På vägen hem ville inte mitt paraply leka Mary Poppins och flyga. Det var synd.

I så fall hade jag inte sett det långa godståget som var målat i de tråkigaste bruna färger byråkraterna i Färghittapånämnden kunde hitta på.

I så fall hade jag inte sett den något tveksamme korpmålvakten på Ånäsfältet som suckade när domaren blåste igång spelet i ösregnet. Tolv sekunder senare plockade han – av försvarsspelet att döma – ut den långt ifrån sista bollen ur nätmaskorna.

Jag hade inte heller nästan krockat med killen i just den där typiska travspelaroutfiten som bromsade in på Ånäsvägen. Sliten volvo, blåjeans, fulbrun pluska, för kort skinnjacka, loafers med tofsar och snabba steg rätt in i spelbutiken. Jag hade ingen klocka, men den var definitivt fem i spelstopp.

Och jag hade missat regnställstjejens tysta drömmar om ett soligt hem när hon tittade på lägenhetsannonserna på Redbergsplatsen

Jag hade bommat de huttrande fyra som huserade på Halta Lotta – för att inte tala om deras tre olycksbröder av något sämre skick som ockuperade Olskrokstorget. Två av dem – Bill och Bull, gissar jag – upprepade frasen ‘det är tur att det regnar’. Den tredje stod och sov under gatukökets baldakin.

Älskade paraply, om jag bara använder dig i tropiskt och skönt regn – kan du hjälpa mina Mary Poppins-ambitioner då?