Vattenkärlek

Vi går i en stad
Där regnet är kung, drottning
Och landsfiskal

Vattnet värmer
Som en sprakande brasa

Varför finns det omvägar runt vattenpölar?
Vi förstår det inte

Vi älskar havet i november
Aspens spegel i april
Förförs av solglittret i juli
Och vinterns skummande raseri

Vi kan bygga ett universum i en fiskdamm
Föds på nytt av var porlande bäck

Hur kan vi inte älska regnet?

Vi pratar med regn i munnen
Vi älskar det våta som smeker oss
Vi är födda där hav möter himmel
Vi lever under mulna skyar
Där solen ändå värmer

Världens bästa paraply
Är en vän som älskar regnet
Glöm aerodynamik
Och golfschabraken
En kram
Är allt du behöver

Mary Poppinsfaktorn är noll

På vägen hem ville inte mitt paraply leka Mary Poppins och flyga. Det var synd.

I så fall hade jag inte sett det långa godståget som var målat i de tråkigaste bruna färger byråkraterna i Färghittapånämnden kunde hitta på.

I så fall hade jag inte sett den något tveksamme korpmålvakten på Ånäsfältet som suckade när domaren blåste igång spelet i ösregnet. Tolv sekunder senare plockade han – av försvarsspelet att döma – ut den långt ifrån sista bollen ur nätmaskorna.

Jag hade inte heller nästan krockat med killen i just den där typiska travspelaroutfiten som bromsade in på Ånäsvägen. Sliten volvo, blåjeans, fulbrun pluska, för kort skinnjacka, loafers med tofsar och snabba steg rätt in i spelbutiken. Jag hade ingen klocka, men den var definitivt fem i spelstopp.

Och jag hade missat regnställstjejens tysta drömmar om ett soligt hem när hon tittade på lägenhetsannonserna på Redbergsplatsen

Jag hade bommat de huttrande fyra som huserade på Halta Lotta – för att inte tala om deras tre olycksbröder av något sämre skick som ockuperade Olskrokstorget. Två av dem – Bill och Bull, gissar jag – upprepade frasen ‘det är tur att det regnar’. Den tredje stod och sov under gatukökets baldakin.

Älskade paraply, om jag bara använder dig i tropiskt och skönt regn – kan du hjälpa mina Mary Poppins-ambitioner då?

Varför finns det ingen snoozeknapp på regn?

Tidigt, tidigt. Regnigt, regnigt. Regnet slår mot rutan. Slår mot min sömn.

Det är lika orättvist som trist att vakna alldeles för tidigt när man bespetsat sig på att sova länge.

Idag har regnet bestämt att det ska slå mot min ruta i morsekod. Jag dechiffrerar och blir blek när jag förstår vad dropparna säger…

God morgon, Anjo. Idag tänker vi hela dagen regna över dig och para oss med vinden så att det blir omöjligt att gå ut – och dessutom tänker vi dansa på din ruta så att det låter som en Tomas Ledin-låt. Hela dagen. Ha-ha-ha.

Jag vänder mig om, flyr in bland kuddar, filtar och lakan. Då börjar det mot rutan, en ösregnscover av Sensuella Isabella.

Eli, Eli, lema sabachtani?