Jag var tokförkyld när jag vaknade i går. Nu, Sveriges halva produktion av servetter senare, verkar snoret ha givit upp och siktat in sig på näsor med möjligheter till längre överlevnad.

Som en sista och utstuderad hämnd har de polerat min hals med grovt sandpapper och jag låter som Leif Smoke Rings Andersson, fast utan ett eget radioprogram.

Hur som helst, eftersom jag var piggare i dag, men sugen på att bli frisk snabbare än kvickt, tog jag min trehjuling och cyklade till farbror doktorn. Visst, jag shotade Echinagard i går, överdoserade Noskapin och Bafucin, men inget slår en doktors dom.

”Du är allergisk”, sa han.

”Vad då”, sa jag. ”Har jag ett posttraumatiskt pollensyndrom som visar sig först i september?”

”Nej, däremot är du allergisk mot allt som är fascistiskt GI-tänk.”

”Jag ville bara sumpa några pannor och dessutom är soppa gott”, sa jag och tänkte på den goda soppan med räkor och bananer vi åt i fredags kväll.

”Åt du soppa igår också?”

Hans fråga var retorisk och jag visste att jag inte kunde ljuga, för lögnen hade synts i mina trötta ögon. Jag nickade.

”Överdos. Du måste förstå att du är glutenmagnetisk och laktostolerant.”

”Vad ordinerar du, doc?”

”Pizza och sen ostbågar med mycket lättmjölk. Då blir du frisk på ett kick.”

”Får jag recept på det, jag tänkte på högkostnadsskyddet”, sa jag.

Han skakade på huvudet och menade att hans diagnoser fortfarande ifrågasattes på grund av en lobby där herr Paulun och den där otäcka Skipper ingick.

Jag reste mig för att gå. Han tittade på mig och gav mig ett visdomsord på vägen: Det är för många l i fullkorn.