Vådan av att lära barn språk

Vi diskuterade det här tidigare idag. Hur det ställer till det för oss när de små lär sig prata.

Oskyldiga ord som duk och ficka kan i små, än mer oskyldiga, barns munnar förvandlas till ord som någon på 20 månader förmodligen inte ska slänga sig med offentligt.

Svägerskan heter Veronica. Hon höll med, och inflikade att hennes lilla just lärt sig att säga hennes namn. Det vill säga, om du godtar uttalet runka.

Tack för idag.

Det gråtande ordet naiv

Det var semesterns första skälvande timme. Jag hade förberett en skön viloplats för alla de skall och måsten jag hade adopterat. I fyra veckor skulle de få sova ut, återhämta sig och bara må gott. Vart och ett av dem hade fått en alldeles egen liten säng i min garderob. Långt bort från alla skränande deadlines, abrupta kursändringar och illa underbyggda förhastningssprickor som skapas i en ordmänniskas liv för att han tillåter det.

När jag burit in dem, bäddat ned dem och satt deras små väckarklockor på mitten av augusti, eller något liknande, hörde jag snyftningar från ett oansenligt hörn av garderoben. Jag hämtade en ficklampa och lös upp hörnet. Där satt ordet naiv och kurade.

”Hur är det fatt?”

”Jag är missförstådd, bespottad och mycket mer”, sa det lilla ordet.

Semesterlugn som jag var satte jag mig ned bredvid det och frågade om dess berättelse.

”Från början kommer jag från det latinska ordet nativus, vilket enligt svenska och engelska etymologiska ordböcker betyder medfödd, naturlig, äkta och sådant. Men, ändå använder folk mig som ett nedsättande ord. Folk som är naiva ses som halvidioter, lite korkade, oerfarna och knappt kapabla att fatta beslut, lite som småungar.”

”Min syn på dig är nog mer lik din”, sa jag.

Naiv tittade på mig och tackade, men sa i nästa andetag att en person inte räcker. Det handlade om att förändra allas syn.

”Å andra sidan, om alla var naiva i betydelsen barnslig, eller kanske ännu bättre som barn och tog till sig den innebörden, då hade det inte varit så illa, kanske?”

Det lilla ordet skakade på huvudet. ”Men, nu ser världen inte ut så. Naiv är den som är lite dum, inte den som är naturlig och vågar se på världen med oförstörda ögon och skulle folk trots allt tro på att den som är naiv ser världen med oförstörda ögon, då skulle de bara säga: vänta och se, snart ger han upp också.”

”Nu är du lite väl negativ, tycker jag.”

”Kanske”, sa Naiv. ”Å andra sidan har jag stått ut så länge nu. Och jag ser ord efter ord som känt sig lite utanför få nya, fina kläder och glömma bort mig. Jag vill betyda något annat, eller hyllas för den jag är.”

”Vilka ord pratar du om”, sa jag.

”Surdeg och Korvstoppning. Efter att i decennier ha varit lika med tråkigheter är de plötsligt heta som tusan, åtminstone i vissa delar av Sverige. Surdegen skickade ett vykort häromsistens, den bor visst på hotell numera. Och korvstoppning är så trendigt att det ordet aldrig hör av sig längre. Jag är nästan helt ensam.”

”Nästan?”

”Jag umgås en del med Långbänk, men han dricker för mycket och rabblar jämt saker som att nästa gång är det hans tur, han tror att slow food och långkok är hans biljett till de fina salongerna.”

”Du borde inte längta efter andras lycka och vilja vara någon annan, det känns inte naivt alls, mer avundsjukt.

Naiv rynkade på näsan. ”Inte för att klanka på någon, men Avundsjuka stinker. Han duschar aldrig, jag svär. Jag är inte sån.”

”Gaska upp dig nu.”

”Det är svårt”, sa Naiv. Jag har så mycket att ge, men används så fel.

Jag slöt mina armar runt ordet och viskade, knappt hörbart, att det räckte med ordet Naiv just nu. Strunta i alla andra ord. Naiv lugnade sig, blev sitt rätta jag och långsamt kände jag hur det kröp in i mitt hjärta och gjorde sig väldigt hemma där.

