande, men min röst växte inom mig. Orden fick ett högre värde när de inte alltid kunde slösas på dumheter eller vrålas i det ljudisolerade och ekolösa skrikandets krater där alldeles för många redan gapade. Kanske hördes jag inte av lika många längre, men de som såg, läste och förstod det som skulle skrivas från och med nu skulle ta in mig hela vägen.
Jag har aldrig mått bättre.
Word up, Anjo 