Flickvän sökes inte

… däremot vore det fint om någon med viss elementär kunskap om massage kunde knacka på min dörr NU. Jag har så satans ont i ryggen att jag håller på att smälla av.

Havrekudden? Testat, bränt mig, fått förnimmelser av hur bacon luktar och förkastat vidare användning. Funderar på att skaffa en vetekudde istället, men är orolig för GI-värdet.

Spikmattan? Inget ont som inte för något gott med sig, men ont + ont blir inte gott. Och dessutom somnar jag lätt där och vaknar med ett utseende som påminner om ett rivjärn à la Barbastark.

Stå och gnugga ryggen mot dörrlister? Om jag inte slutar med det kommer snart grannarna att tro att jag är sjuk i huvudet på ett helt nytt sätt.

Sträckt ut mig? Done that. Jag nådde inte stjärnorna, men såg några stjärnor.

Stretchat? Yes, så mycket min mekaniska och ooljade kropp tillåter. När det knakade glömde jag till och med smärtan ett tag.

Rullat axlarna bakåt? Temporär succé, ytterst temporär. Kändes till slut som att jag frågade mig själv vad jag skulle göra år ryggen och svarade jag vet inte.

Whiskey? Jo, jag har testat att använda flaskan som massageapparat mot ryggen. Jag kom åt rätt bra, men alkohol på en måndag? Nej, nej, nej – det har aldrig hänt.

Om det här inte är ett straff från ovan, så behöver jag en massör. Fast, det är klart. Skulle massören visa sig vara en fantastisk flickvän hade det förstås varit en rejäl bonus. Tyvärr kan jag inte massera så bra i retur, men jag kan i alla fall klia henne på ryggen så länge hon vill …

På en flygande spikmatta

När jag kommer hem ikväll kommer jag att vara världens tröttaste. Då ska jag lägga mig på min spikmatta – den heter egentligen shaktimatta, men det låter inte så tufft som spikmatta.

Sen ska jag sluta ögonen och bara njuta. Ja, det vill säga, när det gått några minuter. De första ögonblicken är nämligen smärtfyllda.

Hur som helst. Eftersom min spikmatta är magisk kommer jag att flyga iväg – rätt ut bland stjärnorna. Där kommer vi att åka en slags rodel och få marsianerna att skratta. För jag ligger nämligen i bar överkropp och kisar samtidigt som jag twittrar lite och bara njuter.

Sen tar vi ett pit stop i himlen på vägen hem. Där bor min farmor och hennes svarta vinbärssaft är godare än någonsin. Jag kommer att sitta på spikmattan med saftglaset i handen, prata om när syrénbuskarna var som finast på landet och säga att jag inte bara saknar hennes stekta fläsk med löksås utan också henne förstås.

Sen vinkar vi hej då och så seglar jag och min spikmatta hem igen. Jag rullar av, går ut i badrummet och tittar på min rödknottriga rygg, sen sjunker jag ned i sängen och tänker att i väntan på henne är en spikmatta inte så jäkla dum ändå.

Den är inte mycket för att snacka om längtan, jag skulle aldrig kyssa den – inte ens för femti spänn – men den vet precis hur min rygg ska hanteras.

Fast, bättre än farmors svarta vinbärssaft – det blir den aldrig.