”Har du plats för oss nu”, sa ett insomnande Måste från sin säng i ett annat hörn.

”Så är det nog”, sa jag.

”Det finns inga monster under sängen, va?” Det lilla måstet lät lite orolig.

”Det enda monster som finns här är du och dina glädjelösa polare. Sov nu. Länge.”

Jag stängde dörren och gick ut på gården. Naivt målade jag den dittills grå semesterhimlen klarblå, lade till ett par små puffiga moln, mest som dekoration – de hade inget att göra där alls – och avslutade med en stor leende sol. Semestern fortskred.

 

Bokstävernas revolution

I morse vaknade jag utan ett ord. Bokstäverna hade lämnat mig. Jag låg ensam, uttryckslös och övergiven i sängen. Mitt hjärta visste att jag drömt något vackert, men hjärnan kunde inte sätta ord på drömmen. Siffror var otillräckliga och att översätta det hela till binärt språk var helt bortkastat.

Med stor sorg klev jag ur min säng, mer naken än någonsin. En tanke i form av bilder slog mig: hur skulle jag kunna sälja in min roman till förlag nu? Den skulle behöva skrivas färdigt i ett huvud utan ord och återberättad som en charad där jag skulle tvingas minnas 60000 ord i form av förståeliga bilder.

Jag gick ut i vardagsrummet. Där satt alla bokstäverna och tittade på tv-shop. De var uppradade i ordning, förutom att Ö hade bytt plats med F. Enligt vad jag senare förstod trivdes inte F bredvid E som retade F för att denne var amputerad och Ö var lycklig över att för en gång skull ha vänner runt sig.

Jag slog ut med händerna och bokstäverna lånade ut delar av sig själva till mig.

”Varför”, sa jag, med återfunnen tunga.

”Vi är trötta på att utnyttjas i företagsekonomiskt syfte från morgon till kväll. Vi vill leka i charmiga och eftertänksamma berättelser med en särskild typ av knorr”, sa Q, som var utsedd till språkrör.

”Det ska bli bättre nu”, lovade jag och bad oreserverat om ursäkt. ”Är vi på samma sida då?

Alla bokstäverna utom V ropade ja. Jag och resten av alfabetet vände mig mot denne. ”Jag är trött på att du säger vvv och sen skriver www”, sa V. ”Det känns som att du inte älskar mig och bara slänger bort mig.”

”Ska du klaga”, sa W. ”Hur tror du att någon plockar fram en och konstant kallar en vid fel namn?”

”Älskar du mig”, pep C. Alla vände sig nu mot den här bokstaven som öppnade upp sig rejält. ”Jag är kanske inte den som skrivs mest, men älskar du mig lika mycket som alla andra?”

”Självklart”, sa jag. ”Jag älskar er alla.”

”Jag vill inte dela dig med någon annan”, sa T. ”Kan inte vi rymma, du och jag?”

”Jag kan inte”, sa jag. ”Vad skulle vi prata om? Jag vill ha er alla. Och hur skulle jag beställa om jag önskade någon annan dryck än en kopp te på sms-svenska?”

”Polygamist”, sa Y trumpet. ”Men om du tvingas välja då? Om du bara fick en av oss?”

Alfabetet fånstirrade på mig. Jag skakade på huvudet. ”Jag kan inte välja. S är så vackert kurvig, M har spännande djup, Å ser lite busigt förvånad ut och så vidare. Jag måste ha er alla.

”Även oss?” Frågan kom överraskande och alla tittade på Ü som klättrat in fönstervägen. I sällskap hade han ett ß. Jag bet ihop och tittade ned i mattan. ”Jag gillar er, men inte på samma sätt, kanske kan Ü vara en liten spellevink i mina texter ibland. Strax därefter kom Æ mot mig och frågade samma sak. Jag skakade på huvudet och sa: ”Danska är inte min grej. Förlåt.”

Det svenska alfabetet såg lite lyckligare ut, men så ropade någon att jag måste välja vem jag älskade mest ändå. ”Det går inte”, sa jag och sorgen, ilskan och upprördheten blev stor i sällskapet.

A anklagade, B bölade, C changerade, D desillusionerades, E effektsökte,  F förgrymmades, G grät, H hulkade, I indignerades, J jämrade,  K kved, L lipade, M muttrade, N nedstämdes , O orerade, P plågades, Q hade inget att säga alls, R rasade, S snyftade, T trulade, U upprördes, V vredgades, W wobblade, X x-kroknade, Y ylade, Z zombifierades, Å ågrenade, Ä äcklades och Ö ösregnade.

”Kom igen”, sa jag. ”Om jag lovar att jag skriver nästa bok på en varm strand där ni kan hänga med lite lokala, exotiska bokstäver. Är vi polare då?”

”Visst”, sa Q, som nu återfått sitt uttryck. ”Men, överdosera inte med punkter, frågetecken och andra skiljetecken, och försök att använda de där långa – lite mer sällan. De känns som bommar mellan vänner.”

Jag nickade bifall och bjöd bokstäverna att hoppa ned i min fantasiryggsäck. De gjorde så och plötsligt hördes uppbragta utrop:

”Fan, nu har SCH slagit sig ihop, se upp för spottkaskader.”

”TJ också, håll borta O och G från det gänget.”

”Ursäkta, jag är en lång vokal, jag behöver mer utrymme.”

”Hörru S, har du någonsin testat en riktigt hård vokal?”

Med ett skratt gav jag mig av, ut på den mest huller-om-buller-framkallande vägsträckan jag vet. Ordlek deluxe var i vardande.

 

Min eviga kärlek – orden och skrivandet

Jag är nästan sexåring-som-druckit-läsk-lycklig när jag går hem efter matchen på Ullevi. Överallt ser jag bilder, små scener som letar sig in i min lilla anteckningsbok och kanske bildar bakgrund i någon berättelse någon dag.

Efter en trög första vecka på jobbet petade jag idag in högsta växeln. Det var befriande att bara känna hur hjärnan och fingrarna snackade samma språk och fyllde skärmen med ord, ord, ord.

Det slog mig i helgen, när jag skrev och skrev på den första boken, att i takt med att jag blir mer och mer förälskad i skrivandet så blir jag mer och mer avslappnad inför dess reglemente. Jag har aldrig varit en grammatikfascist, men ändå haft någon form av dragning åt att det ska vara si och så.

Skit samma, okej?

Missförstå mig inte. På jobbet är det av yttersta vikt att stava rätt. Jag är noga med att använda rätt termer och den tonalitet som kunderna vill ha, kräver och förtjänar. Att bygga bra texter som lyfter deras affärer och uppdrag är mitt jobb och det utför jag så bra och kreativt det bara går.

Men, hemma. När jag skriver vad jag vill – här eller i manus – då bestämmer jag. Jag slarvar inte, men jag skapar, vrider, tänjer, böjer, sträcker, lurar på, spegelvänder, utvidgar, ombildar, nybildar och leker med språket och orden.

Och, det är helt okej, tycker orden och språket.

Ord är fantastiska. De kan inte allt, de kan exempelvis inte hämta hem en förlorad från dödsriket. Men, de kan klä alla känslor i en dräkt som alla kan läsa, förstå, smaka, känna och ta in.

Ord är inte allt. Ibland säger ett barns leende eller en älskads kyss mer än all världens författare kan tänka ut, men å andra sidan – som jag också varit inne på tidigare – kan det räcka med ett ord för att säga mer än all världens bildbanker kan kommunicera.

I mitt fall har ord nästan räddat livet på mig. Det var orden som alltid fanns med under de mörka åren, även om de då – som jag varit inne på några gånger – mest var fasader; välformulerade och snyggt resonerande fasader som stank av  tom elitism. Jag visste hur jag skulle uttrycka mig för att få till poängen och bara rapade upp den ena plattityden efter den andra. Tack för applåderna, vi har det här i sekten. Vi skriver och läser blindskrift utan några vettiga punkter alls.

När jag nu, dag för dag, vandrar i den ena renande och befriande duschen efter den andra är det orden som klibbar sig fast. Det är bokstäverna och orden som tillsammans bildar ett superstarkt nät som alltid fångar mig när jag är på väg att falla.

För varje dag tecknar jag min egen bild på ett sätt jag aldrig vågat teckna den förut. Jag beskriver mig utan överdrifter eller underdrifter, ritar upp bilden av en man med brister men också så mycket mer. Jag hittar ord för mig själv som är om mig själv, inte för en roll jag spelade till perfektion i tron att perfektionen var äkta och inte ett skämt.

Orden uttrycker vem jag är, vad jag vill, vad jag tycker och vad jag känner att jag måste säga för att det betyder något. I en utmärkt blogg, skriven av Katrineholms kommunchef, ställs frågan om vad vi förändrat efter Utöya. Jag har känt ett allt större behov av att prata ljus och kärlek – inte minst eftersom det var orden som hördes högre än sorgen och saknaden i Norge. I sitt största mörker hade de plats att prata liv, kärlek och tro – ja, det var till och med så att anhöriga kunde uttrycka medkänsla för terroristens mor. Det var fantastiska ord som fastnade, som gjorde skillnad. Jag vill bidra med såna ord. De är viktiga. De är ord som också är budskap.

Och, det, tillsammans med min egen proppen-ur-vår-och-sommar, har givit en näring och förändring i mitt sätt att skriva och se på andras ord som är fantastisk.

Jag har aldrig varit elitist, även om jag attraheras extremt av folk som kan uttrycka sig, men jag har känt en allt större aversion mot de som rackar ned på andras förmågor och göranden som mindre värt. Jag tar hellre en särskriven kärleksförklaring än ännu en tradig runda om diskursen.

Efter att ha särskrivit min själ i många år är jag nu helt inne på att det viktiga är budskapet, viljan och kärleken till orden. Allt annat är bara korrektur som går att fixa till.

Jag tycker att det är fantastiskt fint att en kille skickade ett vykort till sin flicka och skrev capre diem. Felstavat? Ja, men vad stod det egentligen på kortet? Hon log bara när hon såg det. Vad spelar placeringen av två bokstäver för roll när budskapet är jag älskar dig och vill ha dig i natt?

Lappen på en väns kylskåp där hennes son med spretiga bokstäver skrivit grattis på nya jobben, mamma är otroligt vacker för att det är ord som någon kämpat fram ur hjärtat och för att varje ord där betyder något för den som skriver och den som läser.

Om någon trycker gilla på en av mina Facebookstatusar är det för att de gillar mitt skrivande – tack, säger jag istället för att raljera över att det är allt de gör.

Varje gång någon berörs av mitt skrivande slår mitt hjärta dubbelslag. Jag har fått frågor om det är okej att använda utdrag ur min blogg på begravningar, vid frierier och på sistone diskuterat rätt rejält om relationer och sorg med två trevligare läsare. Det jag skriver länkas vidare, twittras om, kommenteras, diskuteras och så vidare. Det är fantastiskt att tusentals kommentarer skrivits här och på andra ställen.

Det jag skriver ska vara helhjärtat. Ja, där satt ordet: helhjärtat.

Mitt skrivande är och kommer att förbli helhjärtat. Det är omöjligt för mig att inte älska med orden och jag kan allt mer sällan låtsas som om jag är någon annan. Det blir varmare, tydligare, mer övertygat och allt mer min agenda, min tro, min lust, min längtan och min passion som fyller raderna. Det kan handla om gräsänder, hon med stort H, kärlek, liv, död, sorg och så vidare. Men, det är alltid jag. Det är aldrig effektsökeri, billiga poänger och förminskande av andra. Varför skulle jag ägna mig åt det när jag nu äntligen förstorat mig själv?

Och, jag kommer tillbaka till det här. I takt med att jag blir mer och mer förälskad slappnar jag av mer och blir än mer lycklig av andras ord. Jag älskar Eva och Emelies sätt att krydda med citat – oavsett om det är från Leo B eller Kalle & Hobbe. Kloka ord, naiva grubblerier, oneliners och så vidare. Det är så enormt häftigt.

Ord kan vara tomma, dumma, fula, meningslösa och bortglömda. Men, de kan vara totalt magiska också. De kan berätta precis vad vi vill, hur vi vill och lyfta fram det minsta och det största precis som vi vill.

Och, när man – som jag – älskar orden och numera också mig själv, då kan jag inte gå hem från en alldeles vanlig mitt-i-tabellen-match i Allsvenskan utan att överallt se fantastiska scener som jag varsamt och ömt klär i ord så att alla kan få se vad jag ser och ler åt.

Jag tänkte avsluta med två klipp som bevisar hur fantastiskt man kan använda ord.

Först ut är den mästerlige Stephen Fry som dissekerar elitister och ger bränsle åt vad jag känner allt starkare om kärleken till ord och språket – han uttrycker det på ett makalöst sätt. Det viktiga är kärleken, inte ett navelskådande regelhysteri.

Därefter är det dags för poetry slam och en otroligt fräck attack på dumma ideal signerad Katie Makkai. Hon tar ord, som bara i sin skrivna form är häftiga, och adderar sin scenkonst till den. Vad ni än gör – kolla den, det är total briljans.

Det är bara två exempel av många på hur ord är magiska och kan bli än mer magiska när de sätts ihop på rätt sätt och når andra.

Jag är löjligt kär.

 

General i ordens armé

I ordens armé är jag general i mitt bröst
Leder mina trupper med tro i min röst
Ser till sårade och låter dem dricka tröst
Utan rädsla kämpar jag även denna höst

I ordens armé sitter jag upp och stolt rider
Formerar solskenssoldater i regniga strider
Ritar strategier som jag vänder och vrider
För att vinna även i de mest sorgsna av tider

I ordens armé drar vi ut utan karbiner
Minfälten är bara ängar med glada miner
Här är det ej kulor utan ord som viner
Slagen sker i hjärtan som är eviga maskiner

I ordens armé tystnar aldrig trummans takt
Inget mörker vi räds för dess svarta makt
Icke kan ett förräderi med oss bilda pakt
Vi söker blott det vackraste för att hålla vakt

I ordens armé sätter vi springare i galopp
Rustningen skyddar själen ej någons kropp
Ingen pil kan såra om vi strider med hopp
Bara vår egen tystnad kan till oss säga stopp

I ordens armé söker vi vår heliga graal
Motvikten till en världs allt tommare skval
En brinnande kärlek är vårt svar på tal
Det är mitt krig och jag dess leende general

Kärleksord

Tre människor. Tre ögonblick. Tre sorters kärlek. Och allt handlar om ord.

F var först ut igår. Vi snackar alltid bra med varandra. Jag ska inte tråka ut er med innehållt för det handlade om mitt jobb, om reklam, sociala medier, förändringen, och en hel massa annat. Att snacka med F är bra för min reklamsjäl, så är det bara. Jag pratade om min kärlek och mitt språk. Vi pratade om den här bloggen och väldigt mycket annat.

Leendet behöver hjälp. Herregud, hade jag varit telepat hade hon aldrig behövt fråga. Hon är, utan några som helst tvivel, en av världens bästa människor och kan jag hjälpa henne är det den finaste belöning jag kan få. Vi har känt varandra väldigt länge. Att hjälpa henne är kärlek. Hon jobbar och sliter. Kan jag låna ut några ord till henne är jag lycklig.

M vill att jag ska föreläsa för hennes elever. Om hur jag skriver, hur jag tänker, hur jag kommunicerar. Om att vara copywriter. Wow, en timmes möjlighet att lära fler människor att älska med orden, att hångla upp svenska språket. Jag är redan alldeles kollrig av förväntan.

Det sista dygnet har varit ett bra dygn. Ibland är skrivandet världens ensammaste sak – och ska så vara – men ibland behöver man dela med sig och nu har jag fått positiva upplevelser från tre håll på en dag.

Helt olika. Men, allt handlar om mina ord. Mums